Lesbian •

Extrem underjordisk akte

2020-08-18T16:07:29
Add Comment
underjordisk akte extrem

underjordisk akte extrem

underjordisk akte extrem

underjordisk akte extrem

underjordisk akte extrem

underjordisk akte extrem

underjordisk akte extrem

underjordisk akte extrem

underjordisk akte extrem

underjordisk akte extrem

kvinnor stora naturliga bröst
underjordisk akte extrem

underjordisk akte extrem

underjordisk akte extrem

underjordisk akte extrem

underjordisk akte extrem

underjordisk akte extrem

underjordisk akte extrem

underjordisk akte extrem

underjordisk akte extrem

underjordisk akte extrem

underjordisk akte extrem

underjordisk akte extrem

underjordisk akte extrem

underjordisk akte extrem

underjordisk akte extrem

Innehåll Den stora oredan 7 Till kontinenten! När jag en sen decemberkväll i tjugo graders köld åkte från Jorois till Pieksämäki förstod jag plötsligt fullständigt vilket land jag lever i. Det kompakta mörkret omgav mig då bilen på livsfarliga vägar passerade Vättilä, Maavesi, Jäppilä. Klockan var åtta och jag skulle möta vid tågstationen halv nio men själva tiden tycktes smälta samman med den svarta massa genom vilken strålkastarna borrade sig.

Bortom synfältet tycktes tid och rum upplösas i ett allt djupare, mörkt ingenmansland. Jag slogs av den förskräckliga tanken att jag kanske är alldeles ensam i ett väldigt tomrum och tänkte att just denna skräck hör samman med vårt land, denna upplevelse av ensam isolering.

Den föddes kanske under den långt utdragna agrara, halvnomadiska tillvaro som faktiskt tidsmässigt utgör den överlägset längsta epoken i finländarnas historia. Det är bara de allra yngsta generationerna som hos oss kan betecknas som genuint urbana. Här i hjärtat av Savolax konfronterades jag med urvillkoren. Inget livstecken av något som helst slag gav sig till känna. Inte en mänska, ingen enda bil mötte förrän jag hade vänt in på riksväg 23 och såg de blekgula och glåmiga ljusen från staden reflekterade mot natthimlen ovanför de knappt skönjbara trädtopparna.

Jag har inte odlat någon personligt upplevd patriotism, utom som sjuåring då jag hjärntvättad av min våldsamt antiryske pappa i tyst7. Jag är inte heller europeisk patriot. Den enda patriotism som får mitt blod att sjunga är knutpatriotismen, ohjälpligt fäst vid Kristiansgatan i Helsingfors, en stad jag älskar. Visst tycker jag mycket om den finländska skärgården och de savolaxiska åsarnas landskap men jag trivs lika bra och ofta bättre i Mahdia, Rom och Berlin eller på stränderna vid Guineabukten.

Jag känner en viss delaktighet med och till och med tillgivenhet för adeln, arbetarna och bönderna i Jorois eller Nyland, mindre med borgerskapet, speciellt inte i dess småborgerliga och småsinta variant. Med åren och erfarenheterna blir man samtidigt mer tolerant men också mer kräsen.

Man väljer helst sitt sällskap själv. Då jag förnekar patriotismen bejakar jag samtidigt det finländska samhället som trots sina skriande brister erbjuder medborgarna en relativt trygg tillvaro, många möjligheter att utveckla sina individuella anlag och böjelser, leva och dö i stort sett efter egen vilja.

De ofta nödvändiga begränsningar som vi måste acceptera kan övervinnas med ett inte särskilt stort mått av seg vilja, envishet och relativt små personliga offer. Om man förmår avstå från glaserade ankbröst och uthärdar ett visst mått av fattigdom kan man inrätta sitt liv och spela på sina fioler bäst man vill. Skolan och biblioteken, medborgarinstituten och nödhjälpsarbetena räddar oss.

