Anal

Naken sapphisk erotik

erotik naken sapphisk

erotik naken sapphisk

erotik naken sapphisk

erotik naken sapphisk

erotik naken sapphisk

erotik naken sapphisk

erotik naken sapphisk

erotik naken sapphisk

erotik naken sapphisk

erotik naken sapphisk

kvinnor stora naturliga bröst
erotik naken sapphisk

erotik naken sapphisk

erotik naken sapphisk

erotik naken sapphisk

erotik naken sapphisk

erotik naken sapphisk

erotik naken sapphisk

erotik naken sapphisk

erotik naken sapphisk

erotik naken sapphisk

erotik naken sapphisk

erotik naken sapphisk

erotik naken sapphisk

erotik naken sapphisk

erotik naken sapphisk

Det var genom dem jag kom i kontakt med Djuna Barnes. Hon dök upp på sidorna med jämna mellanrum, när Nin skrev brev till författarinnan, eller på andra sätt förgäves försökte få till en relation.

Eftersom Anaïs Nin skrev från unga år fram till sin död under senare delen av sjuttiotalet hann Djuna Barnes förekomma en hel del. Anaïs Nin var en envis person. Jag var det inte. Jag minns att jag gjorde ett försök med Nattens skogar och gav upp efter ett par sidor. Tydligen hade jag önskat mig något annat eller något mer. Sedan ägnade jag inte Djuna Barnes en tanke, inte förrän jag blev medlem i en läsarcirkel, av den informella och flexibla sorten kan tilläggas — vi dröjde oss kvar vid Djuna Barnes mer än ett år.

Under den perioden fick jag gott om tid att reflektera över mitt första möte, det som inte blev av. Jag hann också tala med andra läsare och fick intrycket att min egen upplevelse inte varit helt otypisk. Många hade förväntat sig en annan läsupplevelse.

För min del tror jag att förklaringen till dessa förväntningar finns i det tids- och idémässiga sammanhang som hon verkade i. Djuna Barnes och Anaïs Nin brukar nämnas i samband med den så kallade andra generationens exilamerikaner. De slog sig ner i Europa, företrädesvis i Paris, under förra sekelskiftet och verkade där fram till talets finanskris och krigshot.

Många hade varit verksamma i Green­vich Village, och där funnit samhällsklimatet otillfredsställande och korsat Atlanten med hoppet att i den gamla världen finna den anda av frihet man tyckte sig sakna på hemmaplan. En inte så liten del av dem var ekonomiskt oberoende, och kom med miljonarv i ryggen.

Det gav förstås i sig en stor frihet, inte minst med tanke på att utlänningar med någor­lunda status brukar, nu som då, bemötas med överseende. Men oavsett vad torde de inte märkt av tecken på motsatsen. Få lärde sig franska. Man var fullt upptagen med att skapa en egen värld av salonger, bok­hand­lar och umgänge.

Konstsynen formulerades följaktligen i enlighet där­med: Konsten och livet är ett. Det viktigaste konstverket är dock alltid livet. Gemensamt för både Nin och Barnes är ett slags utanförskap visavi detta sammanhang. Visserligen var Anaïs Nin rikt gift med en amerikan, men var född i Frankrike och hade kommit att befinna sig i Paris genom makens arbete inom finansvärlden.

Djuna Barnes må ha haft förhopp­ningar och ideal som låg bakom bytet av verksamhetsort, men kom dit främst för att arbeta som reporter. Hon hade sedan unga år varit själv­för­sörj­ande, och kom från en bakgrund som till stor del kan beskrivas som motsatsen till gynnad.

Anaïs däremot, levde lyxhustruliv, skrev dag­böcker, läste och hungrade efter bekräftelse på sin identitet som för­fattare. De amerikanska kvinnorna på vänstra stranden som förenade frihet, konst och modernism med en lesbisk livsstil verkade mycket lockande på Nin.

De var många, men bland de mest tongivande kan nämnas Natalie Barney och Gertrude Stein med sina salonger och Sylvia Beach med sin bokhandel. Men ingen utövade en så stor lockelse på Nin som Djuna Barnes. Det var oförglömligt… Jag är mycket rädd för att skriva till Er. Ni ska få reda på varför. Jag skulle vilja tala om för Er vad Er bok har rört vid, belyst, uppväckt.

