Pornostar •

Lesbiska dricker bröstmjölk

2021-01-29T01:15:42
Add Comment
bröstmjölk lesbiska dricker

bröstmjölk lesbiska dricker

bröstmjölk lesbiska dricker

bröstmjölk lesbiska dricker

bröstmjölk lesbiska dricker

bröstmjölk lesbiska dricker

bröstmjölk lesbiska dricker

bröstmjölk lesbiska dricker

bröstmjölk lesbiska dricker

bröstmjölk lesbiska dricker

kvinnor stora naturliga bröst
bröstmjölk lesbiska dricker

bröstmjölk lesbiska dricker

bröstmjölk lesbiska dricker

bröstmjölk lesbiska dricker

bröstmjölk lesbiska dricker

bröstmjölk lesbiska dricker

bröstmjölk lesbiska dricker

bröstmjölk lesbiska dricker

bröstmjölk lesbiska dricker

bröstmjölk lesbiska dricker

bröstmjölk lesbiska dricker

bröstmjölk lesbiska dricker

bröstmjölk lesbiska dricker

bröstmjölk lesbiska dricker

bröstmjölk lesbiska dricker

Nu är det inte ens en månad kvar till delivery. Mina föräldrar bor i en annan stad och de sitter och väntar på att jag ska ringa så att de kan ta första bästa tåg hit, alltså ifall barnet skulle titta ut tidigare än planerat.

Deras entusiasm berör mig på många plan. Jag berättade inget för mina föräldrar om att vi försökte bli med barn, ja ända fram till sista försöket. Anledningen var dels pga att jag var rädd för deras reaktion och hur det skulle eventuellt kunna påverka mig i mitt beslut att vilja ha barn och dels också för att jag inte ville ha en mamma som hela tiden frågar om hur det går och stressar en än mer i en redan jäkligt stressig process. Så när jag väl berättade det för mamma så blev det så klart inte alls vad jag hade hoppats eller trott.

Jag berättade för henne pga att jag efter första IVFn mådde så jävla pissigt och betedde mig så illa mot henne att jag till slut fick enorma mängder dåligt samvete och kände att nä, hon måste få veta nu. Så då skrev jag typ: förlåt att jag har varit så himla jobbig mot dig men det är så här… och hennes reaktion var typ tårar och glädje, alltså den reaktion som kom via mail.

Sen sågs vi några veckor efter och då sa hon en massa fel saker som fick mig att fundera hur mycket hon respekterade och accepterade min läggning egentligen. Det blev ett högljutt bråk där hon sa saker som hon inte menade och jag likaså. Men när de starkaste känslorna hade lagt sig sökte hon upp mig och vi pratade. Och efter det har hon varit helt fantastiskt stöttande i hela processen. Hon är fantastiskt glad över att bli mormor, något hon längtat efter i hela hennes liv.

Så klart är det knepigt för henne och veta vad hennes roll är. I en straight relation kanske hon hade haft en större roll att stötta sin dotter, vad vet jag. Men nu är vi två blivande mammor som försöker att hitta vår roll med vår bebis och skapa ett hem åt oss alla tre. Så min mammas roll är lite diffus just nu, faktiskt. Jag är lite rädd över att hon ska bli hjärtkrossad när hon inte får vara med så mycket. Tanken är att hon ska vara uppe i några dagar när barnet kommer.

Hon tänker nog att hon ska vara här varje dag. Eller kommer hon bara att bli ledsen? Kan jag fokusera på vår nyfödda när jag är så stressad över den här situationen?

Det finns många starka åsikter om hur kvinnor ska föda. Vi bestämde oss tidigt för att vi skulle föda med kejsarsnitt. Jag anser det helt orimligt och konstigt att föda vaginalt och bara tanken på vaginalförlossning ger mig migrän och obehagskänslor. Men trots att patientlagen säger att när det finns två olika behandlingssätt så ska patienten få välja, så funkar inte verkligheten iaf när det kommer till förlossning.

