Amateur

Brooke sköldar titten

titten brooke sköldar

titten brooke sköldar

titten brooke sköldar

titten brooke sköldar

titten brooke sköldar

titten brooke sköldar

titten brooke sköldar

titten brooke sköldar

titten brooke sköldar

titten brooke sköldar

kvinnor stora naturliga bröst
titten brooke sköldar

titten brooke sköldar

titten brooke sköldar

titten brooke sköldar

titten brooke sköldar

titten brooke sköldar

titten brooke sköldar

titten brooke sköldar

titten brooke sköldar

titten brooke sköldar

titten brooke sköldar

titten brooke sköldar

titten brooke sköldar

titten brooke sköldar

titten brooke sköldar

Så här kring Kristi himmelsfärdsdag kanske det kan passa med en dos religiösa grubblerier? Riddaren Antonius Block är på väg hem efter ett korståg. Tillsammans med sin väpnare Jöns reser han genom ett pestdrabbat Sverige. De två slår sig i lag med ett teatersällskap på vägen mot Blocks hem.

Block plågas av tvivel. Han har religiösa grubblerier över om Gud finns och livet efter detta. En anledning till dessa tankar kan vara att Döden kommit för att hämta Block något som riddaren försöker skjuta upp genom att spela ett utdraget parti schack med Döden. Han känner att han måste uträtta något gott på jorden innan han lämnar jordelivet. Det Sjunde inseglet torde vara en av Bergmans mest kända filmer.

Det Sjunde inseglet  skulle kunna kallas för en medeltida roadmovie. Block och hans väpnare stöter på olika människor på sin färd mot hemmet b. Sällskapet travar fram i sakta mak och Max von Sydow som spelar Block grubblar över Gud. Detta varvas med lite schack, skrattretande skådespeleri, så mycket mer händer inte mao en ganska trist film om man nu inte har religiösa grubblerier som specialintresse.

Filmens styrka ligger i det visuella för här har Bergman fått till det bra. Suggestiva bilder och en känsla av undergång präglar filmen. Dödsdansen, det religiösa tåget och öppningscenen är alla minnesvärda synd bara då att storyn är lika dramatisk.

Roligast hade jag när döden sågar ned ett träd där en människa sitter, symboliskt men festligt. Jag har anledning att komma tillbaka till  just den scenen men då i morgondagens inlägg. Det sjunde inseglet är trots allt sevärd men med betoning på se. När jag såg Gangster squad för en tid sedan insåg jag att filmen mer eller mindre var en kopia åtminstone till handlingen av De Palmas tals film The Untouchables. Jag såg då om den sistnämnda filmen och här kommer nu mitt domslut.

Gosling mot Costner, L. A mot Chicago, Cohen mot Capone. Vilken är den bästa filmen? The Untouchables Hans tentakler sträcker sig in i domstolar och polisstationer. Polisen Elliot Ness Costner har det till synes omöjliga uppdraget att stoppa Capone. På förslag av en polis, Malone Connery , bildar Ness en grupp poliser som går under namnet The Untochables dvs de är omutbara och kampen mot Capone kan starta.

Filmen är otroligt snygg, man förflyttas tillbaka till 20 och 30 talets Chicago. Musiken av Morricone är su-ve-rän, scenen där Capone introduceras är outstandig. En härlig kameraåkning ackompanjerad av pampigt blås sätter mig i stämning direkt. Storyn flyter på bra och skådisarna gör det de ska.

Man tar sig friheter med verkligheten men håller sig inom Caponemytologin någotsånär. Det är två relativt trevliga timmar man har framför rutan, men inte utan invändningar.

Med De Palma bakom kameran kan man aldrig bli riktigt nöjd. Mot slutet av filmen måste regissören av för mig obegripliga skäl göra en blinkning blinkning och blinkning, jag skulle nog snarare vilja kalla det långtradarhelljus till Pansarkryssaren Potemkin. Resultatet är övertydligt, utdraget och rent pinsamt. Sean Connerys rollfigur Mallone blir lite tjatig i längden då han likt Yoda gödslar med visdomsord till höger och vänster men det kanske man ska lägga manusförfattaren Mamet till last.

