Anal •

Naken bottenlös nörd

2020-09-11T05:58:43
Add Comment
bottenlös nörd naken

bottenlös nörd naken

bottenlös nörd naken

bottenlös nörd naken

bottenlös nörd naken

bottenlös nörd naken

bottenlös nörd naken

bottenlös nörd naken

bottenlös nörd naken

bottenlös nörd naken

kvinnor stora naturliga bröst
bottenlös nörd naken

bottenlös nörd naken

bottenlös nörd naken

bottenlös nörd naken

bottenlös nörd naken

bottenlös nörd naken

bottenlös nörd naken

bottenlös nörd naken

bottenlös nörd naken

bottenlös nörd naken

bottenlös nörd naken

bottenlös nörd naken

bottenlös nörd naken

bottenlös nörd naken

bottenlös nörd naken

December är här. Det är mörkt nästan jämt. Snart kommer julstressen. Varför inte ta och samla sig med lite god musik? Nedan följer ett, i mitt tycke, fantastiskt urval av den just bästa nya musiken. Misery Loves Co. Och det är som om ingenting hänt sedan millennieskiftet.

På gott och ont. De varvar med lätt hand metalliskt slammer med elektroniska atmosfärer, som om de aldrig lagt ner bandet. Dessvärre finns det en del att nämna även på minuskontot. Låtarna är generellt för långa, vilket ju gör albumet lite för långt, lite väl matigt. Efter varje genomlyssning känner man sig väldigt mätt och matt och man önskar att de hade skurit lite mer i låtarna. Dessutom hade man kanske hoppats på lite mer utveckling efter två decennium, men det där är tudelat.

Det är fint att de håller fast vid det klassiska soundet man älskar, samtidigt som man hade önskat fler överraskningar. Blir det ännu en skiva vilket jag hoppas vill jag till exempel att de bejakar husguden Thåströms fäbless för mer ambienta industrilandskap. Men på det hela taget har Misery Loves Co. Jag är glad att de är tillbaka och jag hoppas att de stannar.

Rome — The Dublin Session album. Tillsammans med lokala förmågor beväpnade med lokala instrument spelade han in några nyskrivna låtar, vilka nu utgör albumet The Dublin Session. Resultatet är varierat, men överlag fängslande. Stommen är klassisk, svärtad och europeisk Rome-folk, men alltså körd genom ett irländskt filter.

Den som befarade att hela plattan skulle vara stompig Pogues — eller Dubliners -pubrock kan alltså andas ut. The Dublin Session är på intet vis Reuters största verk vilket knappast var målsättningen heller , men den håller oss någorlunda mätta i väntan på nästa ordinarie album. Om ni gillar detta : Rome — Nos Chants Perdus. Låten inleds med fräsande elektronik, men utvecklas snabbt till vad som närmast kan beskrivas som ren, fly förbannad punk. En furiös drapa riktad mot kapitalismen, roffar-samhället och människorna vars högsta gudom är den tomma ytan.

Jag är nu väldigt spänd på kommande albumet There Is No Year , som släpps i januari. Som en bornholmsk Mark Lanegan blandar han här industriell och kärv elektronik signerad den exceptionelle Mikael Nilzén med sin välbekanta mollstämda blues och tunga gitarrer.

Och så den där rösten han besitter. En fruktansvärd kraft och i sanning en av de bästa rockröster vi har i Skandinavien. Bäst av dessa är sålunda också den förstnämda. I Nadlers och Brodskys händer blir denna atmosfäriska åttiotalare till blytung, sotsvart drone.

Vem hade väntat sig det? Fram för fler alternativa artister att göra tals-tolkningar, säger jag! Verserna i titelspåret varvar aggropunk, i stil med tidiga Black Flag , med en melodisk refräng á la Ramones. I Pablo Matisse händer blir den en gång så sköra balladen till svärtad vemodspunk.

Den skänker dynamik och nyanser till EP:n och känns instinktivt som årets bästa cover. Som sagt, Pablo Matisse bryter inte ny mark, men skänker oss likväl knappt tio minuter klassiskt punkös. Det behövs, det med. Sorry Girls — Deborah album. Detta är årets bästa popplatta. Jag vet inte när jag senast hörde något så nära fulländning från ett band som albumdebuterar. Montreal-duon Sorry Girls plockar på debuten Deborah det bästa från talets vemodiga pop tänk a-ha , Cyndi Lauper , Fleetwood Macs sena tal och blandar det med dreampopens sommarkvällssvala atmosfärer.

Texterna handlar om förlust, längtan och svårigheterna med att vara en kännande människa, och sångerskan Heather Foster Kirkpatrick sjunger dem med en närvaro som är lika sensuell som den är sårbar, lika cool som den är dyster.

Musiken och de outsägligt sorgsna melodierna, signerat duons andra hälft Dylan Konrad Obront, är precis lika fängslande. Med en och annan slick gitarr, varma synthar och smått episka och för genren typiska trummor bygger han ljudvärldar och pophooks det tycks helt omöjligt att tröttna på.

Jag vet inte hur många gånger jag spelat den här plattan, men varje gång hugger det till i hjärtat. Enda invändningen jag har är mot låten H. Jag förstår poängen med att ha med en gladare låt för dynamikens skull, men denna är helt enkelt inte bra nog — särskilt inte i jämförelse med albumets övriga nio fullträffar. Mount Eerie — Lost Wisdom pt. Skivorna, A Crow Looked at Me och Now Only , blev villkorslöst hyllade och behandlade med en väldig vördnad och gav den annars så underskattade och förbisedda Elverum en något större publik.

