Porno •

Maria Ford bunden

2020-09-01T18:15:16
Add Comment
bunden Maria Ford

bunden Maria Ford

bunden Maria Ford

bunden Maria Ford

bunden Maria Ford

bunden Maria Ford

bunden Maria Ford

bunden Maria Ford

bunden Maria Ford

bunden Maria Ford

kvinnor stora naturliga bröst
bunden Maria Ford

bunden Maria Ford

bunden Maria Ford

bunden Maria Ford

bunden Maria Ford

bunden Maria Ford

bunden Maria Ford

bunden Maria Ford

bunden Maria Ford

bunden Maria Ford

bunden Maria Ford

bunden Maria Ford

bunden Maria Ford

bunden Maria Ford

bunden Maria Ford

Jan Olsson är bland annat jazzkrönikör i Skånska Dagbladet. Peter Bornemar är fristående skribent med bl a jazz, improvisationsmusik och country som specialitet. Skriver även för Eskilstuna-Kuriren. Thord Ehnberg är också jazzkrönikar i Ljusnan m fl-. Ravi Coltrane. Rudresh Mahanthappa. Det breda perspektivet präglar också denna superba liveinspelning från ärevördiga Village Vanguard tillsammans med basisten Thomas Morgan.

Av de åtta låtarna här är tre originalnummer; det folk- och bluesfärgade titelspåret, balladen Song for Andrew No. Genomgående i musiken är de starka melodierna något Frisells sedan tidigare gjort sig känd för att premiera , där Morgan - som tidigare spelat med bland andra John Abercrombie, Tomasz Stanko och Dave Liebman, och med Bill Frisell på albumet When You Wish Upon a Star - i sitt distinkt resonanstyngda och jordbundna spel skuggar och följer Frisell perfekt.

Peter Bornemar. Vid närmare eftertanke är de bägge faktiskt samma andas barn. Ella sjöng lika gärna Beatles-låtar som Gershwin och Bacharach och likadant är det med Regina Carter. Hon har musicerat med så aparta artister som Dolly Parton och Max Roach och tycks ha trivts med det mesta. Här är det alltså Ella Fitzgerald som gäller. Men sannerligen inte de mest slitna låtarna. Givetvis serverar Regina de nio Ella-låtar hon har valt ut på sitt alldeles egna vis.

Men även att hon är en elegant virtuos av Guds nåde. Så har hon också haft såväl Itzhak Perlman och Yehudi Menuhin som lärare en gång i tiden. Kanske har också kusinen, saxofonisten James Carter, haft ett visst inflytande på hennes musikaliska vägval? Hur som helst: svänger gör det och varmt, festligt och innerligt är det! Till sin hjälp har Regina Carter några av sina ordinarie spelkamrater. Regina Carter skulle jag vilja se och höra på någon av våra f estivaler. Det skulle kunna bli en riktig höjdare!

Jan Olsson. De senaste åren har Stanko varit skivbolaget ECM trogen, och bildade han en kvartett med musiker från New York som året därpå gav ut albumet Wislawa. Nu kommer skiva två med denna kvartett, där basisten Reuben Rogers är ersatt Thomas Morgan men med den kubanske pianisten David Virelles och trumslagaren Gerald Cleaver intakta. Det är en formidabel kvartett, som hanterar Stankos 12 kompositioner här en av dem kollektivt framtagen som vore de gjutna ur ett och samma block.

Den stämningsfulla musiken, som titeln till trots är inspelad under varma dagar i juni förra året, är extremt återhållsam, och ger ett närmast stillastående intryck. Det är endast i tre av kompositionerna – Burning Hot, december Avenue och Yankiels Lid – går det att skönja någon form av rytm eller puls. Subtil jazz så det förslår, således, och framförd med en känsla och attityd som inger både förtroende och respekt.

Tomasz Stanko må förlåta mig, men David Virelles magnifika pianospel är vad som ger starkast intryck här. Sirligt, melodiskt vackert och som inte saknar sting. Aaron Parks Trio. Den egna, med trio, där medmusiker är meriterade Ben Street spelandes bas och Billy Hart trummor. Parks själv är också han meriterad för den delen. Har därefter spelat med många band. Bland annat trumpetare Terende Balnchard och Kurt Rosenwinkel´s grupper. Har tidigare åtta utgivna cd:n under eget namn tidigare. Den första kom redan , betitlad The Promise.

Den senaste, för danska skivbolaget Stunt, på trio med danska musiker. Nu således den andra skivan för ECM, på trio. Den föregående för ECM var ett soloalbum. Musiken sirligt melodiskt vacker som dock inte saknar inneboende sting.