Tack och lov har vi världens bästa barnmorska som tar vår vilja på allvar och stött oss i vårt beslut. Jag kan tänka mig att det inte är så i alla fall. För att få kejsarsnitt krävs att man träffar en specialgynekolog som ska ta reda på varför man inte vill föda vaginalt och därefter berätta för en att det inte föreligger några medicinska skäl till varför man inte ska föda vaginalt, skrämma upp en med alla risker, försöka skicka en till aurorakliniken där de övertalar en att föda vaginalt.

På vissa sjukhus får man inte träffa gynekologen först utan där är det en barnmorska som gör övertalningsjobbet och SEN blir man skickad till gynekologen för en slutgiltig bedömning.

Jag har någonstans hört att det är kostnaden för kejsarsnitt som gör att sjukhus inte vill att kvinnor ska föda med kejsarsnitt. Det diffar typ kronor. Med tanke på att vi gjorde ett researcharbete innan vi beslutade oss för att föda med kejsarsnitt så anser jag det vara helt absurt att vårt beslut inte accepteras utan måste ifrågasättas.

Jag fick gråta mig till kejsarsnitt. Jag tror faktiskt inte att det hade blivit beviljat utan tårar. Vilket känns så otroligt förnedrande. Det är ju min kropp! Om jag inte vill föda ur min vagina så borde det vara upp till mig.

Jag anser också att vaginalförlossning och snitt bör behandlas lika. Istället för det förskönande snacket som finns kring vaginalförlossning så borde alla som ska föda vaginalt också få papper från socialstyrelsen om vilka risker som finns med vaginalförlossning.

Det är nämligen något man får när man vill föda med snitt. Den dagen jag kom till jobbet efter att ha fått beviljat snitt var jag så glad att jag berättade för flera kollegor. Jag märkte snabbt att flera av de inte alls respekterade mitt val.

Att vilja föda med snitt verkar fortfarande en grej som hyschas kring. Det borde vara helt och hållet den födande kvinnans val att föda precis hur hon vill. Kostnaden ska inte avgöra och inte heller andras värderingar. Jag är så tacksam över att vi bor här i Stockholm. Jag och min fru får uppleva hur det att vara norm fastän vi är regnbågsföräldrar. Vi kan välja en hbt-certifierad mödravård som länkar oss ihop med andra regnbågsföräldrar, vi kan gå på RFSLs regnbågsgrupp och vi har många kompisar som ingår i regnbågskonstellationer.

Jag har märkt att mina straighta vänner blir lite avundsjuka när de får höra av alla queera familjesammanhang som vi får vara del av. Och jag slår vad om att flera av de skulle vilja ingå i regnbågsföräldragrupp just pga att de ser sig själva som queera och normbrytare.

Men jag kan ärligt säga att jag inte skulle vilja ha dem i någon av våra regnbågsföräldragrupper. Normen får ju en förhålla sig till ändå. Den finns ju brett representerad. Det jag har på min wish-list är att fler offentliga mvc och bvc blir hbt-certifierade. Idag är ju Mama Mia Söder det enda certifierade stället. Det finns inga bvc som är certifierade. Som medborgare ska jag inte behöva vända mig till riskkapitalsäga mama mia-Söder för att få hbt-kompetent personal.

Landstinget borde verkligen satsa mer på att ta in hbt-kompetensen. Jag fikade med en straight vän till mig häromdagen som har ett barn som snart fyller förskoleår, alltså att det är så gammalt att det ska snart börja i förskolan.

Det roliga var att sist vi sågs hade hon precis fått sin Philip och vi försökte bli med barn och hon visste inget om det. Nu när vi ses och hinner prata så handlar inte vårt prat om ditt och datt längre utan väldigt mycket om BARN och att vara förälder.

Jag tycker alltså inte längre att det är tråkigt att prata barn, inte ens med straighta. Anledningen till att jag lägger in det sista är att det är så tydligt varje gång jag pratar barn och föräldraskap med straighta att papporna är så himla frånvarande och att det är mammorna som drar det tunga lastet.