Anaïs Nin var långt ifrån ensam om sin Barnesfascination. Hon har por­trätterats av till exempel Colette och Bataille, och beskrevs som cynisk, amoralisk och oåtkomlig.

Men framför allt kommenterade samtiden hennes intill snobbighet gränsande eleganta yttre, som var dess mer anmärkningsvärd med tanke på att hon levde under mycket knappa omständigheter. Hon var under hela sin levnad beroende av understöd från personer som Peggy Guggenheim och Natalie Barney, och deras tillskjutna medel var aldrig tillräckligt generösa enligt Djuna själv. Natalie Barney hade även en annan roll än mecenatens, i Djuna Barnes liv, så väl som i ett otal andras.

Som rik arvtagerska kunde hon ägna sig på heltid åt att förverkliga sin version av livet som konstverk, med sig själv i centrum som ett slags Sapphogestalt, där sapphiska danstillställningar i det fria var ett av inslagen grannarna klagade över nakna kvinnor i träd­gården intill, och Natalie fick flytta till en ny elegant villa. Förförelsen och programmatisk polygami var andra viktiga beståndsdelar. Erövringarna delade hon in i förbindelser, halvförbindelser och äventyr. Djuna Barnes verkar ha klassats som det senare.

Förhållandet blev kort. Men som vän var hon välkommen till Natalies salong, the Dazzling Fridays. Och så Djuna Barnes, men bara en gång. Jordgubbsbakelser och te var allt som serverades och nykterhet var ett krav. Djuna Barnes, som större delen av sitt liv hade alkoholproblem blev således inte långlivad i kretsen. Djuna Barnes kunde senare använda sin plats utanför densamma till att göra en studie av den istället. Hon porträtterade Barney i Damernas Almanacka som utkom Barney blev förtjust och boken en kassasuccé.

Barnes enda. Många har för sig att den är ömsint erotisk bara för att det handlar om lesbiska personer med en självklar lesbisk identitet , men i Almanackan tecknas framför allt en rå och roligt elak bild av det egenmäktiga själsvåldet per­sonifierat av den pikareskartade, med religiös nit och tåga kvinno­sluk­ande lady Musset, som alltid dolde sig i en oskuldsfull blick, evigt väg­ran­de att se sig själv och sitt beteende som problematiskt. Följdriktigt nog blir hon helgonförklarad för sin gärning och hennes kroppsdelar sprids runt som reliker i bästa Teresa av Avilastil.

Under fyrtiotalet går flytten tillbaka till Greenvich Village för exilameri­kan­erna och där fortsätter de med sina förehavanden. New York utnämns till det nya Paris, kvinnorna på vänstra stranden sår fröet till Women´s lib, och beatgenerationen tar form.

Barnes skaffar en liten lägenhet på Patchin Place. Och där dyker Anaïs Nin upp igen. Hon har inte gett upp med sina brev och förföljer ofta Djuna gata upp och gata ner i the Village. När det inte ger önskat resultat får Djuna namnge en av figurerna i romanen Hjärtat har fyra kammare från Något som förargade Barnes som trots sin oåtkomlighet var mycket medveten om Nin. Här under sin andra skaparperiod ägnar sig Barnes åt lyrik och dramatik.

Men också åt att polemisera mot och nedvärdera många av de män som beundrat hennes konst. Eliot och Pound bestämmer sig för att Djuna Barnes nog inte var så bra när allt kommer i kring. Barnes anser att O´Neill skriver ospelbar dramatik. Djuna Barnes fortsätter att vara vid sidan av och förhålla sig avvisande till världen.

I sitt förhållande till berömmelsen och evigheten tar hon definitivt en annan väg än sina generationsfränder. Den moderna efterkrigstidens värld kom att utgöra en enorm bas för beröm­melse i nöjenas, masskonsumtionens och -rörelsernas tecken.

Inte minst för exilamerikanerna skapades möjligheter för nya konstnärliga strate­gier. Kvinnorna på vänstra stranden ses som pionjärer och upphöjs till prästinnor. Och märkligt nog banar rörelsen vägen också för Anaïs Nin, som inte alls hade haft med dåtidens kotterier att skaffa. Men hennes konstnärliga grund­valar passar in, det vill säga gestaltandet av en kvinnlig verklighet och kvinnligt skapande på egna villkor.

Framförallt passar hennes själv­ständ­ig­het in. Nin har marknadsfört sig som en ensam skrivande kvinna på en flodbåt. Att maken bekostade den och allt annat, inklusive indirekt älskarna där Henry Miller är den mest celebre , är fakta hon utelämnat.