Varje komposition har egenvärde med mestadels Parks piano i förgrunden i sirligt vackra melodislingor i nära sammanflätat spel som tilltalar. Parks piano stundtals sökande, men också med självklar pondus där varje tangentnedslag är så precist.

Det engagerade samspelet mellan pianot, bas och trummor drar till sig och fångar in lyssnaren den musikvärld de skapar med sina så lyhört spelade instrument. I Song For Sashou, broderar de en tilltalande melodisk ljudväv i vackra toner.

Alice, allvarlig smått dramatisk till sitt innehåll medan Melquiades är romantiskt vacker och gungar så melodiskt opretentiöst. Ett spår, Hold Music, ägs helt av Hart´s färgrikt modellerande trummor i mycket skickligt spel.

Den årige norske trumslagaren Snorre Kirk, numera boende i Köpenhamn, har under de senaste åren väckt stor uppmärksamhet. Inte bara för sitt trumspel tillsammans med bland andra Diane Schuur, Eric Reed, Jesper Thilo och Kristin Korb utan kanske i ännu högre grad som kompositör och arrangör. Samtliga nio kompositioner och arrangemang har Kirk som upphovsman, och det manskap han samlat ihop för skivinspelningen består, förutom honom själv, av sex skandinaviska musikanter av högsta dignitet.

Både verksamma och födda på andra sidan Öresund är tenorsaxofonisten Jan Harbeck och basisten Lasse Mörck. Ibland undrar man om den gode Snorre rent av är son till Andy Kirk, han med sina Clouds of Joy, vilket han naturligtvis inte är.

Och då och då smakar det Ellingtons smågrupper. Utan att vara alltför chauvinistisk vill jag påstå att svenskarna är de som gör allra bäst ifrån sig.

Kirks kompositioner och arrangemang är i sin genre idiomatiska, mycket melodiska och eleganta. Men någon gång känner man en aning pastischvarning. Fast en sak är absolut klar: Snorre Kirk är en begåvning långt utöver genomsnittet. Förhoppningsvis skriver han för storband nästa gång. Tillsammans med saxofonisten och klarinettisten Chris Speed, basisten Chris Lightcap och trumslagaren Dave King formerar Taborn här en formidabel kvartett som utverkar en slags ambient kammarmusik med inslag av både kollektiv improvisation och electronica.

Craig Taborn står bakom åtta av de nio kompositionerna på skivan, medan balladen Jamaica Farewell har Roscoe Mitchell som upphovsman. Samtliga spår präglas av Taborns sinnrika, för att inte säga akademiska tonspråk, som dock aldrig lägger sig på en otillgänglig abstraktionsnivå.

Musiken är tvärtom synnerligen tillgänglig och fylld med spännande vändningar både innehållsmässigt och vad gäller tempo och energi. Flertalet av låtarna kan till formen sägas vara ballader, som den närmast pastorala The Great Silence, Ancient och Phantom Ratio.

Den sistnämnda är inledningsvis definitivt en ballad, med långa dämpade toner från Speeds tenorsax, men utvecklas med tillägg från Taborns syntloopar till en slags tranceliknande funk. Ancient är inledningsvis ännu mer dämpad, men avslutas med en intensivt pulserande rytm med kraftfulla markeringar från Taborns piano. Tillsammans med de två spår där Speed spelar klarinett, The Great Silence och den utsökta tolkningen av Jamaica Farewell, tillhör Ancient de absoluta höjdpunkterna på vad som mycket väl kan vara Craig Taborns bästa album hittills.

Både Abercrombie och Metheny kan dessutom sägas ha vidareutvecklat Wes Montgomerys spelstil, även om Metheny gjort det med bredare penseldrag - som även glidit in på såväl pop- som frijazzpaletten. John Abercrombies skivproduktion i eget namn omfattar drygt 60 album, varav en tredjedel finns på etiketten ECM.

Till dessa måste också räknas detta nya album, där sättningen är densamma som på 39 Steps. Det vill säga den förträffliga kvartett som förutom honom själv utgörs av pianisten Marc Copland, basisten Drew Gress och trumslagaren Joey Baron. Materialet på Up and Coming utgörs av åtta kompositioner av vilka Abercrombie står bakom fem, Copland för två medan den återstående är en snygg tolkning av Miles Davis Nardis.

