Pornostar •

Obeskuren svansblogg

2020-08-25T12:57:48
Add Comment
svansblogg obeskuren

svansblogg obeskuren

svansblogg obeskuren

svansblogg obeskuren

svansblogg obeskuren

svansblogg obeskuren

svansblogg obeskuren

svansblogg obeskuren

svansblogg obeskuren

svansblogg obeskuren

kvinnor stora naturliga bröst
svansblogg obeskuren

svansblogg obeskuren

svansblogg obeskuren

svansblogg obeskuren

svansblogg obeskuren

svansblogg obeskuren

svansblogg obeskuren

svansblogg obeskuren

svansblogg obeskuren

svansblogg obeskuren

svansblogg obeskuren

svansblogg obeskuren

svansblogg obeskuren

svansblogg obeskuren

svansblogg obeskuren

Det känns väldigt skönt att läsa en vanlig, för att inte säga ordinär, välskriven, och hyfsat modern fantasyroman igen efter en katastrof och två novellsamlingar. Saberhagen är uppenbart kompetent som författare och berättar en relativt rak och tydlig historia. Ben, kraftkarlen från första boken, har rymt från snarare än till cirkusen och istället blivit inhyrd för att gräva ned en enorm skatt.

Efter att med knapp nöd ha flytt så samlas han ihop med ett gäng andra äventyrare, inklusive Mark från förra boken, för att göra ett försök att hämta tillbaka skatten. Det hela tar så småningom formen av ett klassiskt grottkräl — ett kärnparti med åtta karaktärer varav tre magiker en troligen dubbelklassad , tre krigare, en tjuv och en utbygdsjägare ger sig ned i underjorden efter skatten. Krälet tar ganska precis upp andra halvan av boken, och kräver tre 3 separata Deus ex Machina för att gå ihop.

Av de tolv magiska svärden som böckerna fått sin originaltitel ifrån dyker ungefär hälften upp i denna bok. Deras krafter verkar väldigt typiska för vad man kan vänta sig av de nyckfulla gudar som råder i världen — vissa rimliga och oerhört kraftfulla, andra av mycket tveksam praktisk nytta.

Ta till exemplet svärdet Drakskära, vars kraft är att kunna dräpa drakar med lätthet. Väldigt klassiskt ur-fantasy, men hur ofta behöver man egentligen  ett specifikt drakdödande svärd när det finns minst två andra svärd som ger rent allmän stridsförmåga, och ett halvdussin som ger makt över människor? Ett annat svärd med ganska oklart värde är Stenklyvaren, som kan skära i sten som om det vore smör. Det kommer väl till pass för att rädda huvudpersonerna ur knipa, men det är väldigt lätt att misstänka att just det är den enda förklaring som finns att finna till svärdets kraft.

Det var ett tag sedan Fantasyfredag pratade om böckerna som objekt. Det är också ett tag sedan en bok var så uppenbart fulländad i sin form som denna, och med fulländad menas kompakt och välfylld. Det finns inte en enda sida som inte är helt fullmatad med text, utom baksidan av försättsbladet som gör att boken kan börja på en sida med udda sidnummer. Det är inte uppenbart att det hela var med avsikt, copy fitting för att utnyttja bladen till fullo verkar ha varit en syssla som överlag utgått i senare halvan av Drakar och Demoner-serien, men det är ändå värt att uppskatta när det nu dyker upp.

Som vanligt har Fantasyfredag också läst åtminstone delar av boken sida med sida med den engelska originaltexten.

Det är inget större fel på översättningen, men det märks att Joakim Svahn inte gjorde det onödigt svårt för sig. Jämför originalet:. Kanske hade Svahn inte fått den planerade titeln när han gjorde översättningen. Man får vara glad att Saberhagen inte hade lika strikta regler som Tolkien när det gällde översättningarnas utförande.

Andra och sista utgåvan kom ut David Martin en av minst fyra illustratörer med detta namn jobbade huvudsakligen åt TSR under perioden, men hann uppenbarligen med lite annat också.

Det är ett ganska stort steg från oljemålningarna av Frazetta till Martins platta och grafiska stil — som något ur en serietidning, utom att det ser ut att vara gjort i akryl eller möjligen med airbrush, snarare än i färglagd tusch. Bilden är inte så dum som omslag jämfört med många som efterhandsvalts till Drakar och Demoner-serien, den stämmer väldigt väl med Saberhagens beskrivningar av det underjordiska templets skattkammare.

