Erotic •

Tumörfrakturrehabilitering

2020-11-05T20:17:05
Add Comment
tumörfrakturrehabilitering

tumörfrakturrehabilitering

tumörfrakturrehabilitering

tumörfrakturrehabilitering

tumörfrakturrehabilitering

tumörfrakturrehabilitering

tumörfrakturrehabilitering

tumörfrakturrehabilitering

tumörfrakturrehabilitering

tumörfrakturrehabilitering

kvinnor stora naturliga bröst
tumörfrakturrehabilitering

tumörfrakturrehabilitering

tumörfrakturrehabilitering

tumörfrakturrehabilitering

tumörfrakturrehabilitering

tumörfrakturrehabilitering

tumörfrakturrehabilitering

tumörfrakturrehabilitering

tumörfrakturrehabilitering

tumörfrakturrehabilitering

tumörfrakturrehabilitering

tumörfrakturrehabilitering

tumörfrakturrehabilitering

tumörfrakturrehabilitering

tumörfrakturrehabilitering

Begreppet tumör syftar till en vävnadsnybildning svulst eller knöl och har sitt språkliga ursprung i latinets tumor. Denna vävnadsnybildning, som ibland också benämns neoplasm, har sällan eller aldrig någon fysiologisk funktion men kan öka i storlek mer eller mindre kontinuerligt över tid, oberoende av övriga och angränsande vävnaders tillväxt. När en tumör är godartad, eller benign, innebär det att den inte sätter dottersvulster metastaser utan i allmänhet, med vissa undantag, respekterar anatomiska begränsningar till skillnad från maligna tumörer som växer in i omgivande vävnader och dessutom har kapacitet att sätta metastaser på andra lokaler i kroppen.

Benigna tumörer kan dock orsaka skada genom att påverka andra strukturer via tryck, eller att vävnaden runt om tumören resorberas för att ge plats åt processen. De benigna tumörerna kan också, genom sitt växtsätt, ge upphov till successivt tilltagande asymmetrier skillnad i utseende mellan drabbad och frisk sida. Vidare namnges ofta benigna tumörer mot bakgrund av den vävnad i vilken den har sitt ursprung, till exempel ameloblastom, som har sitt ursprung i de emaljbildande ameloblasterna, eller osteom som har sitt ursprung i benvävnad.

De benigna tumörer som återfinns inom käkarnas begränsningar är en heterogen grupp och är relativt ovanliga. Klassiskt delas käktumörerna in i odontogena respektive icke-odontogena tumörer tabell 1 , det vill säga om de antingen har sitt ursprung i de vävnader som ger upphov till tänder, eller inte.

Det rent odontogena tumörerna ses bara i käkarna eller i direkt anslutning till käkarna medan de icke-odontogena tumörerna mer ofta återfinns i andra delar av skelettet.

Det genetiska ursprunget för dessa tumörer är komplext och i stora delar outforskat, men ett flertal molekyler som kan påverka tumörutveckling och tumörprogression har identifierats såsom onkogenerna Ras, Myc och Fos, onkovirusen HPV och EBV, samt interleukinerna 1 och 6.

Allteftersom framsteg inom det genetiska området görs kommer sannolikt ytterligare revisioner av indelningen att göras och orsaker till tumörbildningarna att identifieras. Tabell 1: Förteckning av olika typer av benigna tumörer som kan förekomma i käkarna. Noterbart är att den odontogena keratocystan i samband med denna revision omklassificerades till en tumör, men kommer sannolikt i den senaste revisionen av samma verk, som är under bearbetning, åter kommer att klassificeras som en cysta.

Symptomen hos de patienter som drabbas är i tidiga skeden av sjukdomen i allmänhet små eller diffusa. Det kan röra sig om symptom som i många fall kan överensstämma med flertalet andra sjukdomstillstånd som till exempel en diffus obehagskänsla eller spänningskänsla.

Infektioner kan uppträda sekundärt till vissa förändringar, till exempel keratocystisk odontogen tumör. Ökad lossningsgrad hos tänder i ett område hos patienter som för övrigt inte har några tendenser till parodontit kan vara ett tecken på tumörbildning, både malign och benign. Förändrad ocklusion, utebliven eruption av tänder i närområdet kan vara andra kliniska tecken på en tumör. Däremot förekommer inte sensibilitetsbortfall vid dessa förändringar.

I sällsynta fall kan asymmetrier uppträda, om tumören får tillväxa under längre perioder utan att upptäckas Figur 1. Tillväxten är ofta så långsam att personer i närhet av de drabbade patienterna inte noterar förändringen. Det stora flertalet av tumörerna upptäcks i samband med en röntgenundersökning som genomförs av annan anledning. Ett annat, inte helt ovanligt sätt på vilket en tumör upptäcks är fraktur av den drabbade käken, antingen spontant vid tuggning, eller i samband med ett trauma.

