Other •

Lydia ren strumpfe

2021-04-15T21:04:05
Add Comment
strumpfe lydia ren

strumpfe lydia ren

strumpfe lydia ren

strumpfe lydia ren

strumpfe lydia ren

strumpfe lydia ren

strumpfe lydia ren

strumpfe lydia ren

strumpfe lydia ren

strumpfe lydia ren

kvinnor stora naturliga bröst
strumpfe lydia ren

strumpfe lydia ren

strumpfe lydia ren

strumpfe lydia ren

strumpfe lydia ren

strumpfe lydia ren

strumpfe lydia ren

strumpfe lydia ren

strumpfe lydia ren

strumpfe lydia ren

strumpfe lydia ren

strumpfe lydia ren

strumpfe lydia ren

strumpfe lydia ren

strumpfe lydia ren

Jukola gård, i södra Tavastland, står på en nordlig backsluttning, nära Toukola by. Dess närmaste omgivning är ett stenigt fält, men nedanför det börjar åkrarna, på vilka, innan gården ännu råkat i förfall, en frodig gröda böljade. Bortom åkrarna finns en äng, klöverkantad, genomskuren av en mångbuktig bäck; och den gav rikligt med hö, innan den blev en betesplats för byns boskap. Annars hör till gården vida skogar, kärr och ödemarker, vilka tack vare framsyntheten hos hemmanets första grundare hade tillfallit den redan när man begick storskifte i forna tider.

Då mottog Jukolas husbonn, som mera tänkte på sina efterkommandes förmån än sitt eget bästa, en av elden härjad skogslott och erhöll på det viset sju gånger mera än sina grannar.

Men alla brandspår hade redan försvunnit från hans område och en tät skog vuxit i stället. Och detta är de sju bröders hem, vilkas levnadslopp jag nu skall skildra. Seine nächste Umgebung ist steiniger Boden, weiter unten beginnen die Felder, auf denen vor dem Verfall des Gehöfts ährenschweres Korn wogte.

Unterhalb der Felder breitet sich, von einem Bach in vielen Windungen durchzogen, eine kleeumsäumte Wiese aus, die reichlich Heu gab, ehe sie zum Weideplatz für das Vieh des Dorfes wurde. Sonst gehören zu dem Hof große Wälder, Moore und Ödlandstrecken, die teilweise schon in früheren Zeiten bei der Landaufteilung durch die treffliche Umsicht des Gründers in dessen Besitz Ubergegangen waren.

Dachte doch der damalige Jukolabauer mehr als an sein eigenes Wohl daran, seinen Nachkommen ein behagliches Dasein zu sichern, ließ sich seinen Anteil in abgesengtem Wald-boden zumessen und bekam so siebenmal mehr Grundbesitz als seine Nachbarn. Aber alle Spuren des Waldbrands waren schon aus seinem Bereich verschwunden, und dichter Wald war an ihrer Stelle emporgewachsen.

Av dem är Tuomas och Aapo ett tvillingpar och likaså Timo och Lauri. Juhani, den äldsta brodern, är tjugo och fem år gammal, men Eero, den yngsta av dem, har knappast skådat aderton solvarv. Deras kroppsbyggnad är bastant och axelbred, längden medelmåttig, utom Eeros, som ännu är särdeles kort. Längst av dem alla är Aapo, men visst icke den axelbredaste. Den sistnämnda förmånen och äran tillkommer Tuomas, som är riktigt berömd för sina axlars bredd. En säregenhet, som kännetecknar dem alla, är deras bruna hy och det styva, hampfärgade håret, vars strävhet särskilt hos Juhani är iögonenfallande.

Juhani, der älteste, ist fünfundzwanzig Jahre alt, der jüngste aber, Eero, hat kaum achtzehn Sommer kommen und gehen sehen. Von Wuchs sind sie stämmig und breit, von ziemlicher Länge, außer Eero, der noch recht klein ist.

Am allerlängsten ist Aapo, dabei durchaus nicht am breitesten. Dies ist der Vorzug und die Ehre von Tuomas, der wegen seiner breiten Schultern ordentlich berühmt ist. Eine Eigentümlichkeit, die sie alle miteinander kennzeichnet, ist ihre braune Hautfarbe und ihr sprödes, hanfgelbes Haar, dessen Straffheit besonders bei Juhani ins Auge fällt. Deras far, som var en särdeles ivrig jägare, gick en bråd död till mötes, när han stred med en ilsken björn.

