Porno •

Marina sirtis sexig

2021-02-04T00:41:51
Add Comment
sirtis sexig marina

sirtis sexig marina

sirtis sexig marina

sirtis sexig marina

sirtis sexig marina

sirtis sexig marina

sirtis sexig marina

sirtis sexig marina

sirtis sexig marina

sirtis sexig marina

kvinnor stora naturliga bröst
sirtis sexig marina

sirtis sexig marina

sirtis sexig marina

sirtis sexig marina

sirtis sexig marina

sirtis sexig marina

sirtis sexig marina

sirtis sexig marina

sirtis sexig marina

sirtis sexig marina

sirtis sexig marina

sirtis sexig marina

sirtis sexig marina

sirtis sexig marina

sirtis sexig marina

I och med den här säsongen är ju Voyager den enda representanten för Star Trek-franchisen på amerikansk tv i alla fall när det gäller nyproduktion. Kanske är det därför som upphovspersonerna i det här avsnittet försöker knyta samman handlingen i Deltakvadranten med andra delar av konceptet.

Här lämnar vi för en stunds Voyagers monotona korridorer för ett avsnitt där handlingen mestadels utspelas på Jorden. Minns ni Barclay? Han är den där lite misslyckade snubben som på ett ganska creepy sätt fantiserade om sina kollegor i specialskrivna holodäcksäventyr.

Det var också han som led av transportörfobi i ett avsnitt. Nu bor och jobbar Barclay på Jorden, men den där besattheten och utanförskapet finns fortfarande hos honom. Nu är det Voyager som han obsessar kring. Han jobbar övertid på kvällar och nätter för att hitta ett sätt att kunna ta kontakt med Voyager. Men egentligen är det samma gamla hologrammissbruk som tidigare som driver honom. En hel del det mesta av den där övertiden tillbringas nämligen på holodäcket där han skapat ett nytt äventyr som utspelas på Voyager, med dess besättning i huvudrollerna.

Hans enda vänner, erkänner han för Deanna Troi. Pathfinder är nämligen till stor del berättat genom samtal mellan Deanna Troi Marina Sirtis och Barclay. Han har kontaktat henne eftersom han behöver råd och stöd i sitt privata kaos, och hon ställer som vanligt upp. Men jag känner ganska snabbt att upplägget är lite problematiskt.

Visst är Reginald Barclay en rolig filur från förr, men i det här avsnittet spelar Dwight Schultz honom med stort besvär. Han är skitdålig helt enkelt, och blir fullkomligt överglänst av Marina Sirtis.

Det känns också ganska tradigt att hon, som vanligt, måste spela den stöttande kvinnan till en man med problem, medan Barclay är den som lever ut sina neuroser och passioner, och till och med får vara med om lite äventyr.

För att vara ett avsnitt som handlar om kommunikationssystem så är det ändå oväntat mycket action i Pathfinder. Barclays arbete är inte godkänt av hans chefer, så han bryter sig in på sitt jobb på natten för att tvärtemot deras direkta order försöka att skapa ett mikromaskhål för att snacka med Voyager genom. När han så klart blir upptäckt leder det till lite kurragömma- och jaktscener, dels på kontoret och dels på holo-Voyager.

En holodäcksmiljö där förresten Chakotay och Torres bägge bär sina Maquisoutfits, en enkel men tydlig visuell signal som gör att vi tittare förstår vad som är Voyager på riktigt och vad som utspelas på holodäckets version av skeppet. Och inser hur mycket som hänt ombord under de snart sex år som serien pågått. Precis som i förra avsnittet så är det några scener på slutet som räddar hela det här äventyret. Och det var väl tur, för det här avsnittet gillade jag verkligen inte.

Mest är det Schultz som inte fungerar, eller i alla fall sättet som hans rollfigur är skriven på. Jag förstår inget alls av hans besatthet kring Voyager, utan tycker att alltsammans mest verkar vara problematiskt och stört.

I grunden är ju det här ett avsnitt om en person som inte mår särskilt bra, som hellre umgås med fantasikompisar på holodäck än lever i verkligheten. Jag har inget emot att en sådan person för en gångs skull är avsnittets hjälte, men det kryper nästan i kroppen på mig när jag ser Barclay hålla på och krumbukta och kråma sig i Pathfinder.

Jag har svårt att se honom som ett missförstått geni, utan ser snarare en självupptagen och nonchalant person som har uppenbara problem att lyssna på andra. Kanske beror mitt ointresse för plotten också på att jag inte riktigt förstår vad som är så viktigt med att prata med Voyagerbesättningen. Först på slutet framgår det att det finns ny kommunikationsteknik som skulle kunna göra att Voyager enklare skulle kunna hålla kontakten med resten av Federationen, och att Barclays plan var att skicka över information och tekniska specifikationer kring den.