Figur 1. En ung patient med en långsamt tillväxande benign käktumör i större delen av vänster mandibel med en tilltagande asymmetri av underkäken. Som redan omnämnts ovan upptäcks många av de odontogena tumörerna i samband med en röntgenundersökning som görs av annan orsak. Röntgenbilden ger oftast inte entydiga svar om vilken typ av lesion som avbildas eftersom fynden kan vara applicerbara i vid flera olika diagnoser. Beroende på typ av tumör kan fynden bestå av både osteolytiska och skleroserande processer.

Andra radiopaka bildningar kan också ses som till exempel i samband med olika typer av odontom Figur 2. Figur 2. En ung man med ett komplext odontom. Röntgenbilden visar på en relativt välavgränsad scleros i ramus mandibulae, i direkt anslutning till en retinerad Processerna kan vara av både uni- och multilokulär typ. Tumörerna kan både displacera och resorbera rötter på tänder i närområdet.

I fall med kliniska och röntgenologiska fynd som talar för tumörbildning bör patienten remitteras till specialist i käkkirurgi för fortsatt utredning och behandling. Figur 3. En ung kvinna med ett follikulärt, delvis cystiskt ameloblastom. Röntgenbilden visar både på osteolys, resorption av tanden s rötter och ett multilokulärt utseende.

Sensibiliteten var opåverkad trots att nerven displacerats av tumören. Mot bakgrund av att både kliniska och röntgenologiska karaktäristika är likartade för flera av de benigna käktumörerna är differentialdiagnostiken i allmänhet svår och eftersom tillstånden är sällsynta är osäkerheten stor.

Både kliniska fynd och röntgen kan inge misstanke om en malign process varför snabb diagnos är viktig. Det säkraste sättet att få en korrekt diagnos är genom biopsi. Är förändringen välavgränsad och av mindre storlek kan det vara en fördel att avlägsna hela förändringen excisionsbiopsi vid första operationstillfället, men att man då tänker på att noggrant skrapa ur sårhålan för att minska behovet av kompletterande ingrepp och minska risken för recidiv.

Är förändringen större eller är diffust avgränsad mot omgivande vävnad bör inscisionsbiopsi genomföras, det vill säga en del av förändringen uthämtas för histopatologisk analys och sedermera diagnos. Flera möjliga alternativ finns för att behandla de benigna käktumörerna. Valet av behandling styrs, förutom av patientens generella status, av tumörens utbredning och den histopatologiska diagnosen som fås genom den biopsi som ska vara en del av diagnostiken vid patologiska förändringar i käkarna.

Rent generellt kräver stora tumörer mer omfattande behandling än små tumörer. Histopatologiskt och klassifikationsbaserat mer aggressiva tumörer fordrar större radikalitet än mer harmlösa tumörer. Vissa typer av tumörer kan till och med lämnas, men följas över tid med återkommande kliniska och röntgenologiska kontroller. Det mest lindriga behandlingsalternativet som innebär att man efter histopatologisk diagnos helt enkelt avstår från ytterligare behandling utan i stället sätter patienten i ett system med regelbundna kliniska och röntgenologiska kontroller.

Detta alternativ kan vara aktuellt vid mindre tumörer med långsam tillväxt och där varken funktion eller estetik påverkas av tumören. Exempel på tumörer eller tumörlika tillstånd där alternativet kan vara aktuellt är till exempel olika typer av cementom, osteom och fibrös dysplasi.

Den typ av ingrepp som är den mest lindriga för patienten och innebär att tumören helt enkelt tas bort som den är eller i kombination med att hålrummet i benet noggrant skraps ut efter att tumören är borttagen. Urskrapningen görs för att få bort eventuella tumörrester som sitter kvar i de benväggar och märgrum som omger själva tumören. Detta alternativ är lämpligt vid mindre tumörer med liten tillväxt och liten risk för recidiv, som till exempel odontom, traumatisk bencysta och centrala cementifierande eller ossifierande fibrom Figur 4.

Figur 4: Röntgenbild på yngre patient som visar en tumorös process i anslutning till första molaren höger underkäke. Processen upptäcks i samband med utredning av försenad eruption. Biopsi talar för ett odontogent fibrom, en tumörtyp som lämpar sig för enukleation och curettage och därmed också bevarande av tanden Detta ingrepp är mer radikalt än enukleation och innebär att tumören tas bort med lite större marginal, några millimeter åt alla inom själva käkbenet, men att käkens kontinuitet bevaras Figur 5.

