Pantyhose •

Susana spjut lesbo

2021-02-25T05:43:12
Add Comment
lesbo susana spjut

lesbo susana spjut

lesbo susana spjut

lesbo susana spjut

lesbo susana spjut

lesbo susana spjut

lesbo susana spjut

lesbo susana spjut

lesbo susana spjut

lesbo susana spjut

kvinnor stora naturliga bröst
lesbo susana spjut

lesbo susana spjut

lesbo susana spjut

lesbo susana spjut

lesbo susana spjut

lesbo susana spjut

lesbo susana spjut

lesbo susana spjut

lesbo susana spjut

lesbo susana spjut

lesbo susana spjut

lesbo susana spjut

lesbo susana spjut

lesbo susana spjut

lesbo susana spjut

Efter tre år blev det dags för Malmö Opera att plocka fram Linus Fellboms uppsättning av Engelbert Humperdincks Hans och Greta ur malpåsen och låta den bli julens familjeföreställning. Det mesta är sig likt, även i besättningen men några nya namn har tillkommit: Hanna Husáhr är Greta, Danka Milacic sjunger Mammans roll och Teresia Bokor tar sig an Sandmannen och Gryningsfén.

Jag var mycket förtjust i uppsättningen för tre år sedan men fasen vet om inte årets upplaga var ett strå vassare eller också blir man barnsligare med åren. Nu kändes sagostämningen mer påtaglig, den mörka skogen var mer spöklik, de goda än mer goda och häxan riktigt, riktigt elak. Och det var en ren fröjd att se den underbara kvastarns dans i första akten hur bär de sig åt egentligen?

Det musikaliska utförandet är värt allt beröm. Dirigenten Ville Matvejeff håller föreställningen i ett effektivt tempo och accentuerar kompositörens influenser av Wagner. Solisternas prestationer är överlag fina, både sceniskt och sångligt: Hanna Husáhr gör ett utsökt ungflicksporträtt av Greta med vacker sopran och duetterna med Emma Lyréns välsjungne Hans är riktig operakonst. Det finns förvisso många så kallade barnoperor men de flesta når inte upp till Hans och Gretas konstnärliga höjd; flera är rent av skrämmande taffliga.

Det var berömvärt av Malmö Opera att satsa på en så bra uppsättning av Hans och Greta för tre år sedan och lika berömvärt att väcka den till liv igen. Beethoven och Brahms. Prokofjev och Sjostakovitj, fyra verk för violin och piano och två enastående solister: Nikolaj Znaider, violin och Robert Kulek, piano. Det blev en mycket givande konsert på Det Kongeliges Gamle Scene i söndags. Rakt upp och ner på podiet, inga överflödiga dekorationer, ingen spektakulär ljussättning.

Det blev musiken som stod i centrum. Nikolaj Znaider var tidigare en ganska vanlig gäst på konsertscenen i Malmö. Nu har hans stjärna rusat i höjden: förste gästdirigent vid Marinskijorkestern i S:t Petersburg och frekventa solistuppträdanden framför världens förnämsta symfoniorkestrar, dessutom ett stort projekt med att spela in Mozarts samlade violinkonserter tillsammans med London Symphony Orchestra.

Kalendern räcker förmodligen inte till för framträdanden i Malmö så nu fick man fånga tillfället att höra honom i Köpenhamn. Måttfullt fördrag , underbar ton i instrumentet och en extraordinär musikalitet präglade hans tolkningar och Robert Kuleks pianostämma följde samma recept. En konsert att minnas. Gästspel från Kulturhuset Stadsteaterns barn- och ungdomsscen i Skärholmen med nypremiär på Operaverkstan på Malmö Opera 24 november.

George Bernard Shaw , den brittiske skribenten och dramatikern kunde inte bestämma sig för om Wagners Rhenguldet var en djuplodande allegori eller en barnslig saga. Det krävs mycket tankeverksamhet och minst lika mycket kreativ fantasi för att se verket som en allegori, så sagoalternativet borde vara det rätta.

Musikaliskt är verket storartat, harmoniskt rikt med ett överflöd av melodier. Men handlingen är både tunn och virrig med figurer dels hämtade från den nordiska mytologin, dels från Wagners eget universum och även om man läser upphovsmannens mångordiga kommentarer blir man inte mycket klokare för det. Föreställningen riktar sig mot barn. Wagners virriga saga har ersatts av en annan med figuren Modige Måns som centralgestalt. Han hjälper sjöjungfrun att leta efter det försvunna guldet och träffar på Wagners jättar Fafner och Fasolt, Wotan och hans Fricka som käckt nog döpts om till Frikadellen, den listige Loke och Alberich som styrts ut med både lösmage och lösända och dessutom en rolig mössa, samt flera andra figurer.

Och det hela mynnar ut i en präktig sensmoral, precis som det ska vara i en riktig saga: guld behöver inte vara guld, det kan vara så mycket annat.

