Home
Popular post
Mappage

Home
Popular post
Mappage

Erotic •

Rachel Nichols Bruste

2021-03-18T05:10:16

Add Comment

Stolpskotten fortsätter att ramla in på bloggen med jämna och fina mellanrum. Som vanligt. Vill man vara lite snäll kan man ju hävda att de också behövs för att väga upp den här synnerligen märkliga upplevelsevärlden som kallas FILM. Men ibland undrar man ändå vad man lägger sin tid på. Kanske till och med ännu sämre än grisiga Nurse härom veckan? Ja, jag bestämmer mig för att det är så. Nurse hade ändå en story som ju slarvades bort megastyle!

Quentin Tarantinos favoritstuntkvinna Zoë Bell har fått egen film att spela förstafiolen i. Ett gäng kvinnor instängda och fängslade i olika celler på weird ställe. Släpps bara ut för att slåss med varandra head to head i olika omgångar. Till sista blodsdroppen. Den som inte dör klarar sig till nästa match.

Allt såklart för att underhålla mystiska åskådare. Etablissemanget leds av två dårar som spelar över å det grövsta. Och då hjälper det inte att skådisarna heter Doug Jones och Sherilyn Fenn ja precis, hon! Noterbart också att Rachel Nichols och Rosario Dawson av någon märklig anledning ställer upp och tar lite spö i dessa tröttsamma och blodiga catfights.

Endast för den mest hormonstinne tonåringen, tänker jag. Kan jag få 87 minuter tillbaka av livet tack. Detta var inte bra. Typiska storstadsparet Larry och Carol Allen och Diane Keaton får för sig värsta konspirationsteorierna när en granne i huset beter sig märkligt efter att dennes fru hastigt avlidit.

Varför verkar gubben inte ledsen? Och varför lämnar han sin lägenhet på udda tider? Carol blir hemmadetektiv och Larry oroar sig mest hela tiden. För allt. I bästa Allen-stil. Den sista rulle, till dags dato, där Allen och Keaton spelar mot varandra. Från början skulle Mia Farrow ta hand om kvinnliga leaden, men det skar sig ju som bekant mellan henne och Allen vid den här tidpunkten.

Icke desto mindre är det en stabil Woody som underhåller oss en stund. Inte någon av de mer flabbiga alstren kanske, mer mysigt engagerande.. Dessutom hinner manuset också avhandla lite äktenskaplig kris bland all humor. Givetvis på Allens säregna och inte sällan underfundiga manér. Allen använde överblivet manusmaterial från Annie Hall för att komplettera storyn, och visst märks det att samspelet mellan Keaton och Allen är av det mer njutbara slaget i replikerna.

Bra inhopp också av glidaren Alan Alda och svala Anjelica Huston i biroller. En av Allens mer lättillgängliga filmer och man behöver nog inte vara diehard-Allen-fantast för att uppskatta humorn. Mumsiga dialoger som vanligt från den lille filmskaparen. Enligt skvallret bland de topp 5-filmer Woody själv anser sig ha gjort. Lätt att förstå varför. Här har man inte tråkigt alls. Bonus: Zach Braff´s filmdebut! Medan större delen av filmtyckarvärlden tycks ha ondgjort sig över att man gjort en nyinspelning medelst västliga finansmedel, förundras jag mer av att det är gamle Spike Lee som ligger bakom dagens rulle.

Det känns spontant inte alls som en film som en snubbe av Lee´s dignitet skulle vilja ta i med tång ens. I alla fall inte om man pratar om den regissör han en gång var, med filmer som Do the Right Thing och Malcolm X. Nu har dock åren inte varit speciellt snälla mot Spike…succeérna har uteblivit, och visst känns det som hans aggression som filmskapare kommit av sig ganska rejält?

Så, varför ta risken att göra en nyinspelning på en så pass höjd-till-skyarna-rulle som originalet ändå är? Den upplysta? Nå, är rullen då så kass som nästan alla vill göra gällande? Efter en blött natt i Chinatown vaknar han upp i ett sorts hotellrum, där det dock inte går att checka ut som man vill. Joe finner sig fängslad och bryts sakta ned. Tjipp tjopp går åren och snart har hela 20 passerat! Enda kontakten med omvärlden för Joe har skett genom en lucka där mat och sprit serveras…och en tv där nyheten kablats ut om att hans ex-fru mördats, hans dotter är bortadopterad och han själv är misstänkt för mordet.