Men det är så dags att få reda på det när det bara återstår några få minuter av avsnittet. Pathfinder var nog tänkt som en härlig nostalgifrossa där publiken skulle övermannas av sin nostalgi när de, lite oväntat, fick hänga med bekanta ansikten från förr.

Ett sätt att bryta Voyagers isolering, och ge serien lite välbehövlig draghjälp med The Next Generation- veteraner. Men för mig fungerade det här inte alls. Det är det avsnitt i serien som jag, hittills, tyckt allra sämst om. Då gillar jag ändå modet med att göra ett avsnitt av Voyager där det tar mer än en halvtimme innan den verkliga besättningen på skeppet som gett serien dess namn förekommer i avsnittet.

Pathfinder är ju också en hint om hur man skulle kunna berätta historien om Voyager på ett annat sätt, genom att växelvis följa skeppet och livet i alfakvadranten. Men det är ju förstås en helt annan typ av serie än Star Trek hittills varit. Star Trek: Voyager. Så här långt i min  Startrekathon  har jag sett 9 långfilmer och  tv-avsnitt.

En av de mer märkliga varianterna av Star Trek-fandom som jag stött på och för övrigt även en av de mest oemotståndliga är Star Trek Cats. Minnesvärda ögonblick från Star Trek, men där skådespelarna är utbytta mot bilder på katter. Katter i federationsuniformer. Två böcker har det blivit totalt. Som ambitiös Star Trek-athonist och allmän bokjunkie var jag ju tvungen att kolla in även detta fenomen.

Och gissa om det här är nördfoder! När man väl kommit över cutenesschocken av katter i rymden, och vilka olika kattraser som Parks valt ut till varje rollfigur så är det sedan dags att lista ut vilka ikoniska scener som hon rekonstruerat i sin bok som tur är så finns det en avsnittshänvisning sist i varje bok, så att man inte behöver känna sig dum bara för att man är glömsk.

Vissa av scenerna är helt självklara, andra blev jag mest lite förvirrad av. Framför allt i när det gäller katterna i  The Next Generation. Det är ju en serie med fler centrala rollfigurer — personer som i mitt tycke dessutom inte har lika tydliga kattmotsvarigheter som originalseriens persongalleri så underligt det kändes att skriva det där.

I en intervju på Women at Warp   berättar Jenny Parks om hur hon valde vilka scener som skulle kattifieras:. I relied mostly on what I remembered from the series at first, like which scenes stuck the most in my mind.

After that I had to go back and re-watch all of the episodes to get an idea of what scenes might work best if a cat were plopped down in place of a human. I did try to include a lot of scenes that made it easy to display cat-like behavior, though some scenes were stuck in there just because they were so iconic, like Kirk covered in tribbles.

I intervjun berättar hon också att böckerna kommit till på ett förlags initiativ. Efter att de sett hennes kattiska fan art så funderade de tilllsammans ut vilka katter som skulle ges ut i bokform.

Först tänker jag att det ju är typiskt, att man från förlagets sida tänker att det bara är Star Trek-fans som skulle vara dumma nog att köpa katt-tolkade versioner av sin favorit-serie. Men, ju mer jag bläddrar i Parks böcker, desto mer fastnar jag för dem.

Istället för den engångsskrattgrej som jag först tänkte att de var, så börjar jag mer och mer se den som en seriös tribut. En sorts fanart med en twist. Det blir väldigt fint, helt enkelt. Går man till Jenny Parks hemsida finns det fler katter från populärkulturen där.

Spindelmanskatter, Arkiv X-kissar, X-Men-kattor och så några missar från ett annat koncept vars namn börjar med Star…. Medan jag såg det här avsnittet kände jag mig märkligt upprymd. Vilka ovanligt påkostade miljöer allt som inte är en grotta i papier mache känns i och för sig som lyx. Vilka ovanligt genomarbetade gästroller.

Vilken ovanligt dramatisk handling om hela mänsklighetens överlevnad. Men så väldigt lite Star Trek det egentligen var… Mina misstankar om ett underliggande dolt motiv, om en plan i det fördolda, bekräftades när jag började kolla fakta på nätet. Det här var ju egentligen inte alls ett Star Trek-avsnitt, det var ju en pilot för en helt ny Roddenberry-serie.