Man hittade då dem bägge, såväl björnen som mannen, liggande döda bredvid varandra på det blodiga fältet. Mannen var svårliga sargad, men också vilddjurets strupe liksom dess bog var karvad av puuk-kokniven och dess bröst genomborrat av ett duktigt lod.

Så slöt sina dagar den robuste mannen, som fällt flera än femtio björnar. Hans söner dög ej heller till att plöja och så; ty av sin far hade de ärvt samma starka iver att jaga skogens villebråd. De byggde fällor, giller-snaror och tjäder- och orrfållor till men för fåglar och harar. Därmed fördrev de tiden under sina pojkår, tills de började handskas med gevär och vågade närma sig björnen i ödemarken.

Ihr Vater, der ein leidenschaftlicher Weidmann war, fand in seinen besten Jahren einen plötzlichen Tod im Kampf mit einem wütenden Bären. Beide hatte man damals, den Fürsten der Wälder wie den Vater, tot im Gehölz gefunden, Brust an Brust auf den blutgetränkten Grund hingestreckt.

Schlimm war der Mann zugerichtet gewesen, doch auch der Bestie waren Gurgel und Flanke vom Dolchmesser zerfetzt und die Brust von einer scharfen Flintenkugel durchbohrt. Da hatte der rüstige Mann sein Leben lassen müssen, nachdem er mehr als fünfzig Bären erlegt.

Auch seine Söhne verstanden nichts vom Pflügen und Säen, denn sie hatten vom Vater die starke Jagdleidenschaft geerbt. Damit brachten sie ihre Knabenjahre hin, bis sie anfingen mit dem Feuerrohr zu hantieren und den Bären im Bruchwald zu beschleichen wagten. Modern sökte nog både med tukt och förmaning göra dem flitiga och arbetsamma, men deras halsstar-righet gjorde styvt motstånd mot hennes försök. El-jes var hon en präktig kvinna; känt var hennes rättframma och redbara, kanske lite karska sinne.

En präktig karl var också hennes bror, brödernas förträffliga morbror, som i sin ungdom som hurtig sjöman hade seglat på fjärran hav, sett många folk och städer; men slutligen förlorade han sin syn, blev helt blind, och levde sin ålderdoms mörka dagar i Jukola gård. Han berättade då ofta, medan han efter känseln täljde slevar, skedar, yxskaft, klappträn och andra nödvändiga husgeråd, historier och märkvärdiga ting för sina systersöner både från eget land och främmande riken, berättade också om under och händelser ur bibeln.

Gossarna lyssnade andaktsfuilt till hans berättelser och gömde dem djupt i sitt minne. Men lika gärna lyssnade de icke på sin moders befallningar och förebråelser utan var särdeles ohörsamma, trots många risbastur.

Ofta nog, när de märkte att en sådan bastu var i antågande, tog brödraskaran till schappen, härmed förorsakande såväl sin mor som andra bråk och bekymmer, och sålunda försämrande sin egen sak.

Die Mutter versuchte wohl, sie durch Ermahnungen und Zucht zu Arbeit und Fleiß anzuhalten, aber die Halsstarrigkeit der Söhne setzte allen ihren Bemühungen einen schroffen Widerstand entgegen. Sie war übrigens eine tüchtige Hausfrau; bekannt war ihr gerader und aufrichtiger, wenn auch ein wenig rauher Sinn.

Ein ausgezeichneter Mann war ihr Bruder, der brave Oheim der Knaben, der in seiner Jugend als kecker Matrose ferne Meere besegelte, viele Völker und Städte gesehen hatte; aber zuletzt verlor er das Augenlicht, wurde stockblind und verbrachte nun die dunklen Tage seines Alters auf dem Jukolahof. Da saß er und schnitzte, vom Tastgefühl geleitet, Kellen, Löffel, Axtstiele, Waschbleuel und anderes Hausgerät und erzählte seinen Neffen oft Sagen und merkwürdige Dinge aus dem Vaterland und aus fremden Reichen, erzählte ihnen auch von den Wundern und Geschehnissen in der Heiligen Schrift.