Märkligt nog genomgår Joe en sorts själslig och kroppslig rening i fångenskapen, slutar med drickandet och tränar sig i form. Plötsligt vaknar han så i en låda, i friheten, med kläder och pengar! Vad göra? Vad annat kan han göra än att sakta försöka nysta i mysteriet om vem och varför allt sker.

Tjugo år senare är också världen lite annorlunda, och Joe får fullt i sin desperata jakt på sanningen bakom detta illvilliga experiment. Dessutom har naturligtvis den ansvarige bakom det hela ytterligare ett litet spel med Joe i backfickan. Som jag ser det kan man se på den här filmen på två sätt. Antingen väljer man att hela tiden göra jämförelserna med originalet, checka av de obligatoriska hållpunkterna och se hur de tolkas här.

Svårt naturligtvis att inte göra så om man sett originalfilmen och DESS hårt prövade huvudperson desperat söka sanningen. Eller också kan man se rullen precis för vad den är. Försöka ta sig an den som en egen film, en sorts standalone-rulle. Frågan jag ställer mig, skulle filmen fungera bättre om det inte fanns en tidigare version?

Jag tror faktiskt det. Dagens manusnisse, Mark Petrovich, har kavlat ut händelserna på originalplåten men tagit sig en och annan frihet med händelserna och upplösningen.. Känner man inte till Park´s grundstory vill jag påstå att man inte har något att gnälla över här. Lee håller stilen ganska stram, rätt snygg stilistisk och Brolin lyckas förmedla två ansikten av sig själv; den plågade och knäckte fången samt den lika plågade men nu stenhårde hämnaren.

Brolin med ny kompis…eller är det en ung Nolte?! Filmen kan lätt delas in i två delar, den första mer obehagliga där det mesta är både gåtfullt och skrämmande. Även för oss som tittar.

Efter en timme övergår historien till mer actionbetonad thrillermystik och visst förtas en del av den oroväckande gåtfullhet som infunnit sig fram till dess. Som helhet tycker jag ändå att Lee håller ordning på stämningen, våldet känns lagom balanserat, drama samsas med mysterium. Elizabeth Olsen drar runt den kvinnliga rollen som Joe´s nyfunna vän Mia helt okej. Känns som att hon är sådär bra på att spela trovärdigt utan överspel. Sharlto Copley känns just nu som Hollywoods stora kameleont, hoppar från filmstil till filmstil och dyker upp i de märkligaste skepnader.

Precis som här. Och så släng in Samuel L. Jackson i nåt som kanske i och för sig hotar att sätta lite pajasstämpel på honom, och där har ni rollistan rätt komplett. Även om det är en remake som använder sig av samma manus till största delen, är finalen både effektiv och obehaglig.

För att inte säga djävulsk. Och det är ändå en grej som regissör Lee inte missar att fånga upp. Park´s original var såklart både mästerlig och lika djävulskt obehaglig som här…men dagens rulle klarar lätt av att stå för sig själv om så vara skulle.

Oldboy modell nyversion funkar förvånansvärt bra. Ok tempo, bra skådisar, med en möjligen ovanlig regissör i sammanhanget. En kopia visst, men inte fasen lider jag speciellt mycket här. Även om man naturligtvis till syvende och sist kan ifrågasätta nyttan med en nyinspelning. Inga problem med underhållningsvärdet om du frågar mig. En blogg om filmerna du kanske glömt, missat, förträngt eller helt enkelt struntar i.

Flmr - Om film och serier. VM-Tipset ! Fripp21's Blog Just another WordPress. Fear Not The Dark En blogg om skräckfilmer och skräcklitteratur. Jojjenito — om film Filmrepubliken En blogg om filmerna du kanske glömt, missat, förträngt eller helt enkelt struntar i.

Rörliga bilder och tryckta ord En blogg om filmer och böcker. Voldo's Filmblogg. Integritet och cookies: Den här webbplatsen använder cookies.

Genom att fortsätta använda den här webbplatsen godkänner du deras användning. Om du vill veta mer, inklusive hur du kontrollerar cookies, se: Cookie-policy.

Rachel Nichols Bruste

0 Comment

Leave a Comment X

You may also like

0 Comment

Leave a Comment X