Anal •

Hush magazine naken

2020-10-14T19:33:49
Add Comment
naken hush magazine

naken hush magazine

naken hush magazine

naken hush magazine

naken hush magazine

naken hush magazine

naken hush magazine

naken hush magazine

naken hush magazine

naken hush magazine

kvinnor stora naturliga bröst
naken hush magazine

naken hush magazine

naken hush magazine

naken hush magazine

naken hush magazine

naken hush magazine

naken hush magazine

naken hush magazine

naken hush magazine

naken hush magazine

naken hush magazine

naken hush magazine

naken hush magazine

naken hush magazine

naken hush magazine

Vid grinden till Wembley Arenas backstageområde står Pauline, en femtonårig dansk flicka som kommit till London enkom för Roxettes skull. Av skivbolagsfolk syns inte ett spår, och vakten har inte blivit informerad om någon svensk journalist som blivit lovad att ströva fritt bland Roxette-medlemmarna från och med klockan fyra.

Det är förnedrande att stå och bedyra sina goda intentioner. Ännu mer förnedrande är dock Paulines situation, för hon har stått i sex timmar i regnet och väntat på någonting hon inte kommer att få. Kommer hon inte få se dem ändå, under konserten? Bara en liten, liten skymt… Hon tittar vemodigt över backstageområdet, och sedan på mig, längtansfullt. Jag lovar att ordna en autograf, om jag kommer in. En halvtimme förflyter utan att något händer.

Framför oss ligger gårdsplanen svart och regnblank och öde, sånär som på en lastbil och några hästsvansprydda arbetsmyror. Ingen bryr sig. De spelar en nyskriven låt, men engelsmännen, som är vana vid låtar man känner igen redan första gången man hör dem, begriper ingenting. Bandet hör knappast till popvärldens största surrealister. Ändå är det bara de tre flickorna i första bänkraden som gör några ansatser till kommunikation: de pekar, skrattar och härmar och försöker på alla sätt och vis göra narr av den expressive sångaren.

Då får man spela sina låtar och gå av scenen. I början av turnén var det lite otäckt, men nu har vi lärt oss att försöka övervinna fientligheten, säger Kristoffer, basist i Brainpool. När jag träffar bandet på deras hotell har det gått drygt femton timmar sedan konserten och ett knappt halvår sedan de fick sitt genombrott.

Undret från Lund har fått en uppgift som är vämjeligt avundsvärd, och som inte är det. Den lyckosamma biten är att de vid genomsnittsåldern tjugotre år befinner sig på europaturné med Roxette, och det är ett betydligt intressantare tidsfördriv än att plugga filosofi i hemstaden, som de gjorde för inte så länge sedan.

Vad som är olyckligt är att konsertbesökarna i allmänhet inte kommit för att se förbandet, och vill det sig illa är det lätt att känna sig som ratad hajmat däruppe på scenen. Det är ganska fint, tills någon påpekar att han inte har några kläder på sig… Sedan säger inte Janne något mer under intervjun. Han vårdar en bakfylla som mer eller mindre blivit kronisk under de senaste månaderna, och hans samtal inskränker sig numera mest till fylledravel. Håglöst tuggar han på sin kycklingtoast när bandspelaren rullar.

Snacket får vännerna sköta. En vakt visar mig till den provisoriska matsalen, där medlemmar ur turnékollektivet sitter utspridda i svarta klickar.

Atmosfären är vänlig och avslappnad och luften fylld av konversation på svenska, danska, svengelska och alla upptänkliga brittiska dialekter. Roddarna är de mest högljudda individerna i sällskapet, de är branschens eviga lumpargrabbar och deras jargong är grov och klumpig. Men de är också ansvarskännande proffs, och när kvällen är över kan man se dem montera ner skyskrapor av ljudutrustning på nolltid.

Åsa Gessle — Pers fru och bokningsansvarig under turnén — står och försöker bestämma sig vid buffé-bordet. Kombinationen oregelbundna arbetstider och en allerstädes närvarade cateringservice är inte helt problemfri: — Jag lever ju på chips, stönar Åsa, och pekar på en liten bula på magen. En kvart av tjejsnack förflyter.

Vi pratar om shopping och Åsa berättar att hon köpt kläder idag. Så upplyser någon mig om att Per Gessle har en liten stund över innan han ska pudras och fixas, och jag drar iväg med Brainpool-Jens till Roxettestjärnans loge. Själv har han samma svarta kavaj och byxor som under intervjun i Stockholm två dagar tidigare, och nu, förklarar han, slipper han oroa sig över att jag ska tro att han bara äger en uppsättning kläder.

På dödliga människors vis blir jag rörd. Per Gessle är den mest odramatiska superstjärna jag någonsin stött på, det är som att föra ett förtroligt samtal med en sympatisk storebror.

Behagar han ironisera? Tidningen Q hade awards tidigare idag, och då var jag prisutdelare. Det var kul, det kändes precis som att befinna sig inne i pudelns kärna. Visst, det är ett spel, men det är ett roligt spel för man kan vinna. Man ska bara inte tänka för mycket. Och efter den kvällen var man helt död. Absint är ingen hit, säger Per och skakar bekymrat på hårmanen. Och så fortsätter han: — Det är så tacksamt att spela för pragborna, för de har bara haft besök av hårdrocksband.