Dessutom var den garanterat billig, det borde inte ens vara någon omöjlighet att ha råd med originalet för den som lyckas spåra upp det. Eftersom hundra procent av denna bloggs läsare torde ha läst boken och sett tre orimligt långa filmer med samma namn behövs något antingen nyare eller mer obskyrt.

Conan Barbaren, skapad tidigt tal, är ungefär tjugo år äldre än James Bond. På ytan kan de verka extremt olika men man behöver inte gräva speciellt djupt för att hitta gemensamma nämnare: båda är samma klassiska ultramaskulina arketyp, en handlingskraftig ensamvarg, bra på att slåss, beundrad av andra män, oemotståndlig för kvinnor.

Sean Connery är dessutom på centimetern lika lång som Arnold Schwarzenegger och tävlade också i bodybuilding. Conan-bruden, däremot, verkar än så länge ha fått begränsad uppmärksamhet. Novellerna är visserligen späckade med halvnakna slavinnor, tjänstekvinnor och andra kringfigurer, men precis som med Bond har Conan ofta ett litet fåtal namngivna motparter.

Låt oss därför titta närmre på några av Conans många kärlekar. I övrigt är de ganska precis som Bonds brudar — självständiga, farliga och ouppnåeliga. Ett utmärkt första exempel är den khorajanska prinsessan Yasmela, hon som går ut på gatan med en befallning från guden Mitra att upphöja den första man hon träffar till general över sina arméer. Naturligtvis är det så hon träffar Conan, och förutom att ha vit hy och svart hår så är hon något atypisk i att hennes kungliga ställning gör att hon i praktiken är ouppnåelig till och med för honom.

Ingen sammanställning av Conan-brudar kan göras utan att nämna Red Sonja. Visserligen är hon tekniskt sett inte en Conan-brud, Howard skrev den ursprungliga Sonya som huvudpersonen i en egen novell — inte ens en fantasynovell utan en historisk sådan. Den utspelar sig i Ottomanska riket runt belägringen av Wien och Sonya har både svärd och pistoler, men redan stoppade Marvel in henne i Conans universum. Hon passar hur som helst perfekt på arketypen — farlig, vacker, självständig, och efter en våldtäkt som ung något som drabbat flera andra Conan-brudar har hon fått övernaturlig styrka och vapenskicklighet på villkor att hon inte ligger med en man förrän han besegrat henne i strid.

Hon möter Conan med draget svärd när han nedgjort hennes piratbesättning, men blir naturligtvis så förälskad att hon lägger ned vapnen. Inte nog med att det är hon som lär Conan allt han kan om sjömanskap och livet som pirat, dessutom stiger hon upp från graven för att skydda honom. Hon är också en av två Conan-brudar som fått en egen wikipedia-sida. Den sista Conan-bruden som Howard skrev, Valeria av det röda brödraskapet , är kanske den mest uppmärksammade.

Förutom en egen wikipediasida har hon också fått låna ut sitt namn till den kvinnliga huvudpersonen i års film. Naturligtvis är hon lång, vacker, blek, storbystad och vapenskicklig, men undantagsvis är hon också blond. Kanske var det därför hon blev inlånad till filmen — de flesta av film-Valerias attribut förutom namnet och det blonda håret är snarare från Bêlit. Hollywood letade också fram en lämpligt lång och vältränad blondin, svenskättlingen och dansaren Sandahl Bergman.

Fundera ett ögonblick på hur ni skulle ställa upp henne och Arnold för marknadsföringsbilder. Kanske såhär? Bergman var dansare, så hon kunde väldigt naturligt ha trikåer, och vad kan vara mer självklart än att låta Arnold visa musklerna? Conan härskaren är den enda roman om Conan som Robert Howard skrev i sin livstid.

Där möter han ännu en Conan-brud, Zenobia, som är — just det — slank och blek med svart hår och mörka ögon. Hon har sett Conan tidigare och blivit kär vid första ögonkastet och befriar hon honom därför ur sina kedjor samt visar gott omdöme genom att ge honom en rejäl dolk som avskedspresent.

Under tiden har Valerius blivit kung i Aquilonien, och Conan kan inte omedelbart gå till direktanfall. Istället ger han sig ut på diverse äventyr, dödar jätteormar, friger fängslade damer et cetera, och ger på så sätt Valerius chansen att göra sig impopulär hos allmogen när han härskar med järnhand.

I sista kapitlet leder Conan en armé mot Valerius och hans allierades övermäktiga trupper, men det egentliga avgörandet sker på magisk väg och Conan kan återta tronen. Det är egentligen tveksamt om allt detta hade behövt över två hundra sidor, och i ärlighetens namn bläddrade Fantasyfredag ganska snabbt igenom några av sekvenserna med Conan i exil.