Diesen seinen Geschichten lauschten die Knaben mit großer Andacht und prägten sich alles fest ein. Ebenso gern aber überhörten sie die Befehle und das Schelten ihrer Mutter und stellten sich taub trotz mancher Tracht Prügel, die sie bekamen. Oft auch, wenn sie merkten, daß ihrem Rücken Gefahr drohte, riß die ganze Horde aus und bereitete dadurch der Mutter und anderen Leuten viel Sorge und Ärger, ohne ihre eigene Lage zu verbessern. Här må berättas en händelse från brödernas barndom. De visste att under deras hemgårds ria fanns ett hönsbo, som ägdes av en gumma kallad Männistö-mor; hennes lilla stuga låg i en talldunge nära Jukola.

En gång rann tanken på stekta ägg bröderna i hågen, och slutligen beslöt de roffa åt sig boets innehåll och fly till skogs för att njuta av sitt byte. De förverkligade också sitt beslut, tömde boet och drog enhälligt till skogs, sex bröder; Eero kravlade då ännu vid sin mors fötter.

Men när de kom till en sorlande bäck i en mörk grandunge, tände de en eld på stranden, lindade äggen i trasor, blötte dem i vattnet och lade dem att stekas i den fräsande askan.

Och när läckerheterna äntligen mognat, åt de en smaklig måltid och stegade därifrån nöjda åter hem. Men när de hunnit till hembacken möttes de av en orkan; ty deras gärning hade redan blivit uppdagad. Männistö-mor domderade och rasade, och arg i synen skyndade deras mor mot bröderna, med vinande piska i handen. Men pojkarna hade alls ingen lust att nalkas denna stormil, utan de vände om och flydde åter till skogens skydd, utan att fästa sig vid mor sins rop.

Es sei hier ein Vorfall aus der Kindheit der Brüder erzählt. Sie wußten, daß unter der Korndarre ihres Hofs ein Hühnernest war, das einer alten Frau namens Föhrichtmuttchen gehörte; denn ihre kleine Hütte stand in einem Föhren-Wäldchen nahe Jukola.

Nun bekamen die Brüder eines schönen Tages Lust auf gebackene Eier und beschlossen endlich, das Nest zu plündern und im Wald ihre Beute zu verzehren. Sie führten ihren Plan auch aus, leerten das Nest und zogen sechs Mann hoch — denn Eero kroch noch zu Fußen der Mutter in der Stube herum — einmütig in den Wald. An einem sanft rieselnden Bach im dunklen Tannenwald aber machten sie halt, steckten am Ufer ein Feuer an, wickelten die Eier in Lumpen, tauchten sie ins Wasser und legten sie zum Backen in die Asche.

Und als die Leckerbissen schließlich gar waren, verspeisten sie ihr appetitliches Mahl und machten sich danach befriedigt auf den Heimweg. Doch kaum hatten sie den Hügel vonjukola erreicht, da traf sie ein furchtbares Unwetter; denn ihre Tat war schon ruchbar geworden. Das Föhrichtmuttchen keifte und schnob, und hinter ihr kam die Mutter, die pfeifende Rute in der Hand, mit erbosten Blicken auf die Brüder zugefahren. Die Knaben aber waren keineswegs gesonnen, solchen Sturmwirbeln entgegenzugehen, sondern machten kehrt und flohen in die Wälder zurück, mochte ihre Mutter schreien, was sie konnte.

Så förflöt en dag, förflöt ännu en annan, men rymlingarna hördes inte av; och deras bortovaro gjorde slutligen modern mycket orolig; och hennes ilska förvandlades snart till sorg och medlidandets tårar. Hon gick ut för att leta efter dem, sökte härs och tvärs i skogarna, men fann icke sina barn. Saken tycktes henne allt hemskare och fordrade slutligen att kronans män tog itu med den. Man sände bud till jaktfogden, som ofördröjligt sammankallade hela Toukola by och dess omgivning. Och nu begav sig en mängd såväl unga som gamla, kvinnor som män, ledda av jaktfogden, i ett långt led för att spana runtom i skogen.

Den första dagen sökte de i de närmaste nejderna, men utan att finna vad de hoppats; den andra dagen förflyttade de sig längre bort, och när de steg upp på en hög backe, såg de i fjärran en rökpelare ringla sig upp i luften från bädden av ett kärr. De fastställde noggrant riktningen, från vilken röken steg, och ditåt fortsatte de sin färd. När de slutligen kommit närmare hörde de en låg röst som sjöng på följande vis:.

