Pantyhose

Elizabeth marxs naken

marxs naken elizabeth

marxs naken elizabeth

marxs naken elizabeth

marxs naken elizabeth

marxs naken elizabeth

marxs naken elizabeth

marxs naken elizabeth

marxs naken elizabeth

marxs naken elizabeth

marxs naken elizabeth

kvinnor stora naturliga bröst
marxs naken elizabeth

marxs naken elizabeth

marxs naken elizabeth

marxs naken elizabeth

marxs naken elizabeth

marxs naken elizabeth

marxs naken elizabeth

marxs naken elizabeth

marxs naken elizabeth

marxs naken elizabeth

marxs naken elizabeth

marxs naken elizabeth

marxs naken elizabeth

marxs naken elizabeth

marxs naken elizabeth

Vi anser att det är rätt tillfälle att diskutera denna idé just nu, eftersom de militanta protestmetoderna nyligen spridit sig till reformistiska organisationer som Countryside Alliance och Fathers 4 Justice, och detta kan få det att verka som om talets direktaktions-rörelse och talets globaliseringsrörelse har övertagits eller kidnappats.

Genom att ta hänsyn till ögonblicken av överskridande kan vi se att vår globala antikapitalistiska rörelse kanske har flyttat sig fram några ytterligare ett steg.

Idag nöjer vi oss inte längre med symboliska protester, protester som nästan kan betraktas som militant lobbying. Vår rörelse har börjat utvecklas mot en mer konstituerande politik. Folk börjar bli på det klara med vad de vill, vad de är för, inte bara vad de är mot. Eftersom en bra tajming innebär allt, anser vi att det kan vara fruktbart att titta närmare på tidigare konstituerande ögonblick.

Stunder då liknande frågor har behövt tas upp. De idéer vi diskuterar är relevanta för de aktiviteter som vi är och har varit involverade i, som de olika europeiska sociala forumen, anti-G8-protesterna och de lokala planerna för ett socialt center i Leeds. Vår abstrakta potential överskrider och försöker alltid fly undan produktionsförhållandena det vill säga, den kapitalistiska relationen.

Kapitalet måste göra profit och för att göra det måste dess mått påföras våra aktiviteter och inskränka vår kreativitet. De flesta av oss som jobbar måste till exempel ha någon sorts arbetsuppgift tilldelad hos, hur vag den än är, som ledningen drar upp riktlinjerna för.

På samma sätt behöver kapitalet kodifiera vardagspraktiker till lagar som kan kopplas till suveräna, rättighetsägande individer, även om detta strider mot hur dessa påfund faktiskt uppkommer. Den kapitalistiska kulturen tenderar att reducera alla kreativitetens kollektiva produkter till att enbart vara individers ägodelar.

I den mest uppenbara bemärkelsen finns det alltså en omåttlighet av liv excess of life. På arbetet, i hemmet och på bussen producerar vi ett överskott av kollektivitet. Detta är vår mänsklighet och det är detta som kapitalet konstant försöker att appropriera, ta i anspråk, reglera eller infånga.

Detta har blivit allt tydligare de senaste femtio åren när kapitalet — som kapitalets sociala relationer — verkar ha spritts ut till varje område i livet. Samtidigt har arbetet — våra dagliga aktiviteter — blivit allt mer socialiserade, vilket också givetvis hänger samman med kapitalets kolonisation.

Det handlar inte längre bara om utvinnandet av mervärde på arbetsplatsen: den kapitalistiska produktionen införs nu djupt in i vår dagliga sociala existens struktur, på ett sådant sätt att det nu faktiskt är en poäng att hävda att samhället i sig självt fungerar som en fabrik.

Men denna ökade socialisering av arbetet har öppnat upp nya möjligheter för samarbete och kreativa kollektiviteter inom kapitalismen som verkar leda bortom den.