Kanske gick det hela hem bättre när verket kom ut som följetong i fem delar, snarare som en enda bok — det hjälper läsaren att hålla sig hungrig och på tå. Mariano Pérez Clemente, alias Maren, är bror till fantasyillustratören Sanjulian vars verk redan synts till i Drakar och Demoner-serien.

Av sin bror lånade Maren kompositionen till denna bild, från omslaget på Eerie Magazine , utgivet men illustrationen var från Det enda som behövdes var att uppdatera ansiktsdragen på barbaren. Fantasyfredag har trots intensivt sökande inte kunnat hitta vad Maren hade för uppdragsgivare till omslaget — om det var något till filmen eller helt orelaterad renommésnyltning. Förutom Target Games verkar bilden bara ha använts på ett annat ställe, på den serbiska serietidningen Stripoteke 4, Konan!

Den som vet mer får gärna berätta. Eftersom vi nu skiljs från både Conan och Arnold kan det vara värt att påminna om deras respektive storheter snarare än att konstatera att tiden på många sätt sprungit ifrån dem. Det är oerhört tveksamt om de många förbättringsförsök som gjorts med åren har producerat bättre barbarhistorier än Howards ursprungliga, trots deras många skönhetsfläckar.

I många fall är det gratis, Project Gutenberg tillhandahåller flera av dem där Copyright inte har förnyats. Som bonus finns de fantastiskt pulpiga omslagen till Weird Magazine publicerade. När det gäller Arnold så är han nu gammal nog att hans samtida börjar gå bort, och särskilt hände detta hans bästa vän Franco Columbu häromveckan. Sorgligt, men Arnold grävde åtminstone fram detta fantastiska fotoalbum på dem båda. Som en hyllning till både Arnold och Franco, se eller se om dokumentären Pumping Iron från , och tänk er att denn dryge, haschrökande snorvalp några år senare skulle vara filmstjärna, miljardär, ingift i familjen Kennedy, guvernör.

Ett levande bevis på att pennan är mäktigare än svärdet. Äntligen kommer vi till den ursprungligaste delen av Fafhrd och Gråkatts berättelser — den som skrevs av Harry Fischer, snarare än Fritz Leiber.

Fischer uppfann de två hjältarna i ett brev till Leiber och efter en kort brevväxling började de sedan på var sin novell om dem. Det blev så småningom ungefär 15 noveller, och Ace Books bestämde sig för att alltihop — vilket på ett mycket Heisenbergskt sätt mer än  dubblerade textmaterialet.

Som vanligt är antalet noveller fyra något vilseledande — den första novellen är mycket kort och uppenbart nyskriven som en kappa för att binda ihop de tre övriga novellerna.

Den har onekligen ett kul grepp — bokstavligen, Fafhrd och Gråkatt hamnar i bakhåll i en sierskas tält och Fafhrd lyfter då hela tältet ur marken och använder det först som vapen och sedan som distraktion för att kunna fly. Flykten går upp i Fafhrds hemtrakter, upp på det kalla berget Stjärnpiren, för att hämta en legendarisk skatt. Efter några typiska förvecklingar beger de sig hemåt med en påse magiska juveler som är osynliga dagtid men glimmar fantastiskt nattetid.

De hamnar typiskt nog i luven på varandra och gör slut ett tag, men gratulerar åtminstone varandra till att vara Lankhmars två skickligaste tjuvar. I en vändning som antagligen framstod som progressiv när novellen skriven blir de bestulna av Lankhmars kvinnliga tjuvar, som dessutom är lesbiska. Till sist då Quarmall. I Fredrik Ströms översättning är det svårt att säga om det är någon större skillnad på prosan, och hur som helst har Fritz Leiber avslutat och skrivit om den.

Frågan är om det är Leiber eller Fischer som passat ihop novellerna så att Fafhrd och Gråkatt både är ovänner och ovetande om att även den andre är i Quarmall när novellen börjar. De tjänar var sin av Quarmalls härskares söner och räddar var sin kvinnlig slav från tortyr innan de träffas i ett avgörande möte. Novellen är lång, till och med mycket lång, och oavsett vems felet är så är den inte alls driven nog att kunna bära upp längden.

Kanske var Leiber ovillig att redigera denna urtext allt för hårt när han avslutade den trettio år efter att den påbörjats. Eftersom nästa femte del i serien är en roman snarare än en novellsamling blir det intressant att se om Leiber klarar att hålla ångan upp när han har egen och fullständig kontroll.

