Anal

Nakna kinesiska män

män nakna kinesiska

män nakna kinesiska

män nakna kinesiska

män nakna kinesiska

män nakna kinesiska

män nakna kinesiska

män nakna kinesiska

män nakna kinesiska

män nakna kinesiska

män nakna kinesiska

kvinnor stora naturliga bröst
män nakna kinesiska

män nakna kinesiska

män nakna kinesiska

män nakna kinesiska

män nakna kinesiska

män nakna kinesiska

män nakna kinesiska

män nakna kinesiska

män nakna kinesiska

män nakna kinesiska

män nakna kinesiska

män nakna kinesiska

män nakna kinesiska

män nakna kinesiska

män nakna kinesiska

Fotbindningen — plåga och stolthet…. När seden att binda små flickors fötter för att de skulle bli så små som möjligt upphörde under första hälften av talet hade den pågått i flera hundra år. När den sexåriga Eviga pärlan någon gång i mitten av talet såg sin mor tillverka ett par små skor undrade hon för vem de gjordes. Modern svarade att de var för henne och att det var dags att binda hennes fötter, därför att de började bli för stora och klumpiga.

Dessutom sprang hon omkring alldeles för mycket för att vara en flicka. Eviga pärlan protesterade inte, hon visste att alla flickor måste få fötterna bundna och hon kunde inte vara annorlunda.

Efter flera smärtsamma år blev hon beundrad för sina små fötter, som var ett tecken på hur mycket hennes mor brydde sig om henne och planerade för ett gott giftermål. En ovan vana. Man bör akta sig för att göra Kina — eller vilka länder som helst — mer exotiska än de är.

När det gäller primära behov, ambitioner, relationer etc är kineser inte mer exotiska än exempelvis svenskar. Det är som det står i inledningen till San Zi Jing, Tre Teckens Klassiker , en första läsebok för barn i form av en sammanfattning av det konfucianska tänkandet boken skrevs på talet och användes i skolor fram till slutet av talet :. Människor vid födseln. En sådan vana som under lång tid gjorde Kina olik andra länder var seden att binda flickors och kvinnors fötter för att de skulle bli så små som möjligt.

Små fötter på kvinnor lär ha varit ett skönhetstecken — åtminstone bland män — redan under Han-dynastin f. Men det var först på talet som det finns belägg för att man avsiktligt försökte göra fötter mindre — och då gällde det danserskor vid det kejserliga hovet.

Senare skulle den här seden sprida sig utanför hovet i allt vidare ringar, med början inom eliten. För kanske fem hundra år sedan, blev det vanligare att han-kvinnor hade bundna fötter, så kallade liljefötter, än att de inte hade det. Under Qing-dynastin — hade praktiskt taget alla han-kvinnor bundna fötter. Traditionen förbjöds enligt lag , men det skulle dröja flera decennier innan den i praktiken upphörde i hela landet.

Spreds till nästan hel Kina. Det gick således ungefär tusen år från de första känd fallen med bundna fötter tills att denna sed upphörde. Hur länge som traditionen varade för kinesiska kvinnor i allmänhet är inte känt. Men på talet lär i alla fall den konfucianske tänkaren Zhu Xi — ha varit en förespråkare för att ärbara kvinnor skulle ha bundna fötter.

Om traditionen vid den tiden blivit vanlig enbart inom den bildade eliten eller om den också hunnit spridas i vidare kretsar vet man inte. Efterhand skulle seden i alla fall spridas i allt vidare kretsar, både geografiskt och socialt. Men den spreds inte bland alla och inte i lika hög grad i alla grupper. Om man ska våga sig på några generaliseringar vore det följande:. Varierad bindning. Det fanns således olika grader av fotbindning, från lätt bindning till mycket hård bindning, som ledde till en extrem deformering.

Hård bindning innebar att ben i tår och fotvalv bröts medan lätt bindning bara tvingade fötterna att bli smalare, ungefär som att använda för trånga skor. Det var mindre vanligt med hårt bundna fötter bland södra Kinas risbönder, där arbetet på åkrarna ofta krävde att hela familjen deltog. I de delar av landet där jorden var magrare och produktionen lägre inom jordbruket var det vanligt att män sökte arbete där det gick att få — vilket ofta var långt från hemorten.

Då fick hustrun ta hand om jordbruket och där detta ofta förekom var det mer ovanligt med bundna eller hårt bundna fötter. Under talet hade kanske hälften av alla kvinnor i Kina hårt bundna fötter och inom överklassen nästan alla kvinnor. Manchurerna , som erövrade Kina och etablerade Qing-dynastin, band inte kvinnornas fötter och försökte förbjuda seden bland han-kineserna.

Smärtsamt och illaluktande. Fotbindningen började när flickorna var barn, runt sexårsåldern, och pågick under flera år. Målet var att flickornas fötter skulle hinna få en idealisk storlek innan de nått giftasåldern i början av tonåren. Med idealisk storlek menades fötter på maximalt tre tum. Det säger sig själv att det var en smärtsam process, som alltså varade flera år.