Dagen efter självständighetsdagen år läste jag i tidningarna om inte bara de rekordartade tittarsiffrorna för självständighetsbalen utan också om studenternas fackeltåg, militärparaden och andra patriotiska övningar, rörande men också oroande surrogat och tröstnappar för ängsliga sinnen i den stora oredans tid.

Samtidigt smidde landets regering och andra makthavare tillsammans med sina europeiska kolleger planer som avsåg att ytterligare inskränka de europeiska staternas suveränitet och förbigå de europeiska medborgarna i viktiga frågor som gäller dessa medborgares framtid, deras väl och ve. Eftersom jag bara formellt är europeisk medborgare men är väl medveten om att de europeiska, eller rättare sagt västeuropeiska, beslu8.

När jag blickade ut över min världsdel och dess grannar upptäckte jag att allt befann sig i turbulent rörelse, att de stora visionerna som ännu för tjugo år sedan fick känslorna i svallning hade bleknat till intet. Ett gemensamt och vänligt sinnat Europa hade förvandlats till en klubb för inbördes gräl och konkurrerande intressen. Uppdelningen i sinsemellan tävlande grupper fortgick i snabb takt samtidigt som en rad förvirrade elitpolitiker nästan dagligen kastade fram nya ritningar och fromma förhoppningar för en kommande integrerad guldålder som dessa universums härskare givetvis själva skulle råda över.

Man kunde inte missta sig på desperationen som lurade bakom viljan att bemästra en verklighet som varken lät sig förstås eller behärskas. I denna verklighet förföljde man samtidigt än en gång kontinentens avvikande: romer, araber och judar. Alldeles intill befann sig araber och andra muslimska folk i ett inbördeskrig vars verkningar sträckte sig från Atlanten i väster till Hindukush i öster.

I centrum av denna geopolitiska röra stod Israel, sedan mer än sextio år på väpnad fot mot sina grannar och nu, i ett anfall av förvirring, i färd med att ta ännu ett självdestruktivt steg in i återvändsgränden. Alla slags skurkstater i området stöddes av både världens diktatorer, demokrater och liberaler, nyimperialister och oljekrämare men också av fromma kristna sionister, lika hängivna som fanatiska judar och muslimer.

I Syrien kämpade al-Qaida 9. Ju längre från denna brottsplats de djupsinniga kommentatorerna, alltid med friheten på sina läppar, befann sig, desto villigare var de att offra den siste afghanen eller syriern för sina ideal, ofelbart gällande som oantastliga, höga och ädla.

Överallt böjde man knä vid sina altaren och hemföll till myter och heligt mummel och törstade efter blod. I akt och mening att förverkliga sina lysande visioner visade särskilt de så kallade civiliserade ländernas demokratiska makthavare mer än villigt upp sin beredskap för nya, alltid humanitärt eller strategiskt motiverade, militära interventioner, massmord och lönnmord, etniska rensningar i den nationella, religiösa eller politiska nödvändighetens namn.

Varje skamgrepp och lögn, alla blodbad, deklarerades som fredsakter och tillgreps i vällovligt syfte för att man skulle kunna hävda sin innersta identitet som offer. Också världens starkaste militärmakter hörde plötsligt till dessa oskyldiga och värnlösa och stod därför fullt rustade och hjälmprydda, aggressivt redo att försvara detta sitt sanna väsen: det blodtörstiga lammets.

Gud hade på nytt blivit en intim bekant och därför speglade sig hans uppfinnare allt oftare i sin egen glans. Ingen ände fanns på de initierade skriftlärda som kunde räkna allt fler änglar i dansen på nålspetsen.

De officiella kyrkorna ersattes visserligen allt oftare av de sekulära, men tron, hoppet och skräcken förkunnades med samma myndighet av såväl ekonomister, finansbrottslingar som chefredaktörer.

Eftersom världen tedde sig kaotisk, ångestfylld och omöjlig att behärska proklamerades i en strid ström nya religioner och trossatser. Över en natt gällde nu att undersåtarna skulle både konsumera och spara, försaka och njuta, dyrka och tvivla. Medan varje stat och makt som förmådde exploatera naturen ökade sina ansträngningar för att göra det samlades man till allt större globala konferenser för att lögnaktigt försäkra sin fasta vilja att råda bot på klimatkatastrofen.

