Lesbian •

Jb ung naken

2020-11-05T13:39:59
Add Comment
ung naken jb

ung naken jb

ung naken jb

ung naken jb

ung naken jb

ung naken jb

ung naken jb

ung naken jb

ung naken jb

ung naken jb

kvinnor stora naturliga bröst
ung naken jb

ung naken jb

ung naken jb

ung naken jb

ung naken jb

ung naken jb

ung naken jb

ung naken jb

ung naken jb

ung naken jb

ung naken jb

ung naken jb

ung naken jb

ung naken jb

ung naken jb

För Jeanette Bonnier var konsten livsviktig. Hon följde och förstod konstnärers arbete, var deras vän och stöttade dem. Hon såg och diskuterade ständigt konst, alltid med stor känsla och starka åsikter, alltid nyfiken på det nya och hur unga konstnärer arbetade. Hon var en passionerad samlare med ett mycket personligt och eget förhållande till de verk hon valde.

Jeanette Bonnier hade en ovanlig förståelse för ömtåligheten i den kreativa processen, hur viktigt det är att stötta konstnärer förutsättningslöst och våga tro på det som ännu inte formulerats. Hennes stora engagemang i konsten kom till uttryck i den stiftelse som hon grundade till minne av hennes dotter Maria som tragiskt omkom i en bilolycka i unga år. Stiftelsen har sedan dess årligen delat ut stipendier till svenska unga konstnärer och byggt upp en samling med deras verk.

Hon var grundare till Bonniers Konsthall som öppnade och ordförande i konsthallens styrelse. I det spännande men svåra arbetet med att bygga upp en ny konstinstitution var hennes stöd och mod avgörande. Det är unikt att få förtroendet att kompromisslöst satsa på den nya konsten och pröva nya vägar utan ängsliga sidoblickar.

Jeanette Bonnier gav mig det förtroendet och följde sedan med stort engagemang arbetet. Vi förde ett ständigt samtal om konsten och konsthallen som hennes raka sätt, starka närvaro och uppmärksamhet laddade med en särskild energi. Hon uppmuntrade konstnärligt risktagande och var alltid nyfiken på hur jag ville utveckla och förändra konsthallen. Just nu står vi mitt uppe i slutfasen av en omfattande utveckling av byggnaden som Jeanette Bonnier tog initiativ till och deltog i, trots sin sjukdom.

När vi öppnar den ombyggda konsthallen kommer vi att fira stiftelsens årsjubileum med en utställning med stiftelsens omfattande samling. I samband med det har vi också gjort en bok som följer stiftelsens arbete. Boken inleds med en intervju med Jeanette Bonnier som jag gjorde nyligen där hon öppenhjärtigt berättar om sitt förhållande till konsten och hennes arbete med stiftelsen.

Med anledning av hennes bortgång har vi valt att publicera intervjun här på vår hemsida. Jeanette Bonnier lämnar ett stort tomrum efter sig. Hon kommer att vara mycket saknad. Sara Arrhenius: Enklast är väl att börja från början: kan du inte berätta om bakgrunden till stipendiet?

Jeanette Bonnier: Ja, bakgrunden till stipendiet är egentligen mycket tragisk. Det var så att min dotter dog i en bilolycka när hon var 20 år. Hon var mitt enda barn och det var naturligtvis oerhört svårt. Bland det första jag tänkte var att jag måste bilda en stiftelse i hennes namn. Jag ville att hennes minne skulle leva kvar och då var det naturligt att skapa en stiftelse som skulle dela ut stipendier till unga konstnärer. Själv var hon ju en konstnärlig person som studerade arkitektur, målade och tecknade.

Det var helt självklart för mig att göra detta. I dag är jag oerhört glad och tacksam för att jag gjorde det här, för att stipendiet har vuxit och blivit någonting som respekteras och uppskattas. För mig personligen har det varit en enorm glädje. Jag har fått nära kontakt med flera stipendiater och några av dem är mycket nära vänner till mig.

Det har varit en stor tillfredsställelse för mig i en vidare mening än jag kunde föreställa mig när vi började — att det skulle bli så emotionellt betydelsefullt för mig. Det är vad jag kan säga om bakgrunden.

SA: Din dotter Maria blev på så sätt en inspiration till tanken med stipendiets inriktning och vilka konstnärer man ville stödja. Kan du inte berätta lite om henne och talets konstliv i New York, som hon var en del av. JB: Hon gick på Columbia University där hon kom in redan som åring, vilket var ganska anmärkningsvärt. Men hon var oerhört talangfull och konstnärligt begåvad. På talet var hela konstscenen i Soho där hon bodde i ett ganska litet loft i ett ruffigt hus på Thompson Street.

Hon umgicks med konstnärer som Keith Harring och Kenny Scharf, som hon också hade ställt ut med. Han ritar på allting och det finns inte en kvadratmeter som han inte har ritat på.

Då tog hela det livet slut. Det fanns särskilt en nattklubb som Maria var mycket på som hette Area. Den var inte som Studio 54, där alla societetsmänniskor gick, utan Area var för de unga människorna, bland annat hörde Madonna till det här gänget. Även Warhol brukade komma dit; han sökte sig ju hela tiden till det unga. På Area var alla väggarna målade av konstnärer och varje månad så dekorerades hela klubben efter olika teman. En gång stod Maria, som jobbade på klubben, i garderoben utklädd i en förskräcklig blommig städrock och hårrullar.

