Porno

Lisa Boyle naken

naken Lisa Boyle

naken Lisa Boyle

naken Lisa Boyle

naken Lisa Boyle

naken Lisa Boyle

naken Lisa Boyle

naken Lisa Boyle

naken Lisa Boyle

naken Lisa Boyle

naken Lisa Boyle

kvinnor stora naturliga bröst
naken Lisa Boyle

naken Lisa Boyle

naken Lisa Boyle

naken Lisa Boyle

naken Lisa Boyle

naken Lisa Boyle

naken Lisa Boyle

naken Lisa Boyle

naken Lisa Boyle

naken Lisa Boyle

naken Lisa Boyle

naken Lisa Boyle

naken Lisa Boyle

naken Lisa Boyle

naken Lisa Boyle

När Fred kommer hem en kväll hittar han en videofilm utanför sin dörr, som är filmad inifrån hans hus. När så ytterligare ett videoband dyker upp får Fred problem. Bandet visar ett mord, och det är Fred som mördar sin fru. Jag har recenserat Lost Highway en gång förut, Den recensionen finner du här , där jag går in lite mer utförligt kring filmens bakgrund och min bakgrund till filmen.

Jag berör också en del spoilerrelaterade saker. Vad ska jag säga? Det här är ungefär åttonde gången jag ser filmen. David Lynch är min favoritkreatör alla kategorier och Lost Highway är en av hans allra mest stämningstäta skapelser.

Fred Madison: I had a dream about you last night. Renee Madison: Yeah? What was it about? Jag får intensiva drömupplevelser av den som kan liknas vid trans. Mörkret bokstavligen, den ambienta ljudbilden som får mig att mentalt hamna på botten av en bäcksvart swimming pool, till tonerna av ett talsmelankoliskt soundtrack som jag förr tyckte var filmens enda svaghet men nu vuxit till att bli en av filmens höjdpunkter.

Mörk meditation fångat på film. En psykedelisk feberdagdröm nattetid. Finns inga ord som räcker till — du måste bara uppleva den. Ett mörkt rum i ensamhet, en stor TV och hemmabioljudet högt uppskruvat och du kommer vara med om en unik upplevelse. Idag har jag och ytterligare tre filmbloggarkollegor slagit våra filmkritikerhjärnor ihop för att knäcka den berömda David Lynch -koden i mysteriet  Lost Highway — eller åtminstone för att knäcka Lynch.

De tre filmbloggare utöver mig som idag skriver bra — eller dåligt, om Lost Highway är;. Fiffis Filmtajm Fripps Filmrevyer Jojjenito. David Lynch har en yrkeskarriär av sällan skådat slag.

Hans gränslösa inställning till kreativitet är hans verktyg och den har utmynnat i yrken som konstnär, målare, fotograf, filmregissör, manusförfattare, producent, ljuddesigner, bilddesigner, tecknare, dokumentärfilmare, musiker samt föreläsare om kreativitet och Trancedental Meditation. För att inte nämna den nyskapande TV-serien Twin Peaks och en rad intressanta kortfilmer.

Jag håller sedan jag upptäckte honom som min absoluta favoritregissör och största inspirationskälla. Twin Peaks-uppföljaren Fire Walk With Me räknar jag till en av mina två absoluta favoritfilmer genom tiderna.

Lost Highway var dock en tudelad upplevelse första gången jag såg den, men en upplevelse som oavsett lämnade djupa avtryck hos mig. Mitt största missnöje mot filmen efter att jag såg den första gången var att Lynch blandade in kontemporär rockmusik med artister som David Bowie , Rammstein och Marilyn Manson i filmen varav den sistnämnde även gör en cameo , medan jag var mer frälst i hans suggestiva ljudarbete och samarbete med kompositören Angelo Badalamenti.

Efter en omtitt bildade jag dock en ny uppfattning då rockmusiken slår ann en särpräglad karaktär på filmen. Angelo Badalmentis musik finns även den där, trots att den är väldigt underliggande och tonlös, men Lost Highways musik är enligt mig något av hans starkaste samarbeten med Lynch och mycket just tack vare fokuset på det mer suggestiva.

Lost Highway gjorde Lynch efter en flera år lång paus från filminspelningens värld för att istället koncentrera sig på konst, musik och fotografier.

Förarbetet till filmen påbörjades dock ganska direkt efter hans föregående film och det var under bilresan hem efter sista inspelningsdagen av Fire Walk With Me som idén till Lost Highway kläcktes i Lynchs huvud. Filmen skrevs sedan tillsammans med Barry Gifford — romanförfattaren bakom boken Wild At Heart och som Lynch snabbt filmatiserade och vann Guldpalmen med i Cannes.

De hade tidigare samarbetat med TV-filmen Hotel Room , där Gifford skrev två av de tre episoderna och Lynch var en av regissörerna. Utöver införandet av en större dos rockmusik i soundtracket så undviker Lynch i Lost Highway även mycket av den absurda humor som ofta brukar krydda hans märkliga filmuniversum.

