BDSM •

Steven Hagar orgie

2020-09-28T20:08:48
Add Comment
Hagar orgie Steven

Hagar orgie Steven

Hagar orgie Steven

Hagar orgie Steven

Hagar orgie Steven

Hagar orgie Steven

Hagar orgie Steven

Hagar orgie Steven

Hagar orgie Steven

Hagar orgie Steven

kvinnor stora naturliga bröst
Hagar orgie Steven

Hagar orgie Steven

Hagar orgie Steven

Hagar orgie Steven

Hagar orgie Steven

Hagar orgie Steven

Hagar orgie Steven

Hagar orgie Steven

Hagar orgie Steven

Hagar orgie Steven

Hagar orgie Steven

Hagar orgie Steven

Hagar orgie Steven

Hagar orgie Steven

Hagar orgie Steven

Vem var vem? Lagos g. Jag har eftersträvat klarhet för dem som inte sedan tidigare är bekanta med den ptolemaiska tiden och kan bara i förväg be dem om ursäkt som kanske tycker att jag har fattat irrationella, inkonsekventa eller okunniga beslut. När jag använder romerska namn har jag valt de vanligare moderna varianterna: Caesar i stället för Gajus Julius Iulius Caesar, Antonius i stället för Marcus Antonius och så vidare.

Som Antonius så ohövligt påpekade var Octavianus en pojkvasker som hade sitt namn att tacka för allting. För att undvika förväxlingar låter jag honom heta Octavianus i hela boken. I regel får personer av grekisk härkomst behålla ändelsen -os-, så att exempelvis Kleopatras yngste son blir Ptolemaios Filadelfos och inte det latiniserade Ptolemaius Filadelfus. Samtliga årsangivelser syftar på tiden före Kristus såvida inget annat anges. Hans julianska kalender är alltjämt grunden för vår moderna kalender.

När det gäller Kleopatra kan levnadstecknaren nalkas sitt ämne från flera håll. Han kan till exempel betrakta drottningen av Egypten som en alltigenom ond kvinna eller som en ansvarslös synderska eller som en någorlunda god kvinna i en svår situation.

Rader av hjältemodiga, halvt gudomliga kungar trädde fram som härskare över detta nya land, och rader av sköna drottningar stod plikttroget vid deras sida. Om kungarna någon gång var mindre hjältemodiga och drottningarna mindre sköna än de kunde ha varit spelade det ingen större roll. Den statliga propagandan — den konvention som bjöd att alla kungar skulle beskrivas som ståtliga, visa och tappra och alla drottningar som bleka, passiva och stödjande — garanterade att såväl kungar som drottningar blev ihågkomna sådana de borde ha varit, inte sådana de var.

Dessa trehundra kungar hade flera tusen drottningar, av vilka Kleopatra VII var den sista. Bland de tusentals drottningarna fanns många som var enormt inflytelserika och mäktiga, och minst tre härskade och accepterades av sitt folk som halvt gudomliga kungar. Men efter hand som dynasti följde på dynasti och århundrade följde på århundrade föll kulterna ur bruk, arkitekturen förstördes och alla kunskaper om den hieroglyfiska skriften gick förlorade. Egyptens långa historia stod alltjämt tydligt skriven på dess söndervittrande stenmurar, men ingen kunde läsa den.

Endast Bibeln och de klassiska författarna, bland dem Homeros och Herodotos, erbjöd de västerländska lärda en frestande men svårgripbar, selektiv och mycket rörig version av Egyptens förflutna. Det fanns emellertid en samling drottningar som aldrig föll i glömska. Berättelserna om dem, en integrerad del av Roms historia, dokumenterades i egyptiska hieroglyfer men också på latin och grekiska.

Den bäst ihågkomna av alla var Kleopatra VII, ingalunda den framgångsrikaste ptoleméen, inte heller den som levde längst, men den vars beslut och handlingar påverkade två av Roms största män och därmed det romerska väldets utveckling. Kleopatras levnadshistoria dröjde sig kvar inte bara i dammiga officiella krönikor. Sagan om henne berättades gång på gång, förvanskades och byggdes ut tills Kleopatra förvandlades till en halvt mytisk figur som hela världen kände till.

