Teen •

Dionne daniels naken

2020-12-17T10:16:45
Add Comment
naken dionne daniels

naken dionne daniels

naken dionne daniels

naken dionne daniels

naken dionne daniels

naken dionne daniels

naken dionne daniels

naken dionne daniels

naken dionne daniels

naken dionne daniels

kvinnor stora naturliga bröst
naken dionne daniels

naken dionne daniels

naken dionne daniels

naken dionne daniels

naken dionne daniels

naken dionne daniels

naken dionne daniels

naken dionne daniels

naken dionne daniels

naken dionne daniels

naken dionne daniels

naken dionne daniels

naken dionne daniels

naken dionne daniels

naken dionne daniels

J an Olsson är bland annat jazzkrönikör och nöjesskribent i Skånska Dagbladet. Göran Olson skriver även om jazzmusik i Gefle Dagblad och Musikindustrin. Peter Bornemar är fristående skribent med bl a jazz, improvisationsmusik och country som specialitet. Skriver även för Eskilstuna-Kuriren. Claes Olson är redaktör för Musikindustrin och medverkar som frilansskribentregelbundet. Thord Ehnberg är bland annat jazzkrönikar i Ljusnan. Coleman och Mingus tolkas. Thomas Jäderlund Amazing Trio.

Men redan för 30 år sedan hörde jag honom spela både live och på skiva med numera legendariska bandet Position Alpha och med gruppen Änglaspel. I slutet av talet kom han under namnet Thomas Jäderlund Amazing Orchestra ut med ett magnifikt dubbelalbum, som några år senare följdes av det spirituella soloalbumet Suites and Speeche s.

Båda dessa skivorna är värda att jaga hårt efter. Med basisten Peter Janson och trumslagaren Göran Kroon har Jäderlund en nu en Amazing trio som skivdebuterar med album som innehåller åtta lika hängivna som sprudlande och lustfyllda tolkningar av klassiska jazzlåtar av Charles Mingus och Ornette Coleman, fyra av dem var. Jäderlund själv spelar altsax och sopranino, där det senare rörinstrumentet ger musiken en extra energikick i den maffiga tolkningen av Fables of Faubus liksom i Ecclusiastics, vilka hör till Mingus mest berömda kompositioner.

Men det finns definitivt krut även i Jäderlunds altsax, som i ett råmaterial som är så grundmurat lysande kan leka fritt och avslappnat utan att behöva bekymra sig om färdvägen. Ett utmärkt exempel på denna ysterhet är tolkningen av Colemans snabbtassande Blues Connection, som precis som vad gäller albumet i sin helhet vittnar om det fulländade samspel som råder mellan Jäderlund, Janson och Kroon.

Peter Bornemar. Jonas K ullhammar. Daniel Karlsson i. J an Lundgren. Fredrik Kronkvi st. P er Störby Jutring. Senaste nyheterna. Svensk jazz Jazzsång. Klassisk jazz. Miles Davis. Lars Gullin. Charlie Parker. Skivdebuterar med inspelning under eget namn gör gitarristen Tobias Grim.

Ett nytt namn i den svenska jazzvärlden, åtminstone för min del. Med den brasilianska musikkulturen som anknytning till sitt spel i många av skivans tio titlar signerade Grim, både till komposition och i bra arrangemang och med texter av skivans sångerska Karolina Vucidolac samt Sandra da Silva och Márcia de Souza. Mycket har den brasilianska accenten, precis som skivtiteln anger men undantag finns.

Förutom Grims gitarr spelar rutinerade Anders Kjellberg trummor och åter för mig ännu ett nytt namn, Magnus Bergström bas. Grim är en tekniskt driven gitarrist med vackert ton i sitt instrument och presenterar sig med innehållsrikt solospel. Hans gitarr som mest och bäst med tryck och intensitet i den till största delen instrumentala Ishmael samt Deturn med den tidlösa jazzens påbrå. Musiken har fått lätt personlig prägel genom gitarr och sången arrangerats fint i stämmor.

Karolina Vucidolacs röst är integrerad i musiken som ett instrument, vare sig det gäller textad eller ordlös sång. Och ägna ett extra öra åt Anders Kjellberg rent suveräna spel på trummorna i samtliga titlar. Variationsrik med innerlig känsla spelar han accentuerat pådrivande med tryck och intensitet i exempelvis inledande Para Theo medan han i balladen Consciente Amor lyhört smeker fram på sina trummor och cymbaler. Basisten Magnus Bergström gör även han bra ifrån sig i ensemblen och får visa upp sina kunskaper med sansat solo i Autumn.

