Anal •

Chav-bokstäver smutsiga

2021-05-25T22:11:27
Add Comment
smutsiga chav-bokstäver

smutsiga chav-bokstäver

smutsiga chav-bokstäver

smutsiga chav-bokstäver

smutsiga chav-bokstäver

smutsiga chav-bokstäver

smutsiga chav-bokstäver

smutsiga chav-bokstäver

smutsiga chav-bokstäver

smutsiga chav-bokstäver

kvinnor stora naturliga bröst
smutsiga chav-bokstäver

smutsiga chav-bokstäver

smutsiga chav-bokstäver

smutsiga chav-bokstäver

smutsiga chav-bokstäver

smutsiga chav-bokstäver

smutsiga chav-bokstäver

smutsiga chav-bokstäver

smutsiga chav-bokstäver

smutsiga chav-bokstäver

smutsiga chav-bokstäver

smutsiga chav-bokstäver

smutsiga chav-bokstäver

smutsiga chav-bokstäver

smutsiga chav-bokstäver

För att uppnå maximal avslappningseffekt, hälsobringande psykoterapi och en märkbar höjning av den sexuella aktiviteten bör man läsa texten, inte bara skumma den. Långsamt, från början till slut. Med djupsinniga pauser för obarmhärtig kritik av författaren och intag av för själen stärkande drycker som kaffe och te. Man måste skapa godheten ur ondskan, därför att det inte finns något annat att skapa den ur Huset skakar av kraftiga men dova slag på dörren. Jag drar täcket över huvudet, men ändå hör jag min stora systers skrik, mammas gråt, främmande röster och pappas okända röst.

Något i mig slår och bultar jämt-jämt. Man tänder ljus, jag hör steg. Jag ser min uppskrämda mor springa in i mitt rum för att börja klä på mig. Hennes händer darrar, tårarna rinner. Svartklädda jättemänniskor står bredbenta i dörren, de säger någonting fort-fort på ett okänt språk.

Våra skåp står öppna, våra saker ligger utspridda över golvet. Föräldrarna springer runt i huset, än klär de på sig själva, än på oss, än packar de någonting i knyten, än slänger de någonting ur dem och stoppar in någonting annat.

Jag står halvklädd, darrar och håller hårt om min dyrbara, älskade docka. I hela mitt liv har jag drömt om henne. Men man tar henne ifrån mig och ger mig ett litet knyte att bära på i stället. Jag gråter inte, bara tittar på min far, det gör inte ont, jag har bitit mig själv i underläppen.

Pappa är vit och oigenkännlig. Ge mig en brunn! Jag fattar inte vad pappa skall med brunnen till. Då fanns det mycket jag inte visste och inte förstod. Jag var fem år gammal. Numera vet jag. Jag vet att det var denna natt som min barndom för alltid tog slut, liksom lyckan för min familj.

Vi bodde i en liten judisk köping i Bessarabien. Vi ägde ett stort och fint hus som skilde sig från köpingens byggnader. Framför huset fanns vackra blomsterrabatter som inget stängsel skilde från gatan. Min far var en aktad man som uppnått sitt välstånd med eget arbete. Till året har mina föräldrar byggt sitt hus där: förutom en bostadslägenhet, fanns även en stor tyg- och persianpälsaffär. Jag minns hur mina föräldrar kärleksfullt betraktade persianskinnen och hur de smorde dem med någonting.

Året intogs vår köping av Röda Armén. Köpingens invånare gjorde sitt bästa för att inte hamna i deras synfält, de gömde sig. Bredvid vårt hus, men lite längre in på tomten fanns ett litet skraltigt hus som liknade de flesta i vår köping.

Därinne var det rent och hemtrevligt. Väggarna tyckte jag speciellt mycket om. De var tapetserade med illustrerade tidningar. Där bodde min farfar Naftula som hela tiden låg till sängs. Han hade bentuberkulos. Jag minns att han hade svart skägg, han var mager och tystlåten men inte elak. Farmor Ita, hans hustru, var tjock, snäll och lugn. Hon hade en märklig potatisnäsa vars hud liknade citronskal.

Ibland hälsade jag på dem och sov i farmors säng. Jag låg närmast väggen, läste tidningarna på väggen och gillade inte farmors lukt. Hos farfar och farmor bodde även min faster och farbror.

De var yngre än pappa, hade respekt för honom och låtsades lyda honom. Faster Entoli var tyst, vänlig och osynlig. Hon förälskade sig en gång för alltid i långe farbror Nuchem, som hade en beslutsam näsa, och fortsatte trots min pappas argument älska honom livet ut. Under en lång tid var deras kärlek hemlig, sedan var de förlovade ganska länge.

När de väl var gifta tillbringade de den största delen av sitt liv i en gudsförgäten moldavisk by i ett eget litet hus med grönsakstäppa, ko och höns. I byn Pereval-Kornesjti fanns en enda frisörssalong där farbror Nuchem klippte och rakade samtliga invånare oberoende av ålder och kön.