Trots att hon ovedersägligen är berömd är det fullt möjligt att ägna en livstid åt studiet av det antika Egypten utan att någonsin stöta på Kleopatra.

Paradoxalt nog nonchalerar de traditionella egyptologerna mer eller mindre den kvinna som miljoner människor ser som den egyptiska drottningens själva sinnebild. De inskränker sina studier till de trettioen dynastier som föregick Alexanders ankomst. Ptoleméerna betraktas som perifera figurer, och i den egenskapen har de blivit reviret för forskare specialiserade på klassisk grekisk och romersk historia som naturligt nog ställer dem mot en klassisk snarare än egyptisk bakgrund.

Dessa forskare har i sin tur skyggat för Kleopatra VII, kanske därför att en historiesyn som betonar individuella och inte nationella prestationer för närvarande anses lite gammalmodig, eller för att de inte har lust att tackla ett ämne så uppenbart populärt som Kleopatra. Detta tedde sig länge fullt rimligt i mina ögon. Ptoleméerna var ju främlingar i Egypten, och tämligen nyanlända främlingar till på köpet.

Mellan dem och den riktiga dynastiperioden låg en pinsam epok av persiskt styre, och i avsaknad av en egen numrerad dynasti utelämnades de ur den serie av högt respekterade egyptiska krönikor som prydligt avslutades med den siste infödde farao Nektanebos II:s regeringstid.

Kleopatra definierade sig som en egyptisk drottning och utnyttjade föregående drottningars ikonografi och kulturella referenser för att förstärka sin ställning.

Hennes folk och samtida godtog henne som sådan. Kunde en egyptiskfödd kvinna vars släkt hade härskat över Egypten i trehundra år verkligen klassificeras som utlänning och var hamnar i så fall den brittiska kungliga familjen? Eller som ovidkommande för studiet av vad det innebar att vara drottning av Egypten?

Jag började bli nyfiken på Kleopatra, och ju mer jag fick veta om henne, desto mer kom jag att respektera henne som en intelligent och effektiv monark.

Jag såg att hon satte upp realistiska mål och kom mycket nära att skapa en dynasti som skulle ha återupprättat Egypten som en supermakt i hela världen. Men vad skulle ha hänt om Julius Caesar hade undkommit mördarnas dolkar? Eller om Marcus Antonius hade triumferat över det parthiska väldet? Denna bok är en direkt frukt av min nyfikenhet. Den är skriven av en ohöljt traditionell egyptolog och vill föra tillbaka Kleopatra till hennes eget, i allt väsentligt egyptiska sammanhang.

Därför återger jag bara de viktigaste detaljerna i de dramatiska händelser som inträffade i den romerska världen — Caesars död, Antonius uppgång och fall och Octavianus triumf — och mer av det arkeologiska och historiska detektivarbete som Kleopatras levnadshistoria vilar på än som är vanligt i en biografi. Skelettet i hennes levnadsöde — kärleksförbindelser, barn och död i förtid — har alltid varit känt och kan inte ifrågasättas.

Det kött som generationer av forskare och konstnärer har valt att täcka dessa ben med är en annan sak, och varje skildring av Kleopatra kommer med en ny version av samma kvinna.

Att Kleopatra aldrig härskade ensam kommer kanske som en överraskning. Att Kleopatra själv så starkt betonade sin roll som gudomlig moder är kanske lika överraskande. Den moderna världen har vant sig vid bilden av sirenen Kleopatra, och eftersom sex och moderskap märkligt nog anses oförenliga har man mer eller mindre glömt bort att hon var mor till fyra barn. Men Kleopatra levde under en tid då kulterna av den egyptiska modergudinnan Isis och den mystiska grekiska gudomen Dionysos började resa ett allvarligt hot mot Olympens klassiska gudar.

I det traditionella Egypten levde det gamla pantheon och det gamla prästerskapet vidare ungefär som de hade gjort i tusentals år. Men utanför den konservativa Nildalen sökte folken i östra Medelhavsområdet aktivt efter ny religiös upplysning, och där rådde en tilltagande förväntan om att en frälsare snart skulle träda fram österifrån och härska över världen. Kleopatra utnyttjade sitt moderskap med hänsynslös effektivitet. Samtidigt lät hon sig hyllas som den egyptiske kungens dödliga moder, den unge guden Horus4 gudomliga moder och sitt folks kungliga moder.