Es verging nun ein Tag, es verging ein zweiter: von den Ausreißern keine Spur; und ihr Fortbleiben beunruhigte schließlich die Mutter so sehr, daß ihr Zorn sich in Sorge und Tränen des Mitleids verwandelte. Sie machte sich auf, sie zu suchen, durchsuchte den Wald kreuz und quer, ohne aber ihre Kinder zu finden. Die Sache wurde immer unheimlicher und erforderte endlich das Einschreiten der Beamten des Kirchdorfs.

Der Jagdvogt wurde benachrichtigt und rief unverzüglich das ganze Dorf Toukola und die Leute aus der Umgebung zusammen. Und nun wanderte eine große Menschenmenge, Junge und Alte, Frauen und Männer, mit dem Jagdvogt an der Spitze, hinaus, um in einer langen Reihe den Wald zu durchstöbern. Am ersten Tage suchten sie in der nächsten Nähe, doch ohne den gewünschten Erfolg; am zweiten rückten sie weiter vor, und da, als sie einen hohen Hügel hinanstiegen, sahen sie in der Ferne am Rand eines Moores eine bläuliche Rauchsäule sich in die Luft ringeln.

Sie merkten sich genau die Richtung, in der der Rauch aufwirbelte, und setzten sich darauf hin in Bewegung. Als sie schließlich näher herangekommen waren, vernahmen sie eine Stimme, die folgendes Lied sang:. Leben läßt sichs ja auch hier hinterm Bach am Graben. Mürbes Moorholz brennen wir, und Bier im Bach wir haben. Då gladde sig värdinnan på Jukola storligen, efter att ha hört sången, för hon igenkände sin son Juhanis röst.

Och ofta ekade skogen av eldklubbans smällar; vilket allt tillkännagav för de letande att de nu närmade sig rymlingarnas läger. Så gav jaktfogden en befallning att omringa gossarna och sedan tyst närma sig dem, men att man dock borde stanna på ett visst avstånd från deras rastställe. Als die Jukolabäuerin den Gesang hörte, freute sie sich sehr; denn sie erkannte die Stimme ihres Sohnes Juhani. Und von Zeit zu Zeit ertönte aus dem Wald ein lauter Knall, woraus die Suchenden mit Bestimmtheit schlossen, daß sie nicht mehr weit von dem Lager der Ausreißer entfernt waren.

Daher gab der Jagdvogt den Befehl, die Jungen zu umzingeln und sich dann in aller Stille an sie heranzuschleichen, jedoch in einigem Abstand von ihrem Quartier haltzumachen. Det skedde som han befallde. Och när skaran, som omringat bröderna från alla håll, hade närmat sig ungefär femtio steg, stannade den; och då uppenbarade sig följande syn: Vid foten av en sten hade byggts en liten granriskoja, vid vars dörr Juhani låg på en bädd av mossa, blickande upp mot molnen och sjungande.

Ett par, tre famnar från kojan flammade en glad eld, och i dess kolglöd stekte Simeorti en med snara fångad orre till middagsmål. Aapo och Timo hade sotade ansikten - för de hade nyligen lekt blindbock och stekte nu rovor i den heta askan. Vid en liten lerpöl satt Lauri stum, förfärdigande lergökar, oxar och präktiga föl; och han hade redan en mäkta lång rad av dem på tork mot en mossig stock.

Men Tuomas lät eldklubban smälla: spottade på en jordfast sten en fradgande klyscha, lade i den ett glödande kol, och på denna kastade han med all sin kraft en annan sten, och ett dån, ofta lika hårt som ett vanligt gevärsskott, ekade runtomkring, och en sotig rök virvlade fram mellan stenarna. Es geschah, wie er gesagt hatte.

You may also like

0 Comment

Leave a Comment

Privacy Settings
We use cookies to enhance your experience while using our website. If you are using our Services via a browser you can restrict, block or remove cookies through your web browser settings. We also use content and scripts from third parties that may use tracking technologies. You can selectively provide your consent below to allow such third party embeds. For complete information about the cookies we use, data we collect and how we process them, please check our Privacy Policy
Youtube
Consent to display content from Youtube
Vimeo
Consent to display content from Vimeo
Google Maps
Consent to display content from Google
Save