Home
Popular post
Mappage

Home
Popular post
Mappage

Amateur •

Fisk naken kodiak

2020-11-27T02:36:21

Add Comment

Min första dykkurs tog jag på ögruppen Maldiverna, söder om Indien. Sedan dess har jag utforskat många sällsamma undervattensvärldar runt jorden, som Stora Barriärrevet utanför Australien, Röda Havet, Andamanerna söder om Burma, Västindien, södra Stilla Havet och många fler ställen.

Få vatten är emellertid så rika på fisk, skaldjur och andra marina varelser som korallträdgårdarna och kelpskogarna runt Kodiak. En solig och vindstilla dag är dykning i Kodiaks vatten något av det mest spännande en dykare kan uppleva. Första dyket jag gjorde vid Kodiak var från land vid Fort Abercrombie. Val, laxhaj, späckhuggare och havsutter är vanliga nära Kodiaks stränder.

Bara efter ett par minuter i vattnet uppvaktades jag av två sjölejon som kom och nafsade på min dykarutrustning. På land rör sig sjölejon långsamt och klumpigt men i vattnet är de snabba och eleganta.

Jag var dock lite fundersam över deras framfart; bara ett litet nafs av sjölejonens stora huggtänder i luftslangen till tuberna kunde bli förödande. Sjölejonen upptäckte snart att jag inte var en särskilt kul lekkamrat och fortsatte istället vidare utan att orsaka mig eller min utrustning någon skada.

Det finns många färgstarka och märkliga varelser i havet runt Kodiak. Förutom fem arter av lax finns sill, hälleflundra, sjögurka, bläckfisk, skaldjur, olika torskfiskar, sjöstjärnor i alla regnbågens färger, flera arter av val och så inte att förglömma den stora laxhajen bland många fler fiskarter och marina däggdjur. Under och talet upptäcktes tack vare modern utrustning stora mängder kungskrabbor i havet runt Kodiaköarna. En del av dessa enorma krabbor mätte två meter med utsträckta ben.

Från mitten av talet och under de närmaste fem åren förvandlades Kodiak, tack vare kungskrabban, från en liten fiskestad till USA:s största fiskehamn. Årsfångster på upp emot 50 miljoner kilo kom in till fiskfabrikerna från vattnen runt Kodiak. Det kommersiella fisket av kungskrabba varade i 25 år. Under talet började antalet kungskrabbor att minska och var fångsterna så små att fisket stoppades. Ingen är riktigt säker på varför kungskrabban försvann men forskare misstänker att överfiske kan ha varit en bidragande orsak.

Pete Cummiskey, en god vän på Kodiak, är dykare och marinbiolog och har jobbat med kungskrabbor sedan mitten av talet. Vi hade gjort flera dyk tillsammans på vrak i närheten av staden men jag ville gärna se de omtalade stora stackliknande högar som utgörs av tusentals kungskrabbor under deras viloperioder på havsbotten. Att formera stora högar är ett sätt att försvara sig mot fiender. En vacker men kall novemberdag åkte vi ut till Womens Bay för att leta efter krabbor som Pete tidigare under året försett med sändare som klistrats fast på krabbornas skal.

Precis som när man pejlar andra djur hade vi en mottagare med oss för att fånga upp signalerna från de sändarförsedda krabborna. Från Petes gummibåt kunde vi lyssna efter de rätta signalerna. Efter en kort tids sökande fick vi kontakt med krabborna och gjorde oss färdiga för det första dyket. Kungskrabbor går en stor del av året på djupt vatten men kommer in på grundare områden för att fortplanta sig. Djupet där vi fann de sändarförsedda krabborna i Womens Bay var mellan meter.

Tre till fyra meter ovan havsbotten låg ett moln av slam som krabborna rört upp ur bottensedimentet. Det var så tjockt att man inte kunde se handen framför sig om man sträckte armen rakt ut. Efter bara någon minut på botten fann jag en stor hög av krabbor; troligtvis var det tusentals krabbor i en enda stor boll. Det var svårt att filma krabborna på grund av den dåliga sikten och jag var tvungen att komma precis inpå för att få bra scener. Kungskrabbor är imponerande djur med stora kraftiga klor som lätt kan knipa av ett finger.