Kleopatras historia finns bevarad i ord och inte i föremål. Medelhavets botten eller begravts under moderna byggnader. I dag kan Alexandria stoltsera med flera antika begravningsplatser men bara med en enda arkeologisk utgrävning som inte har någon anknytning till begravningar. Kom el-Dik, en liten arkeologisk oas i en öken av moderna byggnader, ger en frestande glimt av den antika staden med bland annat en välbevarad romersk teater, men den som söker efter Kleopatra har ingenting att hämta där.

De som gästar Alexandria sitter kanske på kornischen och blickar ut över det vinröda havet mot Kleopatras försvunna palats. De tar sig kanske fram genom busksnåren på den katolska kyrkogården till den alabastergrav där Alexander sägs vila eller tillbringar morgonen i det magnifika nya biblioteket innan de drar sig tillbaka och tar en kall öl på Cecil Hotel, där de höga speglarna låter dem som har sina tankar åt det hållet skymta skuggan av Durrells oförlikneliga Justine.

Men för att hitta något påtagligt vittnesbörd om Kleopatra får de leta länge. I det större, mer egyptiska Egypten utanför Alexandria ter sig den Kleopatra som pryder tempelväggen i Dandara det grekiska Tentyra bara som en i en lång rad kungliga damer som visar upp en enhetlig, tidlös propaganda för odödligt drottningskap.

Hennes ansikte är utslätat och intetsägande, hennes personlighet avsiktligt beslöjad. Det vackraste och mest kända porträttet av Kleopatra i detta tempel är falskt. Kleopatra har försvunnit helt från Athen, Tarsus, Efesos och Rom. När man betraktar resterna av templet i Rom helgat åt Venus Genetrix, där Julius Caesar skandalöst nog lär ha rest en gyllene staty av den dödliga drottningen bredvid den odödliga gudinnan, kan man omöjligt mana fram någon vision av den kvinna vars leverne en gång chockerade den civiliserade världen.

Med dem gick de officiella krönikor förlorade som eventuellt skrevs under hennes regeringstid. Av en olycklig ödets nyck har Kleopatras regeringstid avkastat färre papyrer än de tidigare ptolemaiska härskarnas, och Alexandrias höga grundvatten innebär att det praktiskt taget inte finns några papyrer alls.

Vi kan inte läsa Kleopatras egen skildring av händelserna och det finns inga oberoende samtida beskrivningar av hennes liv och gärning. Den historiker som kände henne närmast, Julius Caesar, ägnar henne föga uppmärksamhet i sina verk. Nikolaos av Damaskus, som var Kleopatras barns informator, lägger till några meningar. I Plutarchos Antonius levnad får vi den fullständigaste och oftast citerade skildringen av hennes liv, och författaren påstår sig till och med ha läst hennes läkare Olympus memoarer nu förkomna.

Senare historiker, de som har litat till Plutarchos och Dio, ligger ännu längre bort i tiden. Jag har citerat utförligt ur dessa sekundära texter eftersom det är de som har utformat den västerländska synen på Kleopatras liv och tid, men de bör läsas med försiktighet. Med en så gott som total avsaknad av primära källor kan vi inte hoppas få höra Kleopatras verkliga röst utan måste se henne genom andras ögon, ögon som redan är påverkade av andra människors propaganda, fördomar och antaganden.

Inte många av oss skulle vilja bedömas på det sättet. Alltför många detaljer saknas helt enkelt. Men med lite god vilja, tålamod och ihärdighet och utan att våga sig alltför långt ut i historieromantikens lockande men till sist sterila värld kan man ändå dra en del slutsatser och kanske börja förstå något av det som drev henne.

Om vi också kan börja förstå något av hennes personlighet får läsaren avgöra. Det är förvisso oklokt och lönlöst att försöka psykoanalysera de sedan länge döda. En aspekt av Kleopatras personlighet faller ändå genast i ögonen. Hon är en sällsynt stark person, en överlevare med makt att dominera över och förminska dem som står runt om henne.