Bland alla hans mästerverk är detta kanske det främsta, han överträffade sig själv med ljuset, färgerna, kompositionen. Uppenbarligen finns det andra som tycker samma sak, Frazettas familj sålde oljemålningen under våren för drygt fem miljoner dollar , ett rekord både när det gäller fantasykonst och konst från serietidningar.

Givetvis var Frazettas eget rekord som slogs, en annan av hans omslagsmålningar sålde året innan för nästan två miljoner dollar. Det framstår som ganska anmärkningsvärt, såhär i efterhand, att Äventyrsspel så sent som kunde använda vad som redan då var ikoniska och välkända bilder inom fantasygenren till vad som måste ha varit ett mycket överkomligt pris. Kanske var det för att genren var förhållandevis ung och outvecklad, i andra fall kanske priset var mindre överkomligt men motiverades med att det handlade om kampanjboxen till något rollspel som sen kunde återanvändas.

Det är också möjligt att själva användningsområdet, bokomslag och dessutom i översättning och liten upplaga, sänkte priset något. Slutligen är det möjligt att detta var något som hade köpts in sen innan, när det fortfarande fanns pengar till genrens bästa, men som av någon anledning hade blivit över och inte använts.

Detta är det sista Frazetta-omslaget i Drakar och Demoner-serien och ett av få omslag i andra halvan av utgivningen målat av någon så känd och framstående, med ett sånt öga för färg och detaljer.

När det gäller omslagsdesign för böcker är det trots allt inte detaljrikedom som vinner priser, utan stilrenhet och igenkänningsbarhet, att få läsaren att minnas omslaget även vid en skymt på långt håll. Tänk t.

You may also like

6 Comment

  • Läs mer om kakor på Vårdfokus. Andersson kastas in bland Tolkiensällskap och svensk fantasyfandom, som det verkar helt utan förkunskaper. Efter mer bläddrande hittar ni tre böcker i Doubleday-katalogen, den nyaste av dem finns inte i Sverige och det framgår ingenting alls om innehållet. Även om Runstaven-serien är episk fantasy är den också postapokalyptisk, och utspelar sig i Europa efter kollapsen. Visa alla. Ivo granskar 91 boenden för att se om individuell bedömning och vård getts. Den är tagen i Fiskebäckskil.
  • Det säger sjuksköterskor och sakkunniga i den avslutande delen av Vårdfokus granskning. Fundera ett ögonblick på hur ni skulle ställa upp henne och Arnold för marknadsföringsbilder. Ivo granskar 91 boenden för att se om individuell bedömning och vård getts. Zeppelinarna har de däremot gemensamt. I pandemins spår.
  • Förutom pengar behövs en rejäl kompetenshöjning och att sjukvården tar mer plats. Läs istället Fördelen med att ge ut klassiker är att man delvis kan abdikera urvalsansvaret. Efter att med knapp nöd ha flytt så samlas han ihop med ett gäng andra äventyrare, inklusive Mark från förra boken, för att göra ett försök att hämta tillbaka skatten. Den som söker realism kan glädjas åt att dessa maskiner inte alltid är lättanvända och helt underhållsfria, utan att det finns — precis som i Warhammer-världen — ett tekno-prästerskap som håller dem i skick. Det är återigen från den serie som startades om med Robert Jordan för att kapitalisera på filmens framgångar De senaste tio böckerna i bokserien har alla varit uppföljare till någon av de fem redan pågående sviterna.
  • Fotografen hävdade att hon hade tagit bilden utomhus och det fanns ingen anledning att betvivla den uppgiften. På Rosa Drömmar träffade vi Mats Sjöberg. En klyscha till nästa kongresstal? I en helt onödig deus ex machina återupplivas han som pacifist av en dit-teleporterad Gemmel. Frozen shoulder var blodpropp - sjuksköterska kritiseras. Bergman var dansare, så hon kunde väldigt naturligt ha trikåer, och vad kan vara mer självklart än att låta Arnold visa musklerna?

Leave a Comment

Privacy Settings
We use cookies to enhance your experience while using our website. If you are using our Services via a browser you can restrict, block or remove cookies through your web browser settings. We also use content and scripts from third parties that may use tracking technologies. You can selectively provide your consent below to allow such third party embeds. For complete information about the cookies we use, data we collect and how we process them, please check our Privacy Policy
Youtube
Consent to display content from Youtube
Vimeo
Consent to display content from Vimeo
Google Maps
Consent to display content from Google
Save