Den här skivan har jag haft i stereon en längre tid och den har stigit i värde musikaliskt vid den upprepande avlyssningen. Tobias Grim gör således en mycket bra skivdebut tillsammans med rutinerad sångerska och medmusiker. Thord Ehnberg. Kollektiv, kreativ, lustfylld musik som framkallar gåshud. Je Suis! Ça va? Nu är äntligen den av trumpetaren Niklas Barnö anförda sextetten tillbaka på skiva, med både en vinylutgåva inspelad på Umeå Jazzfestival – en lössläppt  sak betitlad Ça va pas du tout!

Den sistnämnda består av 62 minuter av raffinerat rapp och frikostigt fläskig jazz fördelad på sex sinsemellan rikt varierade kompositioner som var och en talar sitt eget tydliga språk. Och som tilltalar mig som lyssnare något alldeles kolossalt. Omkvädet i en låt som den gospel- och hymnfärgade Onödig stress går att höra hur många gånger som helst, och framkallar gåshud varenda gång.

Förutom den skarpsinnige trumpetaren Niklas Barnö, som står bakom fem av albumets sex kompositioner, ingår i gruppen Marcelo Gabard Pazos på saxofoner, Mats Äleklint på trombon, Joel Grip på bas, Magnus Vikberg på trummor samt Alexander Zethson på piano. Den sistnämnde har för övrigt skrivit albumet enda icke-Barnölåt, Åt alla håll på samma gång. Vad som genomsyrar musiken i de sex låtarna är dels den lika kollektiva som kreativa lustfylldhet som musikerna utsöndrar, dels de tajta och ärtiga arrangemang låtarna bäddats in i.

Förutom den obetvingliga Onödig stress fungerar den gangsterjazziga Ända in i Kaklet, eller i princip vilken som helst av låtarna på albumet, som prima exempel på modern svensk jazz och improvisationsmusik när den är som mest tilltalande och bäst. Åtminstone i mina öron, och åtminstone just nu. I forna dagar ingick Bothén i proggjazzgruppen Archimedes Badkar, och har vid sidan av sina helt egna projekt även framträtt med konstellationer som Vargavinter, Bitter Funeral Beer, Nu-Ensemblen och Fire!

Till den listan kan nu också läggas Xylofonorkestern, ett musikpedagogiskt projekt baserat på en dagligverksamhet för intellektuellt funktionsnedsatta i Solna. Under sju år har Bothén jobbat med gruppen, vilket resulterat i åtta komposi tioner med repetitiva melodier som flyter fram i enkla strukturer. Vad stämningsläget och tonflödet beträffar finns tydliga paralleller till framför allt afrikansk musik i musiken, vilket i sin tur skickar en tanke till den Don Cherry som också står bakom låten Desireless i den mindre av de två sviter som dominerar innehållet.

Det  vällovliga syftet och de följsamma melodiflödena undanröjer dock inte helt det faktum att musiken emellanåt ger ett lite monotont intryck. Låten Desireless har uppenbarligen en alldeles särskild plats i Christer Bothéns hjärta, eftersom den också fanns med på gruppen Spjärnsvallets numera närmast kultförklarade album med samma namn som gavs ut på etiketten MNW Spjärnsvallet var en kvartett som förutom Christer Bothén utgjordes av den likaledes globale musikresenären och slagverkaren Bengt Berger, den numera bortgångne rörblåsaren Kjell Westling och basisten Nicke Ström.

Bortsett från lp:n Till soluppgång och lycka utgiven på etiketten Krokben , som Spjärnsvallet gjorde tillsammans med den engelskfödde musikern Fred Lane , hände inte mycket mer på skivfronten förrän nu, nästan fyrtio år senare, då de tre ännu levande i Spjärnsvallet satt samman ett album bestående av överblivet material från inspelningstillfället , längre versioner av låtar som tvingades kortas ned på det dåvarande lp-formatet, låten Innecenter som härrör från en inspelning i New York redan samt en nyinspelad låt – Agan – som spelades in av Bothén, Berger och Ström i augusti i år.

Musiken bär en tidstypisk prägel av multikulturell musik, där influenserna från Bothéns och Bergers resor i Asien och Indien är lika påtagliga i melodierna som i instrumenteringen, samtidigt som här också finns tydliga referenser till Don Cherry och Ornette Coleman. Mer än bara fragment från den förstnämndes låt Desireless dyker upp i den nyinspelade låten Agan, och Colemans The Jungle Is a Skyskraper från albumet Science Fiction har blandats in i låten The Jungle.

Vad gäller musikerna är det en fröjd att höra dem alla, och inte minst Westling och Bothén i deras många byten mellan olika saxofoner, klarinetter, flöjter och andra instrumentet av allehanda slag.

Peter Bornema r. Vivian Buczek. Jag vill verkligen kalla henne jazzsångerska då hennes musikalitet rymmer en härlig och ärlig känsla för stilens grundelement. Ofta har hon varit länkad till pianisten Claes Cronas grupper där hon fått bygga upp självförtroendet Där har den sceniska utstrålningen också utvecklats.