Plötsligt när jag låg tätt inpå den stora högen av krabbor och filmade, kände jag hur en krabba nöp sig fast i min arm genom min tjocka dykardräkt. Den fruktansvärda smärtan gjorde att jag nästan tappade taget om kameran. Jag tog ett kraftigt tag i krabban men den var ovillig att släppa sitt grepp.

Efter några sekunders kamp förstod jag att det enda sättet att komma ur detta tjuvnyp var att försöka komma upp mot ytan. Halvvägs upp släppte krabban taget och jag hade lärt mig en läxa: håll avstånd till kungskrabbor!

Jag återtog snart dokumentationen av de märkliga högarna med kungskrabbor på bottnen av Womens Bay. Vi fortsatte också till flera andra dykplatser innan dagen var slut. Pete har genom studierna lärt sig mycket om kungskrabbornas livsmiljö och vandringar på havsbottnen. Förhoppningsvis kommer dessa studier att underlätta kungskrabbans återkomst, så att detta delikata och värdefulla skaldjur återigen skall kunna fångas i miljontals av Kodiaks fiskebåtar.

Boken kan köpas på Camera Q. Alla är välkomna! För mer information gå till: Camera Q. Uppför Conneticut Creek simmar tusentals laxar varje sommar. Efter två till fyra år återvänder de till platsen där de kläckts för att fortplanta sig. Till Kodiak kommer fem olika laxarter för att leka och många av laxarna har simmat tusentals kilometer över havet innan de finner det lilla vattendrag där de en gång kläcktes.

Laxarna simmar så fort de kan uppför de grunda vattendragen, precis som vid forna tiders gatlopp, medan mängder av hungriga björnar står och väntar vid kanten. När jag vid ett tillfälle gick i vattnet i Conneticut Creek kom plötsligt några laxar och simmade förbi mina fötter. Detta var i sig inget ovanligt eftersom bäcken ofta är full av laxar på väg uppströms. En av laxarna verkade dock sakna något. Jag tittade till lite extra, och upptäckte till min förvåning att laxen till stor del var uppäten.

Tydligen hade en björn redan haft laxen som festmåltid. Med långa steg tog jag upp jakten på laxen för att få ett foto av denna envisa fisk som inte verkade vilja ge upp, trots tydliga motgångar. Vid nästa krök med grunt vatten lyckades jag komma ifatt laxen och fick upp honom på grusbanken i bäckens ytterkant.

Jag lyfte försiktigt upp fisken som motvilligt lät sig fotograferas. Under en kort stund stod jag förundrad och studerade laxen som var flådd från huvud till stjärt.

Laxar är i sanning riktiga överlevare som offrar allt för nästa generation. Så snart laxen åter kände bäckens kalla vatten mot sitt skinn, det som nu fortfarande fanns kvar, samlade den sina sista krafter och drog åter snabbt iväg uppför bäcken. Den var säkert medveten om att tiden var kort. Varför lockas vissa av oss av Alaska och den stora orörda vildmarken längst upp i Nordamerikas nordvästra hörn?

Det är områden som är besvärliga att ta sig till; där man ofta lever primitivt och helt utan bekvämlighetsinrättningar som toalett och dusch; där det ständigt råder en ojämn kamp mot myggor och andra blodtörstiga flygfän och där det ofta inte heller finns tillgång varken till Internet eller mobiltelefon.

Vad är det som gör att så många av oss är villiga att betala stora pengar för att tidvis undkomma de bekvämligheter som vi i generationer kämpat så hårt för att uppnå?

Är det för att vi har känslan av att vi till viss del misslyckats och längtar tillbaka till det liv som fanns förr? Eller är det för att vi vill testa oss själva för att se vad vi klarar av? Kanske är det bara så enkelt att vi värdesätter att slippa höra motorbuller på morgonen, andas luft som blandats med kemikalier och trängas i bilköer på väg till arbetet?

