Pantyhose

Imdb djup hals

hals imdb djup

hals imdb djup

hals imdb djup

hals imdb djup

hals imdb djup

hals imdb djup

hals imdb djup

hals imdb djup

hals imdb djup

hals imdb djup

kvinnor stora naturliga bröst
hals imdb djup

hals imdb djup

hals imdb djup

hals imdb djup

hals imdb djup

hals imdb djup

hals imdb djup

hals imdb djup

hals imdb djup

hals imdb djup

hals imdb djup

hals imdb djup

hals imdb djup

hals imdb djup

hals imdb djup

Regi: John Carpenter. År: Längd: 99 min. Svensk åldersgräns: Det finns ett gammalt spel Nintendos gamla grå trotjänare som heter Bad Dudes. Detinnehåller följande fantastiska bakgrundshistoria: "The president has been kidnapped by ninjas. Are you a bad enough dude to rescue the president? Det är allt. Om vi bortser från avsaknaden av ninjas är det också en bra beskrivning på John Carpenters kultklassiker Escape From New York.

I "framtiden" det onda och mörka har brottsligheten i USA ökat till den milda grad att man gjort om Manhattan till en fängelseö.

När Airforce One blir kapat av terrorister och kraschar på ön är det upp till den legendariske krigshjälten seriöst, alla känner till den här killen i filmen även om vi inte får veta exakt varför Snake Plissken att frita presidenten från det fängelsegäng som kidnappat honom.

Det måste dock göras inom 24 timmar, annars kommer fredsförhandlingarna med Kina och Sovjet hoppsan! Plissken har också en annan motivation - om han misslyckas kommer två ampuller injicerade i hans hals att explodera John Carpenter hade några riktigt bra år från mitten av talet tills mitten på talet.

Han revolutionerade skräckfilmsgenren med Halloween , gjort en av de bästa skräckfilmsremakes någonsin med The Thing och satt sin prägel på hur filmmusik kunde låta med sina kompositioner. Escape From New York är på ytan en väldigt typisk actionfilm, men det är hur den är gjord som gör hela skillnaden.

Produktionsdesignen, musiken och de hårdkokta replikerna är fantastiska! Den lilla science fiction-nicken till ett tredje världskrig och uppfinningen av kall fusion gör att historien, hur simpel den än må vara, känns som den är satt i en större kontext och det väger upp manusets brister i originalitet. Det här håller fortfarande riktigt, riktigt bra.

Kurt Russell hade, precis som Carpenter, sin bästa period under de här åren och gör en actionhjälte som han på gott och ont aldrig kan komma ifrån. Glöm remakes och uppföljare - detta är Snake Plissken och han sparkar röv!

Regi: Alex Gibney. Manus: Alex Gibney. Längd: min. Land: USA. Den Oscarsbelönade dokumentärfilmaren Alex Gibney presenterar sin bild av Julian Assange, Wikileaks och de läckor som nämnda sajt publicerat. Problemet är bara att ingen av huvudpersonerna kommer till tals Jag har tidigare recenserat utkastet till Julian Assanges självbiografi där jag uttryckte åsikten att sanningen troligen låg någonstans i mitten av Assanges påståenden och hans belackares. Gibneys dokumentär förstärker den åsikten.

Alex Gibney har förvisso gjort en ansats till att beskriva hur Wikileaks arbetade med informationsläckorna och intervjuar en rad personer som befunnit sig i såpan kring Assange. De två viktigaste personerna i historien, Assange själv och Bradley Manning, lyser dock med sin frånvaro. Visserligen visas en mängd arkivmaterial med Assange, men Gibney lyckades inte få till en intervju med mannen själv. Det är givetvis problematiskt, men ingen ska säga att han inte försökte.

Gibney uppger att Assange ville ha en miljon dollar för en intervju eller Gibneys hjälp att "spionera" under de intervjuer han gjorde för dokumentären. Gibney vägrade. Det är svårt att veta om Assange verkligen krävt detta eftersom han enligt mina undersökningar inte kommenterat saken. Nåja, hur det än må vara med den saken så är porträttet av Bradley Manning desto mer oroande. Manning, för den som levt under en sten, var den soldat som stod för många av de mest spektakulära läckorna som Wikileaks publicerade innan hans vän Adrian Lamo lämnade tips så att han kunde gripas.

Den andra av en serie rättegångar mot Manning inleddes så sent som för två veckor sedan. Gibney kan således inte ha haft tillgång till Manning för intervjuer, men väljer ändå att fokusera väldigt mycket på soldatens karaktär och inte minst hans förvirring kring sin egen sexualitet. Delar av Mannings chatloggar med Lamo publiceras i filmen och det är ett väldigt tjat om hans önskan att utforska sin transsexualitet.

Vad har det att göra med Wikileaks och Mannings avslöjanden? Ingenting så vitt jag vet. I och med att Manning inte kan kommentera bilden som presenteras av honom som en förvirrad ung man som attackerade befäl och aldrig sov lämnar den också en ganska dålig smak i munnen. Gibney försöker balansera bilden han själv presenterar med att göra Manning till en hjälte, om än en missriktad sådan, i slutet av filmen. Det är dock helt klart att Gibney har en bild som han vill presentera och det faller inte i särskilt god jord om man ser till vad en dokumentärfilmare bör göra.

Jag vänder mig också i viss mån mot det fokus som läggs på Assanges personlighet till bekostnad på fokus på hans filosofi. Exempelvis får sexualbrottsmålet i Sverige stor uppmärksamhet, men jag måste säga att intervjun med en av de kärande faktiskt sätter saker i ett lite nytt ljus. Enligt "Anna" var det enda hon och den andra kvinnan ville var att Assange skulle genomgå ett HIV-test, sen skulle saken glömmas.