Förmodligen fick kvinnor därmed en träning i att härda ut svårigheter; knappast något av det de kunda uppleva som vuxna kan ha känts värre än barndomens långsamma deformering av deras fötter. Det var också en illaluktande process med fötter hårt insnörda i lager av bindor. Oavsett hur ofta man tvättade fötterna och la om bindorna måste de ha luktat, vilket man försökte dölja med parfymer och väldoftande örter.

Bundna fötter visades aldrig nakna, inte ens för de närmaste. Utanpå bindorna hade kvinnorna små mjuka inneskor som de även sov med. På dagarna hade de andra skor över inneskorna och dessa la de ner stor omsorg på att göra särskilt vackra. När kvinnor gick ut hade de särskilda skor av till exempel läder vid regn eller lera. Hårt bunda fötter måste man hålla bundna hela livet ut. När fötterna deformerats blev det en lika smärtsam process att lossa på bindorna och släppa fötterna fria.

Under Taiping -upproret i mitten av talet, som startades och leddes av hakka-folk, förbjöds fotbindningen inom de områden som behärskades av rebellerna. Kvinnor med bundna fötter tvingades släppa dem fria och lära sig gå utan det stöd som bindorna gav. Det har diskuterats vad orsaken till denna tradition kan ha varit. Var små fötter verkligen så sexuellt attraktiva för män som en del hävdar? Fötterna blev ju så deformerade och illaluktande att de aldrig kunde visas för andra, inte ens för de egna männen.

Å andra sidan var det de små och ofta utsökt dekorerade skorna som beundrades — ungefär som en fyllig byst idag beundras trots att den döljs av tyg. Var det ett sätt att kontrollera kvinnorna , eftersom det blev besvärligare för kvinnor med hårt bundna fötter att lämna hemmen för längre utflykter?

Å andra sidan var det ofta inte värre än att det gick att ta sig fram gående. Var det som vissa hävdar ett sätt för att markera skillnaden mellan han-kineser och andra folk? Det är högst tveksamt om det kan ha varit en ursprunglig anledning.

Men det kan ha varit ett motiv för han-kineser att senare hålla fast vid traditionen under tider då Kina var utsatt för aggressioner utifrån. Detsamma kan sägas om hypotesen att fotbindningen skulle ha varit ett sätt att framhäva skillnaden mellan kvinnor och män.

Det kan knappast heller ha varit den ursprungliga orsaken. Men när seden väl blev allmän kan det ha uppfattats som okvinnligt med stora fötter — ungefär som kvinnor med grova röster.

Ytterligare en förklaring som förts fram är att kvinnor med bundna fötter var ett bevis på att deras män var så framgångsrika att de hade råd med hustrur som ej behövde bidra till familjens försörjning. Det kan möjligen ha varit ett motiv under de första århundradena då fotbindningen ännu inte blivit allmän — men när alla kvinnor hade bundna fötter… Dessutom arbetade i vilket fall som helst flertalet kvinnor för deras familjers försörjning, med eller utan bundna fötter.

Men de arbetade vanligen i hemmen med traditionellt kvinnliga arbeten, såsom att sköta odlingen av silkesmaskar och tillverkningen av siden. Ett annat skäl skulle vara att kvinnor med hårt bundna fötter i tidig ålder tvingades till självdisciplin. Det antogs säkerligen göra henne lämpligare för att giftas bort i en helt främmande och inte alltid familjär familj. I vilket fall som helst, när väl seden med bundna fötter blev tillräckligt förankrad bland han-kineserna blev det i praktiken så att familjer tvingades binda deras döttrars fötter för att de över huvud taget skulle ha en chans till ett något så när förmånligt äktenskap.

Det fanns opposionella röster, som Che Ruoshui under Song-dynastin — , som skrev att han inte kunde förstå varför små barn, som inte gjort något ont, måste utstå sådan olidlig smärta. Men dessa opponenter fick uppenbart inget gehör under den period då det neo-konfucianska tänkandet formades, bland annat under ledning av den nämnde Zhu Xi — Neo-konfucianerna stod för en moraliserande syn på kvinnor, vilket säkerligen bidrog till att fotbindningen spreds i mer bildade kretsar.

Det var först i slutet av talet som fler bland den bildade eliten började ifrågasätta och kritisera fotbindningen. Men inte förrän hundra år senare, runt förra sekelskiftet, blev oppositionen starkare och även organiserad.

En ledande reformivrare, Kang Youwei — , bildade till exempel tillsammans med några vänner en förening för naturliga fötter Medlemmarna lovade att deras hustrur, döttrar — och konkubiner — skulle avstå från fotbindningar.

Men den kanske skarpaste kritiken mot fotbindningen kom från en kvinna, Qiu Jin — , feminist, skribent, radikal och revolutionär. Hon studerade i Japan och var starkt influerad av västerländska idéer. Hon startade bland annat en kvinno-tidning och uppmuntrade kvinnor att skaffa sig utbildning, bli ekonomiskt självständiga, göra motstånd mot manligt förtryck i familjerna samt att sluta upp med att binda sina egna och döttrarnas fötter.