Av Wagners musik blir det några slingor och de medverkande är inte speciellt noga med tonträffningen. Men visst fanns där guldkorn : den snygga scenografin, Rhendöttrarna i sina gyllene sälkostymer, parkourartisten Måns Rudfeldts eleganta uppvisningar, den sorgsna draken men draken visar sig väl först i Siegfried?

Och — mest kanske för oss fåtaliga vuxna i publiken med ambivalenta känslor till Wagner — glädjen att någon vågar tvåla till den Store. Jag uppskattar intentionerna i produktionen — att låta ett klassiskt verk vara stommen och sedan bearbeta detta för en yngre publik.

Men måste man jönsa till det så till den milda grad? Och måste replikerna skrikas fram? Det går att göra utmärkta föreställningar med bra konstnärlig höjd för barn. Det har Operaverkstan visat i åtskilliga egna produktioner. Dirigent: Alexander Vernikov. Scenografi och kostym: Palle Sten Christensen. Premiär: 10 november på Operaen i Köpenhamn, sedd föreställning 15 november.

Två operor , båda från den italienska operans guldålder men med nittio år mellan sig. Det var intressant att kunna jämföra verken och dels se hur den italienska operan utvecklats under ett knappt århundrade och dels dels hur de två operahusen hanterar sina uppföranden.

Intrigen är som vanligt i operasammanhang otrolig men inte fullt så otrolig som normalt, karaktärerna är sympatiska och behäftade med normala mänskliga brister och styckets starka karaktär är ovanligt nog en kvinna. Ingen dör förutom en frånvarande onkel och ingen blir olycklig. Det finns inga dubbla bottnar och inga allusioner till de eviga tingen eller till all världens ondska.

En turnéuppsättning ställer speciella krav, främst på scenografin som måste kunna användas på olika scenutrymmen. Scenografen Yannis Thavoris har löst det med att låta operan utspelas på en nutida liten italiensk piazza omringad av butiker.

Kostymerna är också nutid, välgjorda och faktiskt riktigt eleganta. Den Jyske Opera använder flera olika orkestrar under turnén.

Inte helt problemfritt, förmodligen är repetitionstiderna minimala och dirigenten kan inte finslipa föreställningen. Här i Köpenhamn var det Copenhagen Phil som satt i diket.

Normalt är det mycket välspelande ensmble men här lät den — antagligen oavsiktligt — som en skrällig och ganska nyanslös kabaréorkester som inte gav ordentligt stöd till sångarna. Solisternas prestationer var överlag mycket bra.

Jens Søndergaards Belcore är nonchalant, skrytsam och mycket välsjungen och Pavlo Balakin framställer Dulcamara med mycket bra buffabas. Regissören Harry Fehr har inte försökt få in några infallsvinklar på verket. Han berättar historien rakt upp och ner med bra charm och mycket fart.

Naturligtvis är det underhållning men mycket god sådan och man lämnar föreställningen med ett leende på läpparna. Och det är på sätt och vis lätt att förstå varför. Visst finns där en del riktigt bra musik och kanske en tänkvärd handling med den slemme boven som bättrar sig, absolut en bra hjältinna som dessutom får överleva. Men allt känns så förutsägbart och med förlov sagt ganska tråkigt. Regissören Christoffer Berdal har verkligen gjort allt för att ta fram tillgångarna i historien.

Han flyttat fram handlingen till nutid med en grupp arbetare förlagda in the middle of nowhere och han får fram känslan av hemlängtan och ensamhet men också det starka grupptrycket. Scenografin är enkel och effektiv och förstärks bra av ljussättningen.

Och solisternas prestationer är mycket, mycket bra. Vid denna föreställning hade Ann Petersen, den ordinarie Minne, fått ställa in på grund av sjukdom och ersattes med den bulgariska sopranen Svetla Vassileva som annars sjunger den rollen i en uppsättning på Teatro Lirico i Cagliari. Hennes tolkning var fräsch och temperamentsfull, agerandet mycket säkert och rösten fullt tillräcklig.

Niels Jørgen Riis gjorde den ädle boven med mycket kraft i rösten och Johanne Beck fick mycket fint fram den udda och hunsade figuren Wowkle i sin lilla roll. Operakören var som vanligt av hög klass i både agerande och sång.

Men det som bäst fastnade i minnet var Det Kongelige Kapel och den blivande chefdirigenten Alexander Vedernikov som levereerade en orkesterstämma som var helt utomordentlig, perfekt i tempo och precision och med en utsökt klang.

H an skrev den i Leningrad. Kritikern och kompositören Valerian Bogdanov-Berezovskij berättar om när Sjostakovitj uppförde de två första satserna Konserten avbröts av ett tyskt bombanfall, när den gigantiska första satsen avslutats började varningssirenerna ljuda.