Och så är det en väldigt vacker stad. Senare erkänner han en smula skamset att de supit upp åttatusen kronor under en enda, olycksalig tysklandskväll. De kan dock trösta sig med att det var en minnesvärd fylla, för kostnaderna står de i slutändan själva för. Är det inte risk att Brainpool kommer att förgås av tristess när ni kommer hem? Hur låter den? Fast långsammare, och mer bombastiskt. Stråkar och så. Jag pratade just med Ben Marlene om hur tråkigt det är att det blir så mycket snack om oss så fort vi gör något med Jimmy Fun-etiketten, säger Per storsint.

Så börjar hans ögon tindra som tomtebloss, för han har upptäckt att Åsa står i dörröppningen. Ska du ha barn? Är du i tjugonde veckan? Men Åsa ler bara ljuvt åt påhoppet, och ger honom en puss. Hon ska inte ha barn. Hon har bara ätit litet middag. Chips blev det visst. Tre dagar tidigare sitter Per Gessle på EMI:s kontor i Sverige och pratar om hur det var och varför det blivit som det blivit.

Vi betalade den själva. Jag jobbade på Farmarps Championer då. Vi gav upp skolan och beslutade oss för att det var öl och korv och bröd och musik som gällde. Det är ju en livsstil, mer än någonting annat. När man är i den åldern har man dessutom ett helt hänsynslöst självförtroende. Då är musiken en bit av en själv på ett annat sätt än när man blir äldre. Men det där beror också på vilken typ av skrivare man är.

Vissa människor skriver väldigt självbiografiskt, själv har jag alltid tyckt att det är jävligt roligt att skriva låtar som är litet av pop-klichéer. Du tycks ha en ganska respektlös inställning till din konst. Jag har fått ganska mycket kritik för att jag skulle vara någon sorts hitmaskin som bara sprutar ut hits. Det har jag aldrig förstått, jag har alltid sett mig själv som precis tvärt om. Jag är jävligt bra på att fånga en känsla och leverera den en bit, sedan behöver jag hjälp med att smycka ut den.

Då är jag inte så intresserad längre utan lämnar den till Clarence, vår producent. Han är jävligt viktig. Var bor du? Det är rätt okej där. Men i Halmstad bor jag i en riktig ungkarlslya som jag fick Det är en liten vindshistoria. Och så ska vi bygga ett hus. Vi har köpt en en tomt i Halmstad och har precis fått bygglov.

Ta den här saffransbullen! Hur är det med mamma? Jag känner en klar attitydskillnad jämfört med för tio år sedan. Det är skillnad att vara trettiofem. Annars är det mest i media man märker attitydskillnader. Och hela tiden älskade tidningarna oss.

Och sedan körde Z någon jävla påhittad skattegrej. Det var bara fjant, ingenting att skriva om. Och så hängde Expressen och Aftonbladet på.

Och sen höll Aftonbladet på med att vi skulle spricka. Det har man kunnat läsa om i flera sammanhang, senast var det danska Billede Bladet som hävdade att en splittring är i antågande. Kommer du fortsätta som talangscout?

Det är Ben som har gjort det, men jag får alla credits. Vad vi gjorde med Brainpool som vi inte har gjort sedan dess — och det är inte säkert att vi kommer att göra det igen — är att vi finansierade inspelningen. Popen är definitivt min hjärtesak, fast Ben har signat alla möjliga sorters band på sista tiden.

Det finns ingen gräns. Om vi hittar någon som läser dikter på tyska till luta och det låter intressant, så tycker jag att vi kan ge ut det. Får du aldrig själv lust att släppa en riktigt konstig skiva? Mina demos är fulla av pianoflum. Men än finns det tre-ackordslåtar som inte är skrivna.

You may also like

4 Comment

  • Det var energi, fullt röj och djävulstecknet lite för ofta i luften kanske, men Ronny Munroes lyckliga leende fick mig att överse med den bristande showmässiga fantasin och digga loss. Men 25 maj kom den omtalade lagen om GDPR, vilket gjorde Under talet var Saints Åmåls största livet betydligt mer komplicerat om du har fotografi som intresse. Annars är det mest i media man märker attitydskillnader. Denny Jansson Åmål Vad lyssnar du mest just nu? Eller också kanske jag går ner till stranden i Tylösand och spelar in hundljud. Bandets sound har också varit förhållandevis intakt genom alla år.
  • Låtar: 1. På gitarr återfinns Luke Rayner, en kille som ser ut som en ung Peter Frampton och vars wah-wah ljudande gitarrlir imponerar rejält. Där Andra som fotograferats är tennistalangen Bella träffade han kompisar med samma intresse. Första gången, , var bra, i år var han ännu bättre. Volkswagen finns det gott om på skroten, inte minst bussar, men givetvis en hel del bubblor också.

Leave a Comment

Privacy Settings
We use cookies to enhance your experience while using our website. If you are using our Services via a browser you can restrict, block or remove cookies through your web browser settings. We also use content and scripts from third parties that may use tracking technologies. You can selectively provide your consent below to allow such third party embeds. For complete information about the cookies we use, data we collect and how we process them, please check our Privacy Policy
Youtube
Consent to display content from Youtube
Vimeo
Consent to display content from Vimeo
Google Maps
Consent to display content from Google
Save