Assange vägrade och till sist gick kvinnorna till polisen. Med tanke på svensk lagstiftning om sexuellt överförbara sjukdomar var det ett fullkomligt logiskt handlande. Assange kunde dock inte svälja sin stolthet och allt spann ur kontroll.

Våldtäktsanklagelserna var inte ens kvinnornas idé, enligt Anna, utan något som polisen började utreda på eget bevåg. We Steal Secrets är förvisso en intressant dokumentär, men har stora problem med det rent dokumentära. Flertalet personer som Gibney intervjuar verkar ha en egen agenda eller hysa personligt agg mot Assange. Det är knappast en balanserad film, men inte heller det "beställningsjobb från USA:s regering" som foliéhattarna har kallat den.

Se den med en stor nypa salt och sunt förnuft. Damn fine cup of coffee del I fell for you, baby, like a bomb. Året innan  Twin Peaks - knockade en hel tv-värld hade Lynch och hans musikaliske vapendragare Angelo Badalamenti redan doppat tårna i vad som komma skulle.

Redan under sin tid på konsthögskolan hade Lynch skapat mosaiker som han kallade för  Industrial Symphonies. När han fick en inbjudan till The New Music America-festivalen i New York fick Lynch idén att återuppväcka sina industriella symfonier, den här gången med musik av Badalamenti och med både nya och gamla bekanta i rollistan.

Resultatet blev den märkliga, men mystiskt tilldragande, Industrial Symphony no. Narrativet, om man kan tala om ett sådant gällande den här produktionen, kretsar kring det kraschade förhållandet mellan The Heartbreaker och The Heartbroken. Videoversionen av föreställningen öppnar med hur The Heartbreaker Nicolas Cage dumpar sin flickvän Laura Dern över telefon.

Låter det märkligt? Det är för att det är märkligt. Samtidigt har Industrial Symphony en väldigt klar logik för den som någonsin blivit dumpad. Texterna och musiken beskriver i klara och raka ordalag de känslor som man kommer uppleva.

Jag har inte stött på någon person ännu som inte går igenom de klassiska fem stegen i sorgeprocessen efter ett längre förhållande tagit slut. Det är klart att det tar olika lång tid för olika människor, men det verkar som vi måste alla den vägen vandra.

Vissa symboler är enklare än andra att förstå. Alla som upplevt att få sitt hjärta krossat känner igen den sjunkande känslan som slutar i en explosion av ilska och tårar. Föreställningens bästa nummer är däremot den bitterljuva Rockin' Back Inside My Heart - fulländning när det gäller visuella sceneffekter och musik kombinerat. Don't mind the dwarf sawing a log in blue backlight - it's just David Lynch. Mycket av symboliken och sångtexterna tar upp teman som skulle återkomma i Twin Peaks och senare produktioner.

Industrial Symphony no. Om du gillar mörk romantik, dream pop och snygg produktion är det definitivt värt att försöka få tag i den! De två mer namnkunniga skådespelarna i ensemblen, Nicolas Cage och Laura Dern, skulle komma att spela ännu ett kärlekspar i en produktion signerad David Lynch. Det skulle bli en av hans mest framgångsrika filmer både konstnärligt och kommersiellt och bland annat plocka hem Guldpalmen i Cannes. I nästa del tittar vi närmre på Wild At Heart Regi: Todd Robinson.

Manus: Todd Robinson. Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen Sovjetunionen, Demi lever i skuggan av sin far, en väldigt dekorerad ubåtskapten som till och med ska få en av flottans skolor döpt efter sig. Själv har Demi hamnat ute i kylan efter ett ödesdigert beslut under en övning kostade sex besättningsmän livet. Trots sin brist på status i flottan får Demi åter befälet över sin första ubåt.

Vid ett patrulluppdrag måste han dock ta med sig två män som ska testa topphemlig utrustning - utrustning som kan kasta världen i krig. Anledningen är enkel - en så pass begränsad miljö som en ubåt utgör tvingar fram goda skådespelarprestationer och ett manus som fortsätter överraska.

Så är i alla fall fallet med ubåtsfilmer som funkar. Ingen film i genren har haft något att sätta emot Wolfgang Petersens mästerverk Das Boot från , men en del har kommit bra nära! Phantoms tillhör skaran som faller precis kort för att vara en utmanare till Petersens epos. Missförstå mig inte, det här är bra underhållning, men den spänning som fanns i exempelvis tidigare nämnda film, eller för den delen The Hunt For Red October , återfinns inte riktigt här.

Manuset är okej, skådespelarna är okej, allt är okej, men inte fantastiskt på något sätt. Det som sänker Phantoms ha! Både Harris och Duchovny är duktiga skådespelare var för sig, men de har inte särskilt bra kemi tillsammans. Jag måste dock berömma Todd Robinson för att som amerikansk regissör inte visa Sovjetunionen anno som ett helvete i rött. Samtidigt försöker han inte gömma svågerpolitiken inom Partiet eller åsiktskontrollen.

Robinson ger helt enkelt ett balanserat porträtt av Sovjet - något som vi inte hittar i särskilt många amerikanska filmer. Sen att filmen tydligen ska vara "inspirerad av sanna händelser" ger jag inte så mycket för.

4 Comment

Leave a Comment

Privacy Settings
We use cookies to enhance your experience while using our website. If you are using our Services via a browser you can restrict, block or remove cookies through your web browser settings. We also use content and scripts from third parties that may use tracking technologies. You can selectively provide your consent below to allow such third party embeds. For complete information about the cookies we use, data we collect and how we process them, please check our Privacy Policy
Youtube
Consent to display content from Youtube
Vimeo
Consent to display content from Vimeo
Google Maps
Consent to display content from Google