Jag tycker om skivorna, men har samtidigt svårt för dem på samma sätt som jag har svårt för Nick Caves sorgearbeten — det blir för mycket. För privat, för fokuserat på en enda specifik och mycket privat händelse, för känslomässigt krävande. När ska man egentligen lyssna på skivor av det slaget? När passar det? Svaret är: sällan. Han tar fortfarande ett visst avstamp i Genevieves död, och även i skilsmässan från andra hustrun Michelle Williams , men lyriken är mer mångbottnad, mer nyanserad och allmängiltig.

Och hjälp, vad bra det är. Kompad av akustisk och elektrisk gitarr och piano sjunger Elverum, uppbackad av Julie Doiron som ju även var med på första Lost Wisdom-plattan , på sitt patenterat varma, försiktiga vis om att leva med förlust, med tomhet och behovet att älska igen.

På vart och ett av spåren visar Elverum varför han alltjämt är en av våra allra vassaste textförfattare, alltjämt med fingret på mänsklighetens puls. En av höjdpunkterna är öppningsspåret Belief — om hur svårt det är att tro på något, vare sig det är kärlek eller högre makter. En annan är Real Lost Wisdom , där Phil uppmanar sig själv, sin dotter och oss som lyssnar att trotsa meningslösheten och alla otäckheter och älska i alla fall.

Det är värt det. Det finns skönhet, kärlek, hopp. I naturen, i andra människor, i musiken. Efter att ha levt intimt och intensivt med Lost Wisdom pt. Val Demar — Chapter One album. På nätterna, i skuggorna, gör han avskalad och tungt ödesmättad folk med drag av både tidiga Cohen och Steve Von Till , men också av ovan nämnda Mount Eerie.

Det är långsamt, sotigt, obönhörligt dystert — men framförallt väldigt ärligt och väldigt begåvat — om egna tillkortakommanden, det egna mörkret och det yttre och om relationer som inte fungerar som man vill. Är sällan annat än kritisk mot artister som vill sjunga på två språk. Det hör inte hemma på ett album, som ju ska vara konsekvent och enhetligt.

Men eftersom låten i fråga är så pass bra kan jag leva med det. Jag kan också leva med resten av invändningarna, av den enkla anledningen att Val Demar har gjort ett helgjutet album som vågar vara långsamt, dystert och oironiskt — uppfriskande det är med sådana plattor! Bästa låt : Unusual Sights. Molchat Doma band. Det är vitryskt!

Tänk Seventeen Seconds , tänk Unknown Pleasures , tänk tidiga OMD , tänk kalla kriget, dåligt väder, melodier man inte längre trodde fanns, tänk utmärglade, ödesmättade gitarrer, frostig elektronik och hinsidessång. Tänk allt detta och ni tänker på Molchat Doma.

De har hittills släppt två fullängdare. Jag föredrar uppföljaren. I höst har de hittills släppt två lysande nya singlar varför jag misstänker att ett nytt album är på gång.

Lyssna på allt. De Ambassade — Duistre Kamers album. Och denna gång än mer elektroniskt än ovanstående vitryssar. Ljudbilden byggs av varma analoga synthar som puttrar och skimrar, medan trummaskinerna och basen skapar ett stundtals rätt hyggligt sväng — åtminstone för att vara dyster, holländsk postpunk.

Senare i höst släpps uppföljaren Lost Wisdom pt. Det första smakprovet är en lika förödande som hoppingivande redogörelse för vad kärlek är — i traumats kölvatten. Två jättefina skivor, men skivor som man inte slänger på hur som helst. Sorgen de är genomdränkta i kräver en del av lyssnaren. Respekt, inte minst. Första smakprovet från kommande plattan är Elverum på andra sidan sorgen. Han har mer distans nu, tycks uppleva ett annat lugn och en annan acceptans.

På Love Without Possession visar Elverum med all önskvärd tydlighet och med knivskarp skärpa att han vet precis vad kärlek är, hur det känns att förlora den och hur det är att leva i spillrorna, skärvorna och dammet som bildas efteråt. Carla dal Forno artist. På debuten varvar hon ambienta instrumentalspår med svala, ljusskygga och djupt suggestiva poplåtar som lånar lika mycket från det tidiga talets mest moody postpunk som från poppen.

EP:n The Garden är fyra spår som allihop tar debutalbumets experimentella pop ett steg längre. Allt är murrigare, dovare, mörkare. Men melodikänslan och debutalbumets luftighet och atmosfär finns alltjämt kvar. På det närapå dagsfärska nya albumet, Look Up Sharp, kan mer ljus skönjas än tidigare.

You may also like

0 Comment

Leave a Comment

Privacy Settings
We use cookies to enhance your experience while using our website. If you are using our Services via a browser you can restrict, block or remove cookies through your web browser settings. We also use content and scripts from third parties that may use tracking technologies. You can selectively provide your consent below to allow such third party embeds. For complete information about the cookies we use, data we collect and how we process them, please check our Privacy Policy
Youtube
Consent to display content from Youtube
Vimeo
Consent to display content from Vimeo
Google Maps
Consent to display content from Google
Save