Just den här kompisen frågade mig om det var så att jag och frun gick på alla mödravårdsbesök tillsammans. Eh, ja! Det är ju vårt gemensamma barn! Men så verkar det alltså inte vara i straightvärlden. But anyhow! Det jag ville ha sagt var att det är kul och prata om barn med ALLA! Jag blir faktiskt skitglad av att prata om barn och graviditet, den gravida kroppen och barnpryglar som man inte förstod att man behövde osv osv. Jag frågade min kompis om de hade tänkt och låta sitt barn gå i en blandad dagis eller helvitt dagis.

Det förvånandsvärda svaret hon gav var att hon inte hade reflekterat över det. Detta trots att min kompis och hennes man inte är ett helvitt par så att säga. Jag tror iaf att hon fick sig en tankeställare där, hoppas jag! Jag hade själv inte velat att mitt barn går på en helsegregerad dagis! Jag såg häromdagen en förskoleklass gå på led, som de gör när de går utanför sin förskola, och jag lovar er att den förskolan måste ha hetat något ariskt.

Även förskolelärarna var vita. Det kan ju inte vara bra för någon att barn hålls isär på det sättet? MIn kompis frågade mig sen om vi hade tänkt att vårt barn ska få gå på Regnbågsdagis.

Det ska tydligen finnas en regnbågsdagis här på Söder som bara riktar in sig på regnbågsbarn. Tror att den heter Egalia. Det var intressant ingång ändå. Trots att hon inte hade reflekterat över etnicitet så har hon alltså tänkt på hbt-aspekten. För oss är det viktigt att förskolan har en tydlig genuspedagogik. Att vårt barn inte ska behöva tvingas in i en könskategori utan hen ska uppmuntras till att bli en ansvarsfull, kärleksfull, empatisk och solidarisk samhällsmedborgare.

Det finns säkert de som har tips på bra förskolor , vi har själva inte hunnit kolla någonting än. En sak jag vet är att jag inte vill vara arbetsgivare över mitt barns förskolepersonal såsom en blir på kooperativ. Jag vill att vårt barn ska gå en kommunal förskola med blandade etniciteter och tydlig genuspedagogik. Jag hoppas att det inte blir så svårt att finna när det väl är dags. Jag märker att jag redan nu har börjat skydda barnet. Jag blir mer uppmärksam på småhomofobiska kommentarer som gamla kompisar kan komma med.

Nog kommer vårt barn att växa upp i en värld fullt med homofobi och rasism och måste lära sig och hantera det precis som vi har, men den närmaste kretsen måste få lov och vara fri från inskränkta kommentarer. Hittills har det inneburit att jag har brutit med en gammal barndomsvän då jag länge känt att hon, trots att hon i praktiken accepterar och respekterar mig så säger hon saker om sina barn som visar att hon inte är så  öppen och införstådd med det queera livet.

Eller så blir hon inte glad av att få höra att hon liknar enbutchflata, vilket ju är en komplimang i min värld då butchflator eller androgyna flator överhuvudtaget är typ det snyggaste jag vet.

Och efter en rad märkliga kommentarer nu i senaste veckan så undrar jag över grunden för vår vänskap och om den ändå inte är ganska skör. Och huruvudia hon kommer att klara av att hantera den queera uppfostran som jag tänker ge till mitt barn. Kommer jag att känna mig bekväm med hennes blickar när jag klär mitt barn efter mitt tycke om det nu tex skulle vara så att barnet oavsett kön skulle få ha klänning eller rosa kläder på sig? Jag skulle bara bejaka och uppmuntra till att fundera över sin identitet.

You may also like

2 Comment

Leave a Comment

Privacy Settings
We use cookies to enhance your experience while using our website. If you are using our Services via a browser you can restrict, block or remove cookies through your web browser settings. We also use content and scripts from third parties that may use tracking technologies. You can selectively provide your consent below to allow such third party embeds. For complete information about the cookies we use, data we collect and how we process them, please check our Privacy Policy
Youtube
Consent to display content from Youtube
Vimeo
Consent to display content from Vimeo
Google Maps
Consent to display content from Google
Save