Trots dessa invändningar är The Untouchables en godkänd film som jag sett ett antal gånger och kommer troligen att se om trots den jävla barnvagnsscenen och Connerys pladdrande. Gangster Squad is a Skådisarna verkar vilsna och filmen har vare sig nerv eller styrfart.

Än värre är Penns groteska överspel och ensemblems påklistrade försök i att vara coola. Spektaklet avslutas med en pinsam uppgörelse mellan Brolin och Penn. För jag hade fram tills dess levt i villfarelsen att Gosling omöjligen kunde delta i en dålig film. Gangster squad är kort och gott en tramsig film som inte verkar veta vad den vill.

Man försöker göra något sorts actiondrama och det funkar inte alls. Filmen känns trots skådisar och påkostade scener som ett hafsverk. En förklaring till haveriet kan vara att man hastigt fick klippa om filmen efter förra sommares skottlossning på en biograf i USA. En scen i filmen var just en skottlossning på en biograf. Kanske gjorde det att storyn tappade sin balans och kom i otakt, vad vet jag?

Det kan även bero på att en del tittare jag hade för stora förväntningar på den här filmen. Hur som helst var Gangster squad en oangenäm upplevelse. Än en gång satt jag, Lunkan och Mats och tjafsade vilken film vi skulle se.

När Lunkan kilade in på toaletten klämde jag och Mats in den här filmen i dvd-spelaren så var kvällens filmval fixat. Polacken Janusz arresteras och skickas till ett arbetsläger mitt i Sibirien. Tanken är att lägrets isolering från civilisationen ska avskräcka från flykt.

Då Janusz är van att vistas ute i det fria börjar han redan från första dagen att planera sin flykt. Under en snöstorm tar Janusz och några medfångar chansen och flyr. Resten av filmen handlar om deras bokstavligen långa väg tillbaka till friheten genom skogar, över berg och den obligatoriska när det rör sig om filmer av detta slag vandringen genom öknen.

The Way back är en s. Den största förtjänsten med filmen är skådisarna: Ed Harris som butter amerikan, Colin Farrell spelar den ryske gangstern Valka och Jim Sturgess är dramats huvudperson polacken Januzs. Tyvärr är filmen The Way back inte lika upphetsade som dess rollista, ja filmen är förvånansvärt odramatisk och det är nog de duktiga skådisarna och de karaktärer de spelar som räddar historien från att bli tråkig. De pustar, svettas, fryser och går för att nå friheten, naturligtvis är det  strapatsfyllt men berättelsen hettar aldrig till, inte ens öknen.

The Way back blir en relativt stillsam stund framför rutan som övertygar mig att naturen är bäst på tv för speciellt bekväm att vistas i är den aldrig. Kan en bok om ett parförhållande på upphällningen och golf vara något? Spontant skulle jag nog svara nej men när Hans Gunnarsson står som författare väcks mitt intresse.

Ett par hyr en stuga. Att deras förhållande nått vägs ände är de båda medvetna om men ingen orkar ta tag i beslutet att gå skilda vägar då det är en arbetsam process. Tanken att hyra en stuga kan låta märklig men kanske är det kvinnans sista desperata försök att rädda förhållandet eller möjligtvis ett sätt att få mannen på behörigt avstånd till hennes älskare.

Vi får aldrig svaren på dessa frågor då historien berättas ur mannens synvinkel. En man som hittar ett golfset i stugan och bestämmer sig för att ta upp sitt golfande igen. Ett beslut som kommer leda till både vansinne, elände och död. Mannen dricker och golfar alldeles för mycket och det tar inte många kapitel innan jag begriper att mannens psykiska hälsa håller på att krackelera. Se där vad sport och sprit kan ställa till det för hederligt folk! Boken är uppdelad i 18 kapitel, ett kapitel för varje hål på en golfbana.

Naturligtvis startar vart och ett av kapitlen med en golftur. Det kan låta tjatigt men det är under dessa golfturer som Gunnarsson skildrar mannens stigande galenskap. I det sista kapitlet är dramats huvudperson helt absorberad av sitt spel, golfen och människan har blivit ett.

Det är en bok laddad med medelklassångest och själslig misär men samtidigt är den rolig och underhållande då Gunnarsson inte gottar sig i eländet. Författaren står lite vid sidan om och konstaterar torrt att det sakta men säkert går åt käpprätt åt helvete med bokens huvudpersoner och hela situationen utvecklar sig till en absurd och på sina ställen komisk tragedi.