Dit man ännu inte förmått nå för att utvinna jordens och underjordens, himlens och havens tillgångar rusade man Man skulle skydda naturen och samtidigt restlöst utnyttja den genom att utveckla ny teknik, ofta extremt riskfylld, för att mätta den ständigt växande hungern efter drivmedel för industri och konsumtion. Samtidigt som den bejublade informationstekniken påstods spara energi togs miljarder nya datorer i bruk och den utvecklade världen levde i ett permanent standby-läge som möjliggjorde en ständig energiförbrukning.

Även när mänskorna sov kunde de nu låta sina datorer ladda ner seriefilmer och annan livsviktig information och därmed uppfylla sin främsta medborgarplikt, att konsumera.

Jag har reagerat på detta med förtvivlan, ursinne och besinning. Jag har tänkt och tänkt om. Man stiger inte ner i samma flod två gånger. Det som följer är mina fotspår längs flodens stränder.

Tony Judt Nationens väsen består i att individerna har mycket gemensamt Ernest Renan This fear of finding oneself in bad company is not an expression of political purity; it is an expression of a lack of self-confidence.

Arthur Koestler. Efter hemkomsten från Afrika i mars år längtade jag till europeiska miljöer. Eftersom Alphyddan i det avseendet inte riktigt är nog beslöt jag ta mig till Turkiet. Jag mindes en underbar eftermiddagstimme under Ramadan år i parken intill Hippodromen i Istanbul. Medan festljusen tändes, det året inföll fastemånaden i november, gled min blick från kiosken som hade uppförts för att hedra Wilhelm II till obelisken och ormkolonnen, antika monument med egyptiska och romerska anor.

Här hade den kristne kejsaren Justinianus, eggad av sin hustru Theodora, låtit slakta 50 trosfränder Hans ortodoxa efterföljare hade tågat i procession förbi min parkbänk från palats till kyrka och samma väg hade senare trätts då sultanen förflyttade sig från sitt Topkapi till Blå moskén för att bevista fredagsbönen. Allt vi kan identifiera som västerländsk kultur har passerat denna väg, delvis uppstått här och lever här vidare i den säregna blandning av kulturer som vi ibland kallar Europa.

Då jag nu skulle återvända till den yttersta randen av min kontinent fylldes jag av onda aningar: jag anade att min världsdel stod inför ett inbördeskrig där det tjugonde århundradets öppna krigiska konflikter nu fick sin förlängning i den ekonomiska krisen. Planet skulle lyfta 8. Kombinationen av marknadsfundamentalistisk logistik inom flygindustrin och kriget mot terrorismen betydde att jag måste vakna halv sex. Det var vidrigt som vanligt och blev inte bättre då kön till incheckningsdisken på Helsingfors-Vanda var hundra meter lång när jag pliktskyldigt infann mig två timmar innan avfärd.

Ledet avancerade i snigelfart. Än värre blev det efter de sedvanligt förödmjukande säkerhets- och passkontrollerna. Det trevliga kaféet med vidhängande rökrum på ickeSchengen-området hade lagts ner så för att ta mig en kopp med den obligatoriska croissanten måste jag på mina morgonstumma ben stappla till ett höghygieniskt och sterilt Helsinki City-kafé.

Det hade naturligtvis inte rökrum och låg flera hundra meter från min Gate Jag började redan få bråttom så jag halvrusade tillbaka till rökcellen där jag i snabb takt sög in två cigaretter.

På hyllorna i detta otrevliga rum fanns tiotals lappar på vilka torterarna meddelade att det enligt tobakslagen var förbjudet att inmundiga mat och dryck från kaféet intill. Det fanns som sagt varken mat eller dryck till buds så förbudet föll på sin egen orimlighet.