När arbetet sprider sig genom livet så gör även samarbetet som arbetet är beroende av det, och det är detta överskridande samarbete excess of co-operation som gör förvandlingen möjlig. Vilket leder oss vidare till en andra, mer djupgående form av överskridande. För att ta några exempel från våra egna liv tänker vi på punken i slutet av sjuttiotalet, kampen mot Poll tax i mitten av talet och nyligen med vissa tillfällen inom globaliseringsrörelsen.

Vid dessa tidpunkter, som kan sträcka sig från flera år till bara några ögonblick, har vi sett glimtar av helt nya världar. Vi skulle också kunna nämna talets undergroundkultur, fildelningsrörelsen eller det folkliga upproret i Argentina. Alla dessa exempel är specifika för en viss tid och plats, men vi kan se en gemensam tråd: en kollektiv, befriande kreativitet som njuter av att blanda samman saker och bryta sig igenom alla gränser.

Och dessa stunder leder alla tillbaka till de grundläggande frågorna: vilka sorters liv vill vi leva? I vilken sorts värld vill vi leva? De handlar istället om det som är möjligt och utgör praktiska experiment i nya former av levande. I alla dessa rum finns det en verklig känsla av subversiv energi, frihet och möjlighet.

Du kunde ha börjat med att läsa Naomi Klein på måndagsmorgonen och på onsdagskvällen stod du och kastade sten på polisen. Det antyder en linjär utveckling. En fråga leder snabbt till en annan och hela relationen mellan kapitalet och livet sätts i en skarp kontrast. Vi såg folk demonstrera som inte hade gjort det på evigheter, om ens alls tidigare. Ofta var det ingenting som hände, förrän de själva dök upp och drog igång någonting. Som en följd producerades nya subjektiviteter.

Ett annat särskilt kännetecken för ögonblicken av överskridande är att de ditintills existerande metoderna för att mediera folks begär och krav inte längre fungerade.

Under utbrotten av revolutionär kreativitet kan vi verkligen känna oss förbundna med våra föregångare, och inte bara minnas dem som trevliga anekdoter. Det handlar uppenbarligen inte bara om att trycka på de rätta knapparna eller rikta sig till de rätta materiella krafterna.

Vi kan inte styra dessa situationer. Några författare brukade göra en analogi till geologiska bergsformationer. Om ögonblicken av överskridande är horisontala flöden av energi och begär, finns det samtidigt en dragning åt motsatt håll. En av punkens mest spännande beståndsdelar var till exempel det sätt som den bröt ner gränser och identiteter.

Den blev en anledning att skapa dig själv på nytt, med ett nytt utseende och ett nytt sätt att se på saker; och denna lek med identiteter kröntes ofta med ett nytt namn. Andra gränser bröts av band som hade skiftande eller olika uppsättningar, eller av spelningar där gränsen mellan band och publik blev flytande.

Men det fanns en mottendens, som ledde till en identifikation och ett avgränsande. Självklart är det inte så enkelt som att säga att det första var bra och det andra dåligt. Ett visst mått av stratifiering är nödvändigt för att kunna fokusera vårt samarbete och vår energi; utan stratifiering skulle resultatet vara entropi, energins skingrande. Stratifiering kan ha både produktiva och begränsande moment. Det sätt som folk till exempel ser ut, talar och deras kroppshållning kan spegla en gemensamhet och kan underlätta igenkännandet av en delad antagonism.

Ögonblicken av överskridande skapar ofta sina egna gemensamma stilar och gemensamma uppträdanden. Vår kamp är inte bara en kamp för bröd och potatis, utan för nya sätt att vara och de revolutionära rörelser som har haft störst gensvar Svarta pantrarna, zapatisterna osv har förstått detta. Under tidens gång kan sådana stilar och attityderna som de speglar bli rigida och börja fungera som en konservativ kraft.

Men precis som du kan se spår av ursprungliga lavaflöden i bergsformationer, finns det alltid spår från ögonblicken av överskridande och dessa kan alltid reaktiveras på nytt. Det är därför många av dem som kastade sig huvudstupa in i punken när den bröt ut var folk som levt igenom liknande ögonblick under sextiotalet.