Nu lanserar hon sig med en egen grupp där pianisten Martin Sjöstedt, basisten Niklas Fernqvist och trumslagaren Johan Löfcrantz Ramsay utgör basen. I tre nummer har välspelande gitarristen Elias Källvik bjudits in. Vivian har med sin utsökta jazzkänsla satt samman en ypperlig mixture av melodier. Bland annat kommer Johan Björk med i melodifloran, som i albumstiteln Curiosity och öppningsnumret Lighthouse. Vivians personliga röst kombinerat med en värmande innerlighet ger sköna vibbar oavsett vilken typ av melodier hon presenterar.

Det mynnar ut i sång som berör. Vivians musiker skall i hög grad framhållas för följsam inspirerande assist med välformade soloutflykter. Martins piano är verkligen en delikatess, en disciplinerad sådan. Som basist, dock ej här, är han också en fullkornsmusiker. Vilket instrument väljer han i fortsättningen? Unge Niklas Fernqvist är på väg mot ett stort genombrott och kliver nu in i den drivna skickliga svenska basistskaran.

Kul när en relativt okänd musiker är så på hugget. I Johan Löfcrantz Ramsay har trion en välartikulerad och följsam medpelare som ger stadga och impulser i musikens skiftande lägen. Avslutningsvis, Vivian och trion har en ljus framtid att se fram emot. De är redan en god bit på väg och mer är att vänta.

Läs intervju med Vivian Buczek. Nya albumet Gold Quintet Solo, som  knappast förvånande släpps på såväl vinyl och digitalt som på cd, består av dels tre spår med band inspelade live på Victoriateatern i Malmö i mars , dels sju spår med endast henne själv inspelade i  Lindhas vardagsrum två månader senare. Av de tre liveinspelade låtarna är två komponerade av Lindha Kallerdahl själv medan den tredje är Billy Strayhorns Lush Life.

I dessa nummer, som lustfyllt studsar mellan klanger, efterklanger och stämningslägen,  utsöndras en enorm kreativitet. Något som det suveräna ackompanjemanget från Thomas Gunillasson och Samuel Hällkvist på gitarrer samt Katrine Amsler och Fabian Kallerdahl på klaviaturer i hög grad också bidrar till.

De sju låtarna med bara henne själv är av en helt annan natur. I dessa mestadels i stunden framimproviserade stycken är hennes makalösa röst är nästan det enda som hörs ibland även stänk från hennes piano i en anda som växlar mellan besatthet och skriksång à la Diamanda Galás. Avskalat och definitivt inte någon easy piece of cake, men ändå fascinerande och nästan lite kusligt på en och samma gång.

Och så finns något där som tvingar mig att lyssna på dessa stycken om och om igen. Gold Quintet Solo släpps 10 december och 12 december blir det releasekonsert med kvintetten som spelar på skivan på Nefertitis scen i Göteborg Peter Bornemar. Med tillägget Deluxe i namnet, Henrysson som helt inlemmad i gruppen och Davidsen ersatt av bemärkte basisten Dan Berglund kommer nu ett andra album med minst lika stark attraktionskraft som debuten.

Stilmässigt handlar musiken på Truckload näppeligen om renodlad jazz. De tolv rikt varierade låtarna,  alla utom en skrivna av Jonsson, rör sig snarare över ett område där den ena ledstjärnan är lugn och eftertänksam musik präglad av folkton och den andra är robust rockmusik. Oavsett vilket stämningsläge som gäller är samspelet mellan de fyra musikerna frapperande distinkt, där Berglund och Danemo inte bara skapar ett fullödigt fundament för, utan även hänger med på Henrysons och Jonssons briljanta utflykter.

Krister Jonsson, som också kan höras med artister som Marilyn Mazur, Viktoria Tolstoy och Hanne Boel, nyttjar på ett magnifikt sätt både distortion, wahwah och delay i ett gitarrspel som kan skicka tankarna till såväl  Bill Frisell som John McLaughlin.

You may also like

7 Comment

  • Ja, det låter helt enkelt mycket kullhammarskt. Samtliga skivor de gjorde tillsammans är otroliga men här är de nog mest lättillgänliga utan att för den delen tumma det minsta på experimentslustan. Sången var också ett uttrycksmedel. Skivor som har betytt mycket för vår moderna musikhistoria. Det samlade intrycket blir tre skivor med jazz av dagsfärsk variationsrikt färgad tonbild. Här har vi musiker som Booker T.

Leave a Comment

Privacy Settings
We use cookies to enhance your experience while using our website. If you are using our Services via a browser you can restrict, block or remove cookies through your web browser settings. We also use content and scripts from third parties that may use tracking technologies. You can selectively provide your consent below to allow such third party embeds. For complete information about the cookies we use, data we collect and how we process them, please check our Privacy Policy
Youtube
Consent to display content from Youtube
Vimeo
Consent to display content from Vimeo
Google Maps
Consent to display content from Google
Save