Nästa gång satt hon i en glasbur iklädd en korsett och låtsades faktiskt vara en hora. Folk som såg henne förstod inte att hon hade en bok under bordet och satt och läste arkitektur. SA: Det fanns en speciell energi och ovanligt utbyte mellan konsten och klubbscenen under den här tiden. JB: Ja, absolut! Det fanns en stor biograf som gjordes om till nattklubb och här hade de stora galleristerna, som Leo Castelli, alla sina middagar och fester.

Eftersom det hade varit olika industrier i de här husen fick man inte bo där, men det gjorde ju konstnärerna ändå. Med tiden ändrades det; rika människor köpte husen, det kom modebutiker och den speciella atmosfären försvann så folk började flyttade därifrån.

Man kan säga att det var en unik period som varade i kanske 10 år. SA: Om du skulle jämföra konstscen i New York under sent tal och idag, vad är den största skillnaden? JB: Pengarna har förändrat allt. I dag handlar det mycket mera om pengar än om konst och så var det absolut inte på talet. Då var det konsten som stod i första rummet; det här med pengar och auktioner kom senare och i dag handlar det mer om att köpa och sälja än om konsten i sig.

Frågan är hur det påverkar konsten? Det kan man fundera mycket på tycker jag. JB: Jag minns det första mötet mycket väl. Festen ägde rum i Värtahamnen där det fanns stora tomma lokaler. Imperiet spelade och alla blev mer eller mindre fulla.

När jag lite högtidligt skulle dela ut stipendiet ställde mig på scenen framför mikrofonen, men ingen av stipendiaterna, Eva Löfdahl var en av dem, fanns någonstans. De var väl så berusade att de hade gått vilse i festvimlet. Jag tycker att det var ganska härligt och precis som det skulle vara — ingen ordning utan alla roade sig och kände sig fria och öppna.

I dag klär folk upp sig och går på fina tillställningar och utdelningar, det är högtidligt och fint. Det här var precis tvärtom. JB: Det gick till på ungefär samma sätt som nu, men i början var det ju inte särskilt strukturerat. Vi hade en styrelse som bestod av några av mina släktingar och vänner till Maria.

I dag har vi en professionell styrelse och 30 års erfarenhet. JB: Det var inte så att vi bara satt och bestämde, utan redan från början fick man söka. Jag kommer ihåg när Karin Mamma Andersson fick stipendium. Vi skulle gå på samma teater på Elverket så jag stack till henne kuvertet där och då.

Jag är inte helt säker på när vi började med luncherna på Manilla, men det var nog efter tio år och skulle jag tro. SA: Det finns inga villkor knutet till stipendiet, vilket är ovanligt. Man får stipendiet och kan göra vad man vill med det och det krävs heller ingen redovisning. Var det så redan från början? JB: Ja, den friheten fanns från början.

Nu skickar konstnärerna in långa epistlar och berättar vad de ska göra med pengarna. I princip bryr jag mig inte om det — de får göra vad de vill. JB: Inte alls. Jag kommer ihåg att Annika von Hausswolff skickade in bilden med en naken kvinna som ligger på mage i vattnet. Jag tyckte att den var så otroligt underbar och ville ge henne stipendiet, men fick protester från resten av juryn.

JB: Ja, men det är ju en del år sedan och man blir tuffare med tiden. Men då bestämde jag mig för att jag skulle ha veto, för det här ville jag inte vara med om en enda gång till. Vi gav också stipendiet till något som hette Läderfabriken. Det var ett ateljékollektiv som även drev ett galleri. Det finns inte längre men det tycker jag spelar mindre roll, det var ju intressanta då. SA: När du och jag satt och tittade på gamla klipp såg vi att första gången som ni annonserade kunde både konstnärer, filmare och författare söka.

JB: Ganska snabbt faktiskt, eftersom man insåg att det var omöjligt att ta in alla. Själv tycker jag att det var lite synd. Vi diskuterades också om man skulle ta med med konstnärer utanför Sverige, men bestämde oss att det skulle vara en svårt att gå igenom så många ansökningar. SA: Nu har stiftelsen 30 år på nacken och du har varit med i arbetet och följt utvecklingen under alla år.

Om du tittar på de konstnärer som fått stipendiet genom åren, skulle du våga peka ut några förändringar eller tendenser i det svenska konstlivet. JB: Det första jag tänker på är att det har kommit många fler kvinnor. Det var ett antal år då kvinnorna faktiskt var främst och det är en stor förändring.

Nu är det inget prat längre om vilket kön konstnären har, men så var det förut. JB: När vi började i slutet på talet fick inte unga människor några stipendier.

You may also like

1 Comment

Leave a Comment

Privacy Settings
We use cookies to enhance your experience while using our website. If you are using our Services via a browser you can restrict, block or remove cookies through your web browser settings. We also use content and scripts from third parties that may use tracking technologies. You can selectively provide your consent below to allow such third party embeds. For complete information about the cookies we use, data we collect and how we process them, please check our Privacy Policy
Youtube
Consent to display content from Youtube
Vimeo
Consent to display content from Vimeo
Google Maps
Consent to display content from Google
Save