Och det är därför så många som senare blev involverade i ravescenen var gamla punkare. Stratifiering framträder också som ett resultat av försök att försvara ögonblicken av överskridande. Inom rörelsen för fri mjukvara till exempel har hackers börjat använda sig av patent och licenser som den offentliga licensen GNU för att kunna skydda open source-kod.

De har försökt använda copyright-lagar för att låsa mjukvaran till ett gemensamt ägande. Detta kan ses som ett produktivt moment av stratifiering eftersom den öppnar upp ett helt fält av möjligheter för gemensam produktion.

Däremot finns det en fara att detta kan snäva in rörelsen för fri mjukvara i ett legalistiskt sätt att tänka. En mer oroande tendens inom mjukvaruspridandet, och en annan form av stratifiering, är tendensen till homogenisering. Den fria mjukvaran härmar ofta den privata egendomens förpackningar. Men sådan mjukvara, även om de hotar Microsofts profit, erbjuder inte mycket verkliga alternativ. Deras sammansättning bestäms av en undergiven relation till de standarder som Microsoft bestämt.

Detta är fantasins oavsiktliga kapitulerande. Vi fick anarkopunkrörelsen på talet och den var ett typexempel på sådan även om den inte är ensam om det. När anarkopunken föll samman och organisationen Class War växte fram, förändrades den gruppen från att vara en kaotisk och okontrollerbar kraft till att bli en organisation som tidvis var helt paralyserad av sin egen överorganisering, byråkrati och rädsla att gå under.

Det fanns ett tydligt försök att formalisera och fånga energiflödena, men allt detta gjordes genom att definiera gränser och dra linjer i sanden som fick precis motsatt effekt mot vad det var tänkt. Under talet upplevde vi en bisarr vändning där många av våra arbetsplatsuppgifter övertog den politiska aktionens drag: kommunikation, grupparbeten, självständigt och kritiskt tänkande riktat mot ett gemensamt syfte.

Just detta skygglappsperspektiv kan ses i den heliga renhetsivran som så många anarkister älskar. Man får till exempel inte hyra en byggnad för att ha ett socialt center, det enda accepterbara är att ockupera.

Givetvis är det få som verkligen bor i ockuperade hus av de personerna som framför denna åsikt. Vi kan också peka på de olika motsatta tendenserna som pågick under Europeiska sociala forumet, ESF, i London.

Men i den processen har folk kommit att definiera sig som det ena eller det andra. Förr har vår styrka varit vår förmåga att vara mer än de definitioner som tillskrivs oss. Ett sätt att tänka sig detta är att göra en tredelad åtskillnad mellan majoritet, minoritet och minoritär minoritarian.

Men den inledande viljan att förändra, som var en process, stelnade till ett oföränderligt sätt att vara: punken blev genom tiden en etablerad minoritetsidentitet. Det är lugnt om du är punkare, det utgör inget hot: du har de rätta kläderna, du rufsar till håret på ett visst sätt, du lyssnar på vissa skivor.

Kapitalet kan inkorporera vilken identitet som helst eftersom du faktiskt inte behöver tro på något speciellt för att kapitalismens ska fungera. Ett annat sätt att förstå kopplingen mellan identitet, individualitet och kollektivitet är att titta på kravaller. Kollektivet upplöses i konkurrerande individer som alla desperata försöker hitta snabbaste vägen att sätta sig i säkerhet.

En liknande process kan ses dagarna efter en sådan händelse. Det är viktigt att se att när polisen försöker bryta upp kravaller försöker de inte förstöra kollektiv organisering i sig. Snarare handlar det om att omdirigera vår kollektivitet på ett sätt så att den inte utmanar den kapitalistiska relationen — vi förväntas gå hem och konsumera, gå till arbetet, att reproducera, eftersom alla aktiviteter kräver olika grader av socialitet och mänskligt samarbete.