Albatross är en feelbad bok som dock lockar fram både ett leende och tom ibland ett skratt för visst måste man ibland skratta åt eländet.

Reefer madness: The Movie musical är hör och häpna baserad på filmen med nästan samma namn som kom Efter jag sett den filmen hörde jag talas om musikalen och blev givetvis sugen att se även denna film. Jag trodde att musikalen eventuellt skulle vara en lika tafflig produktion som originalet men där hade jag fel.

Storyn är den samma. I en amerikansk småstadsidyll träffas den lokala hem och skola föreningen för att höra om den nya hemska drogen marijuana som sveper likt en farsot över det amerikanska samhället. När församlingen är tveksam till alla de farligheter som föreläsaren talar om berättar han då om tragedin som går under namnet Harperaffären. En kärlekshistoria som slutar i elände och död trots att självaste Jesus ingriper, så stark är marijuanans förödande kraft om vi nu ska tro på filmens föreläsare.

Den här musikalen är gjord med gott humör men det är ett seriöst projekt som producerats med den gamla filmen som förlaga. Bra skådisar, fina melodier och fantasifull koreografi gör detta till en av dett bättre musikalerna jag sett på senare tid. Filmen är stundals riktigt rolig och jag uppskattar verkligen att man låter föreläsaren hoppa in i Harperhistorien för att komma med div.

Alan Cumming som spelar föreläsaren är mycket underhållande och den känns som att han är hämtad direkt ur en sådan där vidrigt förmanande upplysningsfilm som bara moralkonservativa krafter kan producera. Om originalfilmen har jag skrivit här. Över hos Sofia rör det sig om en dubbelrecension  av en klassiker i både ny och gammal tappning. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva handlingen i den här filmen. Å ena sidan är den ganska enkel men å andra sidan rymmer filmen ett visst filosofiskt djup.

Lennart, ännu en trevlig biografvaktmästare på filmstaden berättade att en del besökare kom ut från salongen som levande frågetecken medan andra inte hade några problem med att hänga med i filmens handling. Egentligen består Cloud Atlas av sex historier. Vi får ta del av ett antal människoöden som utspelar sig på vitt skilda platser i både tid och rum, allt från till en avlägsen framtid.

8 Comment

  • Se där vad sport och sprit kan ställa till det för hederligt folk! OCH…dessutom inse att vissa alster kanske inte alls är så solida man en gång tyckte, men att nostalgivärdet trots allt fortfarande kan spela in. Posta till Avbryt. Skicka till e-postadress Ditt namn Din e-postadress. Alan Cumming som spelar föreläsaren är mycket underhållande och den känns som att han är hämtad direkt ur en sådan där vidrigt förmanande upplysningsfilm som bara moralkonservativa krafter kan producera. Storyn flyter på bra och skådisarna gör det de ska. Jo, Pacino spelar över.
  • På mötet träffar han den attraktiva Alex Glen Close ,det ena leder till det andra och de två hamnar i säng. Manuset tillverkat av gamle bekantingen Richard Matheson The Omega Man och bygger på hans egen roman. Kinnaman lyckas förmedla en sorts desperation som faktiskt ter sig äkta i sammanhanget. Vad fan liksom? Regi: Richard Bates Jr.
  • Baumbach satsar hårt på detaljer i vardagen, och konstraster i livsstilarna. För visst är hela rullen knasig! Dessutom verkar passionen mellan dem gå på sparlåga. Jaha nu ska Filmitch beklaga sig över Pacinos överspel än en gång tänker nog en och annan läsare av den här bloggen. Hon flimrar förbi i kanske totalt 2 minuter.

Leave a Comment

Privacy Settings
We use cookies to enhance your experience while using our website. If you are using our Services via a browser you can restrict, block or remove cookies through your web browser settings. We also use content and scripts from third parties that may use tracking technologies. You can selectively provide your consent below to allow such third party embeds. For complete information about the cookies we use, data we collect and how we process them, please check our Privacy Policy
Youtube
Consent to display content from Youtube
Vimeo
Consent to display content from Vimeo
Google Maps
Consent to display content from Google