De fick inga barn, och nu lever de fridfullt på sin ålders höst i det förlovade landet. Sedan barnaåren mötte jag dem inte mer än tre gångar, och varje gång tycktes de mig vara likadana i fråga om ålder och utseende: en gång för alltid provinsiellt folk, söta, fridfulla, patriarkaliska.

Jag frågade honom: - farbror, du har bott här i hela ditt liv, varför ger du dig i väg nu, du vet ju inte ens vad som kan vänta dig därborta? Nu kommer han att för alltid försvinna, och jag kommer inte att få veta någonting. Tänk noga - och du kommer att förstå, att om du har detta kommer du aldrig att vara olycklig, speciellt om du på köpet har lite tur, lite pengar och mycket hälsa. Det är inte så svårt att förstå att min farbror hade rätt till hundra procent, och att frisörsyrket passar perfekt ihop med en fri filosof.

Jag mötte honom i Israel liksom i denna bok Ty om han i slutet av sin levnad inte hade vågat lämna landet skulle han nu filosofera om livets mening i någon brödkö i det orosfyllda Moldavien. Där man varje dag är tvungen att lyssna på radio och TV varje ny ledares nya galenskaper. Farbror är nöjd med sig själv, med sitt liv och säger att nu har han allt som behövs för att vara lycklig. Han lyssnar också regelbundet på radiosändningar på ryska och jiddisch, kritiserar dessutom godmodigt Israels regering i vars ställe han skulle har vetat exakt hur saker och ting skulle skötas för att allting skulle fungera på bästa sätt.

Min fars bror hette Velvl. Han hade en flamma, Basia, en snäll tjock flicka från en fattig familj. Även i detta fall var min far emot, så därför var även denna kärlek hemlig. En gång tog min farbror mig med sig när han skulle hälsa på henne. Han avkrävde mig ett löfte att inte under några omständigheter berätta om detta för någon. Och när gästerna samlades hos oss om kvällen för att spela poker sa jag, medan jag satt på en hög barnstol vid bordet, med stor känsla, högt och tydligt att i dag följde jag med farbror Velvl till Basia och att hon är snäll och tjock.

Farbror Velvl älskar henne mycket, därför kysser han och kramar henne hårt, och jag kommer aldrig någonsin att berätta för någon om detta. Gästerna reagerade som på en teater - först teg de, sedan skrattade de. Jag skrattade tillsammans med alla, klappade händerna och gladde mig utan att speciellt intressera mig för glädjens orsak. Jag minns också hur vi hälsade på Basia.

De levde helt fattigt i ett hus, om jag minns rätt, med jordgolv och en stor ugn. Mig tog de emot som ett litet under som besökte deras hus. Av någon anledning satt jag på deras bord, och Basias mor satt på golvet och klädde på mig varma sockor som hon själv hade stickat. De matade mig med någonting och kunde inte sluta glädja sig åt mig - precis som om någon liten älva hade besökt deras hus. Den fruktansvärda natten och de där tjugo minuterna som vi fick för att samla ihop våra saker, och sedan fick jag aldrig någonsin vara älva eller under!

Jag var inte ens en människa. Det var som om jag hade förvandlats till ett litet jagat, olyckligt djur som skakade av köld och rädsla.

Sedan utvecklade jag ett mindrevärdeskomplex som stannade för alltid. Men fram till den där natten var jag lycklig, och det enda jag kan komma ihåg var goda, roliga historier. Min stora syster Chavali räknades redan som fröken. Hon var Föräldrarnas vänner samlades ofta hos oss, de åt middag, hade roligt, berättade historier, dansade, sjöng och spelade poker. Bland gästerna fanns en som tyckte om att supa till.

På den tiden var det mycket sällsynt. En gång, okänt varför, frågade Chavali honom i allas närvaro vad en flaska vodka kostade - tydligen anspelade hon på någonting. Gästerna storknade medan de försökte hålla tillbaka skrattet. Men min far var en allvarsam man.

När alla hade gått fick Chavali ordentlig med stryk med livrem. Delinkventen grät bittert. Mamma, hennes försvarare, bönföll min far att mildra straffet och försökte med sin kropp skydda den olyckliga humoristen. I all uppståndelse glömde man bort mig - en ensam åskådare som badade i medkänslans tårar.

Nästa vecka kom gästerna tillbaka, även han som var förtjust i flaskan. Incidenten från förra vecka var bortglömd. Allting gick fint, och inga intemezzon var att vänta. När gästerna skulle gå hem, visade det sig att experten på vin- och vodkapriserna saknade sin persianpapacha. Under senare tider användes sådana papachor av enbart generaler, men i Bessarabien före sovjettiden användes de även av män som gillade vodka.

Inga efterforskningar gav några som helst resultat. Gästen gick hem i min fars papacha.

You may also like

5 Comment

Leave a Comment

Privacy Settings
We use cookies to enhance your experience while using our website. If you are using our Services via a browser you can restrict, block or remove cookies through your web browser settings. We also use content and scripts from third parties that may use tracking technologies. You can selectively provide your consent below to allow such third party embeds. For complete information about the cookies we use, data we collect and how we process them, please check our Privacy Policy
Youtube
Consent to display content from Youtube
Vimeo
Consent to display content from Vimeo
Google Maps
Consent to display content from Google
Save