Det är en väldigt riskfylld strategi som bara används som sista utväg: att köra in piketbussar in i en folksamling kommer att bryta upp vår kollektivitet, men det finns inget som garanterar att kollektiviteten kommer att sättas samman på nytt på ett sätt som är funktionellt för kapitalet.

Under till exempel G8-mötet i Evian fick vi se två olika svar på polisens taktiker. Trots att vi bombarderades i timmar med tårgas, pepparsprej och kraftiga chockgranater, var vår självorganisering och kollektivitet för stark för att kunna brytas. Vi hade jävligt kul av flera anledningar inklusive solen och den härliga utsikten i de schweiziska bergen. Men på något sätt var aktionen en sorts kuliss. Våra subjektiviteter mot-och-bortom kapitalet stärktes helt klart, men förändrades inte i grunden.

Kanske var det intressantaste samspelet ur denna synvinkel det som skedde mellan de som gjorde blockader och de sympatiserande invånarna i Saint-Cergus, som kom med kaffe, mat och som lät folk komma hem till dem och hämta vatten, tvätta bort tårgas och låna toaletten. Dagen efter i Geneves stadskärna verkade det vara mycket mer öppet och oförutsägbart vad effekterna skulle bli.

Polisen som hade som uppgift att trakassera och valla demonstranter upptäckte plötsligt att det var de själva som blev omringade och utsattes för en stor press utanför avspärrningarna runt de insäckade demonstranterna. När natten föll blev folkmassan runtomkring allt mer kaotisk och hotfull, och polisen tvingades att vända sina vattenkanoner för att kunna bemöta den folksamling de själva skapat utanför avspärrningarna. Å ena sidan var det lättare för polisen att skingra oss med vattenkanoner och gummikulor, att driva ut oss ur staden, även om det bara innebär att flytta problemet någon annanstans.

Följden blev att hela stadskärnan i Geneve blev en kokande gryta av nya subjektiviteter. Vi menar inte att den ena situationen är bättre än den andra. På ett sätt behöver vi båda dessa.

4 Comment

  • My schoolteacher would probably ask me for an interpretation. Kollektivet upplöses i konkurrerande individer som alla desperata försöker hitta snabbaste vägen att sätta sig i säkerhet. Några intressanta historiska indikationer om rörelsernas historia kan man hitta i Arendts bok om totalitarianism. Al-Nusrafrinten, som denne svensk här nedan stödjer, är i tvist med IS men använder ibland samma symboler. I det klassiska industriella produktionssättet, baserades reglerna på en rigid relation mellan arbete och kapital, och på möjligheten att bestämma varornas värde baserat på den samhälleligt nödvändiga arbetstiden. Under en veckas gerillakrigsföring utropades flera autonoma kommuner, självstyrande indianbyar, i Chiapas.
  • My life has been fortunate. En en hel del av den politiska satiren och driften med frikyrkopastorer som försöker sko sig och sin karriär på lättköpta populistiska korståg känns, tyvärr, fortfarande rykande aktuellt idag. Eva Dahlgren. Den traditionella vänstern italienska kommunistpartiet och så vidare kritiserade dessa mediaaktivister, varnade dem för faran att försvaga det offentliga mediasystemet och att de därigenom öppnade portarna för privatägd media. Ja, i själva verket är Gud alltings  Skapare och vi är en del av honom, identiska med honom. Att förändra det svenska flyktingmottagandet i grunden är inte dyrt. Sådana fritänkare som inte erkände några system.

Leave a Comment

Privacy Settings
We use cookies to enhance your experience while using our website. If you are using our Services via a browser you can restrict, block or remove cookies through your web browser settings. We also use content and scripts from third parties that may use tracking technologies. You can selectively provide your consent below to allow such third party embeds. For complete information about the cookies we use, data we collect and how we process them, please check our Privacy Policy
Youtube
Consent to display content from Youtube
Vimeo
Consent to display content from Vimeo
Google Maps
Consent to display content from Google