Musiken är esoteriskt cool och avslappnad, med eleganta växlingar mellan känslobetonade stycken i moll Joy och svängig postbop Flipside , och som genomgående förmedlas med en smittande komplexitet vad gäller både rytm och harmoni.

Gitarristen John Abercrombies spelar genomgående återhållsamt, utan någon som helst ekvilibrism, men med en märkesmans lyhördhet och känsla för essensen i musiken som ger ett omutligt starkt intryck. Wares kvartett i 17 år, och spelade tillsammans med denne på en rad album - från års Great Biss, vol. Under dessa 17 år framträdde de som duo ett halvdussin gånger, varav denna, också vad ljudkvaliteten beträffar, förstklassiga inspelning med dem från Ai Confini tra Sardegna e Jazz i Sardinia utgör den andra utgåvan i AUM Fidelitys arkivserie med David S.

Wares inspelningar. Musiken här utgörs av en lång sammanhållen improvisation indelad i de två drygt 20 minuter långa styckena Tao Flow del ett respektive två plus en fyra minuter lång Encore. Framförandet är fyllt av energi, där det som till en början ger skenet av att komma ur två separata och åtskilda kraftcentrum efter hand strålar samman i massiv endräkt.

David S. Wares ton vibrerar av en uttömmande själfullhet som torde vara omöjlig att svara upp emot för de flesta, men Shipp klarar av att möta den - oavsett det är fullt fräs eller återhållsamhet som gäller i konversationen. Emellanåt tycks vägarna till det totala samförstånd som sedermera uppnås bli invecklade och svåra att överblicka.

När de väl strålar samman blir endräkten dock desto mer imposant. Den som vill få en koncentrerad bild av David S. Wares storhet kan med fördel lyssna på hans mäktiga spel i albumets kortaste spår Encore. Vad som sticker ut redan innan lyssning är musikersammansättningen, där den årige slagverkaren och frijazzveteranen Andrew Cyrille omger sig med gitarristen Bill Frisell, basisten Ben Street och den i både jazz och elektronmusik rotade syntspelaren och pianisten klaviaturspelaren Richard Teitelbaum.

Cyrille och Teitelbaum, som för övrigt också är 77 år, har spelat ihop som duo tidigare på det inte särskilt högt rankade albumet Double Clutch från , men i övrigt är konstellationerna nya – åtminstone för mig. Albumet innehåller nio kompositioner av vilka Frisell skrivit tre, Teitelbaum och Street en vardera, tre är skrivna av alla fyra musikerna och den återstående är en version Coltrane Time som Cyrille fick av Rashied Ali men som Coltrane själv aldrig spelade in.

Musiken är utforskande, flytande omkring i en expansiv atmosfär som ger ett närmast stillastående intryck. Det finns dock några ljuspunkter i det meditativa flödet, framför allt i det känsloladdade och av Bill Frisell komponerade avslutningsspåret Song For Andrew No. I ett tonspråkspråk som är hans eget.

I samarbetet med London Sinfonietta har han även med sig tre medlemmarna ur den senaste kvintetten, Ivo Neame klaviaturer, Petter Eldh kontrabas och Anton Eger slagverk.

Snowmelt är ett ambitiöst verk i elva delar som sitter ihop som en helgjuten svit. Allt inleds med en Prologue där Nesets sopransaxofon ljuder i kargt tonspråk som för lyssnaren rakt in i det norska vindpinade fjällandskapet en bister vinterdag. Så smyger hela Sinfoniettan så fint in i musiken med både tempo och intensitet i den första delen, Sirenes, av den sjudelade Arches of Nature. Musik som engagerar lyssnaren genom alla stycken vars delar fortsättningsvis betitlats Acrobatics, Circles, Caves, Paradise, Rainbows, fram till och med avslutande Pyramiden.

Med lödande solospel, främst då av Marius Neset själv med sina saxofoner, tenor och sopran, men också från övriga tre han har med sig från den egna kvintetten.

Motsatsen, ordentlig attack i spelet finner vi i både Sirens och som ett avslutande crescendo mot Pyramidens topp.

You may also like

1 Comment

Leave a Comment

Privacy Settings
We use cookies to enhance your experience while using our website. If you are using our Services via a browser you can restrict, block or remove cookies through your web browser settings. We also use content and scripts from third parties that may use tracking technologies. You can selectively provide your consent below to allow such third party embeds. For complete information about the cookies we use, data we collect and how we process them, please check our Privacy Policy
Youtube
Consent to display content from Youtube
Vimeo
Consent to display content from Vimeo
Google Maps
Consent to display content from Google
Save