Visst innehåller den komiska ögonblick, men humorn är vid dessa fåtalet tillfällen sällan uppenbara. För även om likheterna mellan Lost Highway och Mulholland Drive finns där så är den förstnämnda enligt mig betydligt rakare berättad. Den berättar från punkt till punkt med endast ett fåtal karaktärer, som en slags Neo-Noir-historia med kriminalitet i skuggan av den ensliga stadmiljön, med  femme fatales och gangsters i varje hörn.

Även om post-modernt filmskapande med noir-drag har legat Lynch varmt om hjärtat är Lost Highway den film som lägger mest vikt vid just det moderna i post-modernismen. Min raka vy av Lost Highway har dock kommit efter ett par omtittar. Filmfotot är fruktansvärt bra och insugande. Det är verkligen Film-Noir fast i färg! Bill Pullman Spaceballs, Independence Day är den saxofonspelande rättelse; saxofonskrikande , välbetalde Fred — vilket är stor ironi från Lynch då hans musikaliska yrke kan ses som okonventionellt jazzande eller överskattat bogus beroende på vilken inställning till kreativitet man har.

Fred har en lika luxuös fru — Renee, som är precis lika fåordig och inåtvänd som Fred är. Vad vi börjar ana är dock att Fred lider av ohälsosam svartsjuka och ständigt oroas över vad Renee kan vara när hon inte är med honom. En dag hittar Renee ett videoband utanför deras villaentré och de börjar ana att någon övervakar dem.

Fred får också syn på en mystisk, väldigt svartvit liten man — trollbindande spelad av hustrumordanklagade Robert Blake   In Cold Blood, Baretta och härifrån tar den svartsjuka paranoian över på ett väldigt absurt, skrämmande sätt.

Han verkar där du inte är, han övervakar ständigt när du inte ser. Mitt ute i ingenstans har han en kall fristad — ett gömställe bortom konsekvenser men som håller på att brinna upp. Han får saker i rullning, likt en listig orm eller varför inte halvguden Loke. Han är beräknande och svartsjukan delar definitivt hans karaktärsdrag.

Spoiler slut. En annan del av filmen berättar hux flux om en ung bilmekaniker — Pete, spelad av relativt okände  Balthazar Getty. Han har en flickvän, men är inte nöjd med sin tillvaro. Han servar Mr. Eddies — en gangsterhöjdares, skrytbil. Eddie visar med uppenbar tydlighet att han är beredd att offra ett och annat liv för att få som han vill och för att visa att det är han som bestämmer.

David Lynch erbjöd honom rollen som den machorytande djävulskaraktären eftersom skådisen mer än 10 år tidigare gett ett sådant ursinnigt machointryck efter att han inte blivit castad som Dennis Hoppers karaktär i Lynchs film Blue Velvet. Det behövs inte nämnas att han gör Mr. Eddie-rollen som en smäck.

Det visar sig även att Mr. Eddie har en kvinnlig blondin i bekantskap och unge Pete blir frestad att dra sig in i ett farligt äventyr som givetvis riskerar att sluta väldigt olyckligt.

Blondinen — vid namn Alice, är märkligt lik Freds fru, Renee. Petes relation till Alice är på många sätt en konstrast till Freds relation med Renee. Pete besitter en naturlig dragningskraft och Alice är beredd att leva farligt för hans skull, precis som han är beredd att riskera livet för att få känna det farliga med Alice.

Pete har sex gång på gång och är otrogen mot sin flickvän. Pete är på många sätt den önskepersonlighet Fred vill vara. Pete är också Freds inneboende revanch mot sin fru Renee, men problemet är att väldigt mycket i den här soppan är spekulativa dröm- och mardrömsscenarion skapade i Freds fantasi. På så vis verkar filmen vara Freds mentala kollaps efter den sjukliga svartsjukeparanoian han upplever och som sedan resulterar att han i någon slags tillfällig psykos mördar sin egen fru.

Fred förlorar sig i sin fantasi och faller över i en alternativ personlighet. Filmens min flyger förbi fasligt fort för mig varje gång jag ser den och det är David Lynchs klart mest tempofyllda film. Filmen är otvivelaktigt intressant, stundtals briljant av sällan skådat slag och ett mycket intressant svartsjukekomplement till Lynch-beundraren och min näst störste favoritfilmskapare Stanley Kubricks Eyes Wide Shut !

Fred hates them. Not necessarily the way they happened. Posta till Avbryt. Integritet och cookies: Den här webbplatsen använder cookies. Genom att fortsätta använda den här webbplatsen godkänner du deras användning. Om du vill veta mer, inklusive hur du kontrollerar cookies, se: Cookie-policy.

4 Comment

Leave a Comment

Privacy Settings
We use cookies to enhance your experience while using our website. If you are using our Services via a browser you can restrict, block or remove cookies through your web browser settings. We also use content and scripts from third parties that may use tracking technologies. You can selectively provide your consent below to allow such third party embeds. For complete information about the cookies we use, data we collect and how we process them, please check our Privacy Policy
Youtube
Consent to display content from Youtube
Vimeo
Consent to display content from Vimeo
Google Maps
Consent to display content from Google