Någon liten förbudsivrare i de övre regionerna kände säkert ändå djup tillfredsställelse över att ens på avstånd kunna förorsaka undersåtarna en aning extra obehag så tidigt på morgonen. Vi har begåvats med en uppsjö småsinta lagstiftare och myndighetspersoner som klåfingrigt vill peta på de få av våra Om vi inte lyckas stoppa dem kan och bör vi förakta dem.

Om vi inte säger ifrån kommer de att ta våra liv ifrån oss. Jag befann mig alltså i en ganska olustig stämning. Dagen innan hade den fördjupats av nyheter om nedstämmande världshändelser. I Budapest höll regelrätta fascister i Jobbik-partiet på att tåga in i parlamentet efter ett val som sades innebära en stark vändning högerut. Jag hade hösten innan besökt Budapest och då lagt märke till den djupa och dystra depression som vilade över staden. Livsglädjen var som bortblåst, mänskorna tystlåtna och, som det verkade, rädda.

Kring den monumentala habsburgska synagogan var säkerhetskontrollerna om möjligt ännu strängare och polisnärvaron långt synligare än under mitt besök i Neue Synagoge i Berlin några månader tidigare, där man ju med tanke på stadens historia kunde ha väntat sig skarpare tag.

Kontrasten mot Aten var också iögonenfallande. Där hade jag några dagar innan ankomsten till Budapest bekantat mig med det judiska museets samlingar. I Grekland, hittills ett av de minst antisemitiska länderna i Europa, räckte det med en övervakningskamera. Någon öppen polisnärvaro syntes inte till. Mitt hotell i Aten låg i Exarchia, alldeles intill den polytekniska högskolan. Jag bodde alltså granne med några av de mest vildsinta atenska studentradikalerna.

Husväggarna var nedklottrade med graffiti där man i ohövliga ordalag bad kapitalisterna dra åt helvete och anklagade regeringen för klasskamp mot de fattiga. Det var i och för sig paradoxalt, eftersom det grekiska borgerskapet alltid då det har sänt sina hantlangare in i regeringen har behandlat landet som sin privategen Kanske det säger något om egoismen och girigheten i början av talet att Karamanlis och hans medbrottslingar betedde sig så självdestruktivt?

Å andra sidan kunde man ju ha trott att studentvänstern nu, med en diskrediterad högerregim grundligt slagen, hade gett Pasok-regeringen en vänskaplig frist för att få ordning på Greklands affärer. Så var det nu inte. De radikala organisationerna, också inom den ofta kommunistiskt styrda fackföreningsrörelsen, hade aviserat sitt motstånd mot alla nedskärningar i de offentliga utgifterna som regeringen, EU-kommissionen och finansmarknaden ansåg nödvändiga.

Situationen var den bekanta: högern hade i regeringsställning fört en politik som starkt gynnade finanskretsarna och storindustrin, skatterna hade sänkts, de stora underskotten i budgeten hade finansierat skattelättnaderna för de redan tidigare gynnade, man hade med benäget och för Goldman Sachs lukrativt bistånd förfalskat räkenskaperna i statshushållningen, struntat i att reglera finansmarknaden och nu var konkursen ett faktum.

Få europeiska länder har haft så inkompetenta och korrumperade regeringar som Grekland, alldeles oberoende av om premiärministrarna har kommit från Karamanlis- eller Papandreou-klanerna som ju sinsemellan nästan kontinuerligt har styrt i Aten sedan decennier. Undantagsperioden utgjordes av överstejuntans tid men också om den lyder historiens dom att den var inkompetent i allra högsta grad.

You may also like

1 Comment

Leave a Comment

Privacy Settings
We use cookies to enhance your experience while using our website. If you are using our Services via a browser you can restrict, block or remove cookies through your web browser settings. We also use content and scripts from third parties that may use tracking technologies. You can selectively provide your consent below to allow such third party embeds. For complete information about the cookies we use, data we collect and how we process them, please check our Privacy Policy
Youtube
Consent to display content from Youtube
Vimeo
Consent to display content from Vimeo
Google Maps
Consent to display content from Google
Save