Qiu Jin arbetade också för att störta Qing-dynastin och anslöt sig till revolutionära grupper. Vid sekelskiftet började även kinesiska tidningar publicera artiklar med råd om hur man kunde frigöra bundna fötter utan alltför olidlig smärta. Den allt starkare oppositionen och det direkta förbudet ledde till att traditionen gradvis upphörde i början av talet. Det gick snabbare i städerna, mindre snabbt på landsbygden i centrala Kina och långsammast i mer avlägsna delar av landet.

Det var inte förrän på femtiotalet, efter kommunisternas seger i inbördeskriget , som fotbindningen upphörde i hela riket. Det fanns således en hel del motstånd mot de nya idéerna, speciellt i vissa delar av landsbygden. År satte den republikanska regeringen igång en ny kampanj mot fotbindningen. Man var djupt oroad över folkets fysiska hälsa. En ny lag stadgade att flickor med bunda fötter skulle tvingas ta av bindorna omedelbart om de var under fjorton år gamla.

De som var äldre skulle få tre månader på sig att frigöra fötterna. På vissa håll gjorde polisen räder i hemmen för att konfiskera och bränna fotbindor. Exemplet Tinghsien. Gamble i The American Journal of Sociology, nr 2, Tinghsien bestod då, , av familjer. Av de totalt 1  flickorna och kvinnorna hade drygt hälften, , bundna fötter medan hade obundna.

När man delar upp den kvinnliga befolkningen på åldersgrupper ser man den förändring som relativt snabbt ägde rum i denna trakt efter förra sekelskiftet. Bland de kvinnor som var födda före , och som alltså vid undersökningen var fyrtio år eller äldre, hade nästan alla bundna fötter. Bara fyra av kvinnor hade obundna fötter ca 0.

För de kvinnor som föddes under de tio åren hade andelen med obundna fötter ökat något, till tolv av totalt drygt 5 procent. Det kan ha berott på påverkan av den opposition mot fotbindningen som då börjat växa fram.

7 Comment

  • I flera hundra år sydde kinesiska flickor sina egna lotusskor i siden och bomull. Även kinesiska hus förändrades. En ledande reformivrare, Kang Youwei — , bildade till exempel tillsammans med några vänner en förening för naturliga fötter Till exempel hade uteskor en kraftigare sula och sängskor hade ofta vacker brodyr på undersidan. Lämna en kommentar Klicka här för att avbryta svar. Fru MacGowan bönfaller grannkvinnan att sluta, men får ett vasst svar.
  • När jag läser artikeln känns det som att författaren påstår att kineserna skulle vara ett ociviliserat folk från ett lägre stående samhälle. Förloraren skulle dricka ur koppen i skon. Hon får ingen ytterligare hjälp av förbipasserande, och tar in mannen i en liten närliggande butik. Författaren glorifierar på intet sätt den kommunistiska diktaturen, men det finns få exempel på just diktaturen och hur kvinnor fallit offer för den genom fängslanden och utrensningar. Forskning från bland annat Kina och USA visar nu att kinesiska bondflickor fick fötterna lindande om familjen såg en ekonomisk fördel i att de satt hemma för att väva, spinna och sy. Dela på Facebook. En amerikanska hoppar efter för att rädda henne, medan de kinesiska åskådarna håller sig passiva.
  • Hur vanlig var den? Lotusfötter gav styrka Enligt en gammal skröna gjorde lotusfötter att kvinnor lade vikten på ett annorlunda sätt, vilket gjorde att de fick smidigare lår och en fastare vagina. Syftet var att förödmjuka kvinnorna, men för många var straffet obegripligt, eftersom de bara velat göra familjen stolt. I österländsk tradition är lotusblomman en symbol för renhet och dygdighet, och lindade fötter blev därför kända som lotusfötter, även kallade liljefötter. Flickor med autism missförstås ofta 41 min · UR Samtiden - adhd och autism · Flickor med autismspektrumstörningar har ofta andra symptom än pojkar. Tvångsaborter på kvinnor som trotsat ettbarnspolitiken nämns bara i en bisats. Trots förbudet angav en sexmanual bland annat hur män på fyrtioåtta olika sätt kunde tillfredsställa kvinnor genom att smeka deras lotusfötter.

Leave a Comment

Privacy Settings
We use cookies to enhance your experience while using our website. If you are using our Services via a browser you can restrict, block or remove cookies through your web browser settings. We also use content and scripts from third parties that may use tracking technologies. You can selectively provide your consent below to allow such third party embeds. For complete information about the cookies we use, data we collect and how we process them, please check our Privacy Policy
Youtube
Consent to display content from Youtube
Vimeo
Consent to display content from Vimeo
Google Maps
Consent to display content from Google