Anal

Hannah skarp naken

skarp naken hannah

skarp naken hannah

skarp naken hannah

skarp naken hannah

skarp naken hannah

skarp naken hannah

skarp naken hannah

skarp naken hannah

skarp naken hannah

skarp naken hannah

kvinnor stora naturliga bröst
skarp naken hannah

skarp naken hannah

skarp naken hannah

skarp naken hannah

skarp naken hannah

skarp naken hannah

skarp naken hannah

skarp naken hannah

skarp naken hannah

skarp naken hannah

skarp naken hannah

skarp naken hannah

skarp naken hannah

skarp naken hannah

skarp naken hannah

Cafés Andrev Walden övernattar i Alex Schulmans sommarhus på Gotland och kommer hem med en berättelse om livet, döden och ett hål i himlen. Intervjun med Alex Schulman finns i Cafés nya nummer som du kan köpa i butik från och med tisdag 16 augusti. När den här enorma stenen plöjer igenom atmosfären tränger den liksom undan allt i sin väg, även själva atmosfären, och bakom den finns för ett ögonblick ingenting som skymmer sikten mot universum.

Bara vakuum. Så även om det är dag och himlen är alldeles klarblå kommer den som tittar upp just då att se ett nattsvart hål öppnas i himlen, som ett fönster mot en ofattbart stjärnklar natt.

Man får inte blinka för meteoriten kommer i ungefär 70 kilometer i timmen. Och sen är allt förlorat. Och nu är det ju mest jag som pratar igen. Café var väldigt tydliga med att det är du som ska intervjuas. Av mig. Kan vi vända på det igen? Alex, om du fick välja ett sätt som mänskligheten ska gå under på, vilket tycker du är vackrast?

Det finns ju ingenting vackert i en pandemi, bara äckel och sorg. Man vill inte se andra dö. Och klimatförändringarna, att långsamt kvävas av vår egen framåtrörelse, det har en poetisk kvalitet men jag vet inte.

Det är en vacker morgon på Gotland men det är något fel på verkligheten. Som ett finkornigt obehag i luften. Det är nästan omöjligt att tänka korta tankar. Eller prata om små saker.

Det har kanske med tillståndet i världen att göra. De brittiska vallokalerna har precis öppnat och när de stänger i kväll ska Europa kantra. Det vet vi inte än men luften vet. Kanske även Alex, som är bekymrad över att britterna lagt folkomröstningen under ett EM-slutspel, när den nationella yran är som störst.

Och för bara nio timmar sedan spelade Zlatan sin sista match i den svenska landslagströjan. Det gjorde Kim och Andreas också. Men mest Zlatan. Vi såg matchen tillsammans och sen somnade vi och nu sitter vi i den bräckta förvirringen mellan epoker och äter frukost.

Jag famlar efter något litet och uppfriskande att säga, vad som helst som kan få Alex att slita sin oroliga blick från himlen. Det är mycket bra.

Jag har fortfarande inte skakat av mig chocken jag fick när han blev förbundskapten. Det sköra egot. Jag har ju kontakt med några spelare i landslaget, vi kanske inte ska nämna deras namn här men vi träffas ibland och då frågar man ju en del.

Men bara detta att mitt namn funnits i hans medvetande. Att jag varit inne där, i Zlatans huvud. Jag har ju fått det bekräftat från insidan, från landslagets omklädningsrum, att Hamrén håller precis den där sortens patetiska brandtal som man tror att han gör.

Jag minns särskilt en episod som kapslar hans sköra ego. Hela bordet är fullt. DN, Svenskan, Aftonbladet, Expressen. Och han läser allt. Betygen, kommentarerna, analyserna. Bank, Niva. Han är som förlorad i en timme. Omöjlig att nå. Karin Pettersson, Aftonbladets politiska chefredaktör, brukade prata om Hamrén som ett slags förkroppsligande av Nya Moderaterna, alltså innan de blev gamla igen. Att det fanns en parallellhandling där, uppgången och fallet, partiet som lär svenskarna att sluta tänka kollektivt och mannen som lär deras landslag samma sak.

Men liknelsen haltar, Nya Moderaterna fick ju betalt för sitt tänkande. De var oerhört framgångsrika. Hamrén har ju aldrig fungerat. Inte som landslagstränare i alla fall. Stylist: Emine Sander. Fotoassistent: Christian Saldert. Det är onödigt sagt. Bastun är ett kapell. Varje vecka badade den finlandssvenska tv-legendaren Allan Schulman bastu med sönerna, lärde dem ritualerna och reglerna.

De som gått i arv. Man får inte dricka alkohol i Alex Schulmans bastu av den enkla anledningen att man inte fick dricka alkohol i Allan Schulmans bastu. Alex sätter sig upp och vecklar ut kroppen.

Könet har jäst i värmen och faller ner på övre laven som en nyförlöst hundvalp. Jag tänker att han kommer jaga ut mig ur kapellet nu. Titta ut genom fönstret. Ser du lammen som går där. Känner du det inte? Hur rofyllt det är? Jag behöver tystnaden. Det här tjattret som uppstår mellan Amanda och Hanna, du kommer att höra det sen när vi äter middag, det är oerhört. Jag går till ett rum där det är lite svårare att andas för att få andas.

För att få sluta mig. Och för tystnaden. Tystnaden är imperativ i bastun. Han sträcker sig efter björkriset vi knipsade ner i bonden Klas hage, doppar det i spannen och några rituella rörelser senare försvinner Alex i ett ångmoln. Som en naken illusionist. När dimman lyfter är han blank i ögonen. Ansiktet förvridet till en besynnerligt lycklig mask. När jag tittar på fotboll händer det att jag för ett ögonblick ser den absoluta poänglösheten i vår tillvaro och får som en kallsup.

Men lika ofta händer motsatsen, att jag ser hur otroligt allting är. Det här samtalet. Den stora meningslösheten i att existera, det är en vidrig tanke, men den där fotbollsmatchen är ju också otrolig, det är en bild av civilisationen och evolutionen.

Det är rörande. Men landslaget är ju en utmärkt apparat för dödsångest. Man ser spelare debutera, dominera och försvinna. Tidens gång blir så tydlig där. Särskilt en morgon som den här. Men även cyklerna plågar mig. Varje EM och VM tänker jag: hur många mästerskap till hinner jag se innan jag dör?

Och så räknar jag på fingrarna, fyra år plus fyra år plus fyra… ja, du fattar. Det blir inte så många. Vi är ju lika gamla, du och jag, hur länge lever vi? Ska vi unna oss den prognosen? Då har vi… tolv. Med lite tur har du och jag tolv mästerskap kvar innan vi dör. Det är fan inte mycket. Alex kurar ihop sig. Som om det börjat regna. Fast det har det inte. Det finns inte ett moln på himlen.

Inga hål heller. Eller det är inte döden som skrämmer mig, det är tanken på att alla andra ska leva vidare. Utan mig. Vi är väl lika på det sättet.

1 Comment

Leave a Comment

Privacy Settings
We use cookies to enhance your experience while using our website. If you are using our Services via a browser you can restrict, block or remove cookies through your web browser settings. We also use content and scripts from third parties that may use tracking technologies. You can selectively provide your consent below to allow such third party embeds. For complete information about the cookies we use, data we collect and how we process them, please check our Privacy Policy
Youtube
Consent to display content from Youtube
Vimeo
Consent to display content from Vimeo
Google Maps
Consent to display content from Google