Jag kommer ihåg en ung tysk som jag och min hustru LaVonne träffade i München på talet, på vägen hem från ett filmprojekt i Ungern. Vår Volkswagenbuss började krångla när vi kom in i södra Tyskland på väg hem mot Sverige. När vi kom fram till München svängde vi in på en VW-verkstad för att kontrollera felet. Vi stannade framför verkstaden utanför de stora skjutdörrarna och genast kom en man i årsåldern fram till oss och erbjöd sin hjälp. När han förstod att vi kom från Sverige sken han upp som en sol och började berätta hur mycket han älskade vårt land.

Han var så glad att träffa oss och ville inte sluta att berätta om hur fantastiskt det var i Sverige.

Ja, det var ju trevligt att höra, men nu hade vi bara stannat för att få bilen fixad. Jag avbröt hans berättelser om Sverige och fick honom att ta in bilen i verkstaden för undersökning. Det tog högst fem minuter innan han backade ut bilen igen och visade ett litet relä som han hade bytt. Allt var frid och fröjd om det nu inte varit för den unge mannens kärlek till Sverige.

Han bet sig fast som en slags kärleksfull igel. Varje sommar, berättade han, tillbringade han ett par månader längst upp i norra Sverige där han levde ett spännande vildmarksliv. Detta var stort för vår nyvunne tyske vän, och naturligtvis kunde jag inte säga emot honom. Men han bara fortsatte och det verkade inte finnas någon ände på hans entusiasm. Till slut försökte jag ändå korta av hans fascinerande berättelser, och frågade honom vilken av vildmarkerna där uppe i norra Sverige som var hans favoritställe.

Kanske Abisko, Stora Sjöfallet, Sarek eller någon av de andra fantastiska områdena uppe i norr? Vi skrattade lite; detta var kanske inte riktigt det svar vi hade förväntat oss. Men varför inte? Småland är en underbar del av Sverige och i Alaska finns mycket som man känner igen från Smålands vida skogar. Jag tänkte jag ta med er på spännande äventyr till Kodiak-arkipelagen i Alaska, en plats med lång historia och oanade hemligheter.

Jag vet inte om ni känner till att öarnas urbefolkning till stor del härstammar från skandinaviska män som för omkring hundra år sedan anlände till Kodiak, gifte sig med sugpiaqfolkets kvinnor och därmed gav upphov till en för omvärlden nästan helt okänd folkgrupp.

För ögat liknar Kodiak det norska fjordlandskapet, med höga, gröna bergsryggar avskurna av djupblå fjordar. Jag vill berätta varför Kodiak i Alaska blivit en av mina mest älskade platser. Det sägs ofta att björnar är opålitliga, hotfulla och farliga. Visst är det så att björnen har styrkan att välta ett träd eller riva en husvägg och inte minst kraften att slita en människa i stycken utan att direkt anstränga sig.

Men efter många års arbete med kodiakbjörnar har jag upplevt den som en mycket intelligent och försiktig gigant. Ofta har jag, där i björnskogen, mött en tänkande, klok varelse med stor respekt för oss människor. En septemberdag stötte jag på en stor hanne som vandrade skogsstigen fram där jag höll på att filma. Han gick förbi varje dag på den krokiga stigen som omgärdades av smala vinterpinade granar. Upplevelsen var precis som tagen ur en sagobok av John Bauer.

Björnen höll sig försiktigt på avstånd och jag förstod att det måste till både tur och mycket förarbete för att lyckas fånga björnen på film där han sakta kom lunkande fram på stigen. Jag bestämde mig för att nästa dag vara på plats tidigt med filmkameran och vänta på björnhannen redan vid fem-tiden, lite före soluppgången.

Fisk naken kodiak

0 Comment

Leave a Comment X

You may also like

0 Comment

Leave a Comment X