Att bli förvisad till bakgrunden på detta sätt är orättvist, särskilt mot hennes egensinniga systrar, men oundvikligt. Det betyder att Kleopatra saknar den detaljerade familjebakgrund som kanske skulle ha hjälpt oss att förstå en del av hennes handlingar. Om något av syskonen hade lyckats hålla sig kvar på sina troner skulle Kleopatra själv ha blivit en fotnot i deras historia.

Hennes mer avlägsna förfäder däremot har all den karaktär som hennes närmaste anförvanter tycks sakna. Det är fascinerande läsning. En gestalt avtecknar sig tydligt. Jag ber inte om ursäkt för att jag ägnar ett helt kapitel åt denna glänsande stad som spritter av liv.

Varje god berättelse skall ha en början, en mitt och ett slut. Men berättelsen om Kleopatra har fortsatt att växa med åren och saknar alltjämt ett slut.

Mitt sista kapitel är därför en metabiografi — en studie av framväxten av ett kulturellt liv efter detta som mer än tvåtusen år efter Kleopatras egen död inte visar några tecken på att dö. Detta kapitel återger i korthet de många bilder av Kleopatra som finns bevarade i antika krönikor och modern skönlitteratur, men det är en inledning till och inte den slutgiltiga behandlingen av ett fängslande ämne som i sig utgör ett ämne för en eller flera böcker.

Att världen alltjämt är fascinerad av Kleopatra — populärkulturens bedövande vackra Kleopatra, inte den verkliga drottningen — är lätt att konstatera. När jag hade skrivit stycket här ovan slog jag på radion.

På myntet fanns ett ansikte som vem som helst ögonblickligen borde ha känt igen efter ens det ytligaste studium av de många mynt som Kleopatra lät prägla. Det var ingalunda något spännande arkeologiskt fynd. Men upptäckten kom i tidningarna, och sedan i radio och TV, och journalisterna, genomsyrade av Kleopatramytologi, diskuterade alla hennes skönhet eller rättare sagt hennes chockerande brist på skönhet som om hon varit en modern celebritet. När allt tycktes förlorat hade arvtagarna till huset Ptolemaios plötsligt nästan lagt under sig ett välde som sträckte sig inte endast över deras förlorade arvsländer utan över mer vidsträckta territorier än Ptolemaios I eller Ptolemaios II eller Ptolemaios III någonsin hade drömt om.

Deras kungar var män och hade byggt sitt välde på vapenmakt, men nu när Egyptens militära makt hade blivit en bagatell jämfört med Roms, förde Egyptens härskare in en makt av ett helt annat slag i striden — en fascinerande kvinnas makt.

You may also like

4 Comment

  • Detta har gått hand i hand med en förutsägbar tendens bland företagsamma bildhuggare att fatta sina mejslar och lägga ormar till klassiska statyer, som på en enda gång förvandlar en menlös Afrodite till en spännande och mycket värdefull Kleopatra. Cullbergbaletten och Södra Teatern är också delar av Riksteatern. Ett starkare indicium är att Kleopatra själv anställde den framstående forskaren Nikolaos av Damaskus som lärare åt sina tvillingar Alexander Helios och Kleopatra Selene. Nu var det inte långt fram till gården. Allt är så tyst och stilla' denna : Vinter. Om fågelsången minns jag, hur vi stilla, ljusa 'maj kvällar kunde sitta på stora ' trappan mot 'sjön och höra'fåg larna sjunga sin alftonvisa på. Nastassja Giulia  sjunger gudomligt, till gudomliga låtar, all killers, no fillers.
  • Trion smälter ihop till en enda enhet och reser sig från skivtallriken för att fylla rummet i sin mest hotfulla manifestation. The Fall out boys — The last of the real ones. En gång,:när jag fått' min. Okristligt underskattade, ett epitet som stämmer bra in på ett av mina nyare husgudar: Days of jupiter. De kan delas in två huvudsakliga typer.

Leave a Comment

Privacy Settings
We use cookies to enhance your experience while using our website. If you are using our Services via a browser you can restrict, block or remove cookies through your web browser settings. We also use content and scripts from third parties that may use tracking technologies. You can selectively provide your consent below to allow such third party embeds. For complete information about the cookies we use, data we collect and how we process them, please check our Privacy Policy
Youtube
Consent to display content from Youtube
Vimeo
Consent to display content from Vimeo
Google Maps
Consent to display content from Google
Save