Sjostakovitj lovad publiken att komma tillbaka för andra satsen så fort som anfallet upphört. Symfonin i sin helhet uruppfördes i Kujbysjev dit Sjostakovitj evakuerats och kom sedan att spelas över hela den icke-nazistiska världen och den kom att tolkas som ett bevis på att nazisterna inte kunde vinna i Ryssland.

Dmitrij Sjostakovitj kom att bli en symbol för den kämpande konstnären vars musik eggar motståndet mot nazisterna samtidigt som han själv kämpar som brandman för att hindra att Konservatoriet i Leningrad förstörs av bomberna. Leningradsymfonin var det dominerande verket vid torsdagens konsert med Malmö Symfoniorkester med Marc Soustrot på dirigentpulten. Tyvärr gav framförandet ett ganska kluvet intryck.

Den första satsen med sitt långa crescendo hade rätt tyngd av obeveklighet, den nästan programmatiska skildringen av invasionen; de lyriska mellansatserna med sin blandning av sorg, vemod och trots kändes också alldeles rätt. Men så sista satsen: mäktigt, klangfullt, magnifikt men var fanns upproret, maningen till kamp? I mina öron lät det mest som ett stycke sorgemusik. Det kan inte ha varit tonsättarens mening och inte det som fick en hel värld att hoppas.

Framförandet var formellt korrekt med kändes ganska oengagerande. Andersen , J. Rowling, Astrid Lindgren — och Michael Ende. Listan kan kanske utökas med några namn till men det är inte många författare som har eller har haft den berättarglädje och underfundiga humor som fascinerat människor i alla åldrar och fått sina böcker utgivna i miljontals exemplar på all världens språk. Det är en minst sagt gedigen produktion med full orkester, Det Kongelige Operakor, en barnkör och en stark uppsättning solister.

Scenografen Palle Steen Christensen som också står för kostymer och videodesign har skapat en påkostad, illusorisk och mycket tilltalande scenbild, dräkter och smink är lagom fantasifyllda, det är en sagovärld men en trolig sådan och ljus och projektioner förstärker stämningarna. Anna Bros libretto följer troget boken och tillsammans med Elisabeth Lintons noggranna regi blir det en skildring av konstrasten mellan den långsamma gammaldags tillvaron och den moderna omänskliga stressen — barnförvaringen och snabbmatsutfodringen är härliga gliringar åt nutida stolligheter.

Personregin är föredömlig: ingen gapighet eller överdrivet utspel som så ofta är fallet i föreställningar riktade mot barn. Till denna i grunden vänliga saga med mörka skuggor har Svitlana Azarova skrivit musik som åtminstone för mig är högst förbryllande. I första akten är den atonal, disharmonisk, eller rättare sagt den saknar harmonier och så även rytm; dessutom är variationerna i volym och intensitet minimala.

I andra akten mjuknar den en smula, man kan ana några melodiösa slingor och en del intressanta harmonier men helhetsintrycket blir trots detta bullrigt. Förmodligen vill Svitlana Azarova med sin musik sätta en konstrast till eller rent av spräcka den sceniska idyllen och lyfta fram hotet med den stulna tiden.

Men artilleriet är för grovt, brutaliteten blir i många stycken inte understödjande utan enbart störande. Jag tror att inte ens den unga publiken — som för det mesta har större tolerans för udda musik än vi vuxna — kunde fullt ut uppskatta de säregna passagerna. Solisternas insatser kan inte nog framhävas i denna kontrastrika uppsättning. Anke Briegel gestaltar Momo med utsökt vacker sopran och stort skådespeleri, Sten Byriels bas ger värme och karaktär till gatsoparen Beppo, Palle Knudsen fyller tidens väktare Mäster Hora med tung värdighet i sin baryton och Morten Staugaard och Hanne Fischer gestaltar ett mysigt krögarpar.

Också alla de andra i den långa rollistan gör allt för att förvalta fina berättelsen och den speciella musiken. En fullängdsopera som riktar sig även till en ung publik tillhör inte vanligheterna.

Det Kongelige förtjänar verkligen lovord för att ha satsat på ett sådant projekt.

You may also like

6 Comment

  • Interpol: Marauder CD Här i Köpenhamn var det Copenhagen Phil som satt i diket. Leonardo Ferrando som Gérald var något knuten i första akten men slappnade så småningom av och vågade släppa fram klangen i sin ljusa tenor. DVD I år har några löpare redan spräckt sekundersgränsen men den mest imponerande prestationen hittar man lite längre ner på världsrankningen.

Leave a Comment

Privacy Settings
We use cookies to enhance your experience while using our website. If you are using our Services via a browser you can restrict, block or remove cookies through your web browser settings. We also use content and scripts from third parties that may use tracking technologies. You can selectively provide your consent below to allow such third party embeds. For complete information about the cookies we use, data we collect and how we process them, please check our Privacy Policy
Youtube
Consent to display content from Youtube
Vimeo
Consent to display content from Vimeo
Google Maps
Consent to display content from Google
Save