Amateur

Utländska