Rörelsens ögon faller givetvis även på Barnes, men hon går aldrig upp i den och låter sig heller inte utnyttjas som galjonsfigur i utbyte mot större ryktbarhet. Medan Barnes fortsätter att vara icke tillgänglig turnerar Nin kontinenten runt och föreläser på universiteten. Resten av tiden ägnar hon åt att besvara brev för hand och på utvalt brevpapper. Beundrar­breven kommer i stora säckar dagligen till hennes hem. Det blir inte mycket tid över till att skriva dagböcker.

Djuna Barnes ger däremot sällan intervjuer och verkar haft gott om tid för eftertanke. Hon täcker över alla speglar i hemmet och bestämmer sig på äldre dagar för att sluta dricka. Man kan tydligt se att exilamerikanernas livsstil baserad på klara, estet­iska och kulturella ställningstaganden varit mytskapande. De kom att fylla ett djupare behov i den nya värld som uppstod efter kriget.

I en tillvaro baserad på konsumtion och produktion blir man lätt ett konturlöst massöde utan identitet och därmed riktning. Vårt behov av ikoner skapades då, och har sedan dess bara blivit större. I dagspressens kulturdelar är ordet ikon irriterande frekvent. Ikonerna riktar upp och tydliggör de liv vi aldrig hinner komma i kontakt med på djupet, hindrade av självförbättringsprojekt och skymda av så kallade livspussel.

Exilameri­kan­erna försåg oss även med en flora av myter. Anaïs Nin blev ett begrepp för dålig erotika och nymfomani. Djuna Barnes underordnade sig aldrig några andra intressen än de rent konstnärliga och undgick därför att få sitt konstnärskap annekterat.

Med tanke på den dominerande roll hennes generationskamrater intagit riskerar en hugad Barnesläsare att gå in med felställda förväntningar. När dessa sviks kan man alltid skylla på den besvärliga stilen. Jag gjorde det. Jag försökte även resonera mig fram till hur rätt min åsikt var: Det finns två grundmetoder i skapandet.

Antingen låter man innehållet ge formen, och skapar inifrån och ut, eller också intresserar man sig för formen och låter innehållet underordnas denna. Definitivt hörde Djuna Barnes till den senare kategorin ansåg jag, och då att renodlade formalister var konst­närer med en ovanligt patetisk och spänd relation till den egna bak­grund­en. Djuna Barnes med sin omtalat traumatiska barndom hörde säkerligen till den kategorin.

Det jag sedan läste som berörde författarens stil för­stärkte mina förutfattade meningar. Ofta togs hennes medvetenhet om och beroende av former upp, liksom det ofta framhölls att Djuna Barnes stil kan klassas som en genomförd grotesk.

6 Comment

  • Det tidiga attisk-joniska ζ är ζ också i majoriteten av de andra dialekterna. Inget belägg för ἐνί hos Alkaios enl. Tags: bakomifrån , bild , bröst , doggy , doggystyle , erotik , erotiskt , Foto , kille , mage , naken , naket , rumpa , Sex , sexställning , svartvit , svartvitt , tjej Posted in Dagens bild No Comments ». We are compelled to study the individual fragments of her poetry in almost total isolation; we have to handle them like pieces of treasure trove lifted from the sands of the desert Inleder här en ny indirekt fråga. Dessa listor torde ha kompilerats kring andra århundradet f.
  • Former av τίc med -ν-, ss. Och hur. Tra lirica eolica e imitazione alessandrina: Teocrito Id. I ord ss. Det föreliggande arbetet behandlar i första hand det språkligt intressanta i Sapphos fragmenterade diktning.
  • Någonstans i studerandet, iakttagandet måste blicken vända in. Greater Asclepiad. Alla dialekter förutom attiskan har okontraherade former. Hooker däremot s. Se också om apokope och konsonantassimilation.

Leave a Comment

Privacy Settings
We use cookies to enhance your experience while using our website. If you are using our Services via a browser you can restrict, block or remove cookies through your web browser settings. We also use content and scripts from third parties that may use tracking technologies. You can selectively provide your consent below to allow such third party embeds. For complete information about the cookies we use, data we collect and how we process them, please check our Privacy Policy
Youtube
Consent to display content from Youtube
Vimeo
Consent to display content from Vimeo
Google Maps
Consent to display content from Google