Om än förklätt till ett sorts rymdäventyr. I avsnittet har Enterprise på ett bekymmerslöst sätt färdats tillbaka i tiden till Mitt i det kalla kriget och atomvapenrustningen. Eller för att vara exakt — samma dag som USA ska skjuta upp en atomvapenplattform i rymden.

Men det är inte bara framtidens federation som är intresserad av atomvapenutvecklingen på Tellus. En man och en katt fastnar på något sätt i Enterprises transportörstråle, och hamnar på skeppet.

Kirk har extremt svårt att avgöra om de två tänker verka i det goda eller ondas riktning. När de börjar ta sig in och börjar mecka med missilens programmering vet vi fortfarande inte om det är för att undvika eller framkalla krig? Men trots dessa dramatiska förutsättningar så kretsar det här avsnittet främst kring Star Treks skapare Gene Roddenberry och hans uppblåsta ego. Han var nämligen inte nöjd med att bara ha Star Trek som sitt levebröd. Hans ambitioner var större än så, särskilt som han var fullt medveten om hur opålitliga och ombytliga tv-chefer kan vara.

Bättre två hästar i stallet än bara en, liksom. Så varför inte försöka lansera en ny serie i ett Star Trek-avsnitt? Nu hade han och en medförfattare klurat ut en historia om en hemlig agent som var uppväxt på en annan planet och skickad till jorden för att undanröja dess undergång.

Mr Seven, som han heter, är klädd i oklanderliga kostymer och har ett artigt sätt. Det enda som är lite märkligt med honom är den intima relationen till hans katt, Isis. Som eventuellt också kan ta en mänsklig sexig skepnad.

Och så dyker privatsekreteraren Ms Lincoln, upp, spelad av redan fantastiska Teri Garr, som en del kanske känner igen från Närkontakt av tredje graden, Vänner eller Tootsie.

Assignement: Earth  var förstås lite extra komplicerad att spela in, eftersom man försökte sig på vågspelet att lansera tre nya rollfigurer i det redan späckade Star Trek-konceptet. Och det är lite oroväckande att jag tycker att det hela är så underhållande, att jag efter att ha plöjt mer än 50 avsnitt tycker att Enterprise känns klaustrofobiskt i jämförelse med det här.

För Gene Roddenberry verkar det nya programkonceptet ha varit så viktigt att han var beredd att ge avkall på saker som annars hade varit heliga. Som att det är lite ologiskt att tidsresan till bara avfärdas med en mening i avsnittets början.

Förra gången skeppet reste i tiden innebar det en skitjobbig slangbellegrej runt solen och så vidare. Nu är det bara några ord i en avmätt introduktion. Assignement: Earth var ett exempel på den då ganska nya företeelsen backdoor pilot — att försöka bluffa in ett helt nytt programkoncept på bekostnad av Star Treks egna säsongsfinal. Och om jag ska gå in på detaljkritik av själva avsnittet, så är det fortfarande diskutabelt om scenerna med fyra killar framför en dator räknas som rafflande tv-underhållning.

Sammanfattning: Det är intressant att det är så läskigt att lyssna på en katt som är dubbad av en människa. Det är också bra att veta att Spock är en genuin katt-tant.

You may also like

6 Comment

  • Efter att de sett hennes kattiska fan art så funderade de tilllsammans ut vilka katter som skulle ges ut i bokform. Pathfinder var nog tänkt som en härlig nostalgifrossa där publiken skulle övermannas av sin nostalgi när de, lite oväntat, fick hänga med bekanta ansikten från förr. Minnesvärda ögonblick från Star Trek, men där skådespelarna är utbytta mot bilder på katter. Denna kategori innehåller endast cookies som säkerställer grundläggande funktioner och säkerhetsfunktioner på webbplatsen. Har just sett Catspaw och har nog både tappat hakan, inte trott mina ögon och skrikit rakt ut några gånger eventuellt somnade jag också mitt i avsnittet och fick spola tillbaka igen. Det här var ju egentligen inte alls ett Star Trek-avsnitt, det var ju en pilot för en helt ny Roddenberry-serie. Nu är det Voyager som han obsessar kring.

Leave a Comment

Privacy Settings
We use cookies to enhance your experience while using our website. If you are using our Services via a browser you can restrict, block or remove cookies through your web browser settings. We also use content and scripts from third parties that may use tracking technologies. You can selectively provide your consent below to allow such third party embeds. For complete information about the cookies we use, data we collect and how we process them, please check our Privacy Policy
Youtube
Consent to display content from Youtube
Vimeo
Consent to display content from Vimeo
Google Maps
Consent to display content from Google
Save