Har tumören brutit igenom benets kompakta bör täckande mjukvävnad också tas med i resektionen, eller åtminstone periostet benhinnan i det aktuella området. Tumörer som kan vara aktuell för denna typ är de något mer aggressiva som tillexempel mindre ameloblastom, keratocystisk odontogen tumör, kalcifierande odontogen tumör och odontogena myxom.

Figur 5: a Röntgenbild på en medelålders man med en tumorös process pil i anslutning till hörntand och första premolar höger underkäke. Processen upptäcks i samband med rutinundersökning i form av premolar bite-wing. Biopsi talar för ett follikulärt ameloblastom. Detta är det mest omfattande ingreppet som innebär att området som affekterats tas bort med marginal på 0.

Detta ingrepp används vid stora tumörer som omfattar större delen av det område i vilket den återfinns med konsekvensen att det inte finns kvar någon hållfasthet i kvarvarande ben när tumören och omgivande ben marginalen är borttagen Figur 6 , men är också standard ingrepp vid större maligna tumörer.

Detta ingrepp rekommenderas även för de mest aggressiva tumörtyperna, som olika typer av ameloblastom,vilka tenderar att växa lokalt invasivt i omgivande vävnad. Figur 6: Operationspreparat från patient med ameloblastom i mandibelns högra delar samma patient som i figur 3.

Ingreppet får stora konsekvenser för den drabbade patienten i form av förlust av kontinuitet i den drabbade käken, förlust av ocklusion och därmed tuggförmåga samt i många fall en neurologisk påverkan i form av förlust av sensibilitet i läpp- och hakpartiet om tumören återfinns i underkäkens sidopartier.

Rehabilitering av dessa patienter kräver stora resurser med fria vakulariserade transplant, avsevärd ytterligare morbiditet och lång konvalescens, men ofta med ett gott och acceptabelt slutresultat, både ur estetisk och funktionell aspekt Figur 7 och 8. Figur 7: Frontal a och lateral b bild på patient med ameloblastom i mandibelns högra delar samma patient som i figur 3 nio år efter resektion av del av höger mandibel figur 6 och direktrekonstruktion med ett fritt vaskulariserat osteocutant fibulatransplantat vadbenet med täckande hud och försörjande blodkärl som kopplas till blodkärl på halsen.

Endast ett diskret ärr ses i ett av halsens naturliga veck. Figur 8: Röntgenkontroll på patient med ameloblastom i mandibelns högra delar samma patient som i figur 3, 6 och 7. Transplantatet är väl inläkt och det finns inga tecken till recidiv av tumörsjukdomen. Patienten i detta fall har avböjt slutlig rehabilitering av bettfunktionen med implantat. Risken för recidiv är generellt sett liten för de flesta av de benigna käktumörerna, både odontogena och icke-odontogena.

Vissa av tumörerna har dock högre tendens att recidivera än andra. Till dessa hör framför allt keratocystiska odontogena tumörer, ameloblastom, odontogena myxom och centrala jättecellsgranulom. De mer recidivbenägna tumörerna bör kontrolleras kliniskt och med röntgen under längre tid, 5 — 10 år efter ingrepp.

Övriga tumörer kontrolleras upp till ett år efter operation, eller till man i röntgenbilden kan se att förändringen läkt ut och att det inte kvarstår några kliniska symptom. Bell BR. Odontogenic and non-odontogenic tumors of the jaws. In: Oral and Maxillofacial Surgery eds. Wiley-Blackwell, Oxford, UK, Pp Ellis III E. Surgical management of oral pathologic lesions. In: Contemporary Oral and Maxillofacial Surgery eds. Gold L, Williams TP. Odontogenic tumors: Surgical pathology and management.

In: Oral and Maxillofacial Surgery. Odontogenic tumours. A series of cases. Aust Dent J ; Surgical treatment of recurring ameloblastoma, are there options? Br J Oral Maxillofac Surg. Epub Sep Odontogenic tumors: Analysis of cases. J Oral Surg ;

You may also like

1 Comment

Leave a Comment

Privacy Settings
We use cookies to enhance your experience while using our website. If you are using our Services via a browser you can restrict, block or remove cookies through your web browser settings. We also use content and scripts from third parties that may use tracking technologies. You can selectively provide your consent below to allow such third party embeds. For complete information about the cookies we use, data we collect and how we process them, please check our Privacy Policy
Youtube
Consent to display content from Youtube
Vimeo
Consent to display content from Vimeo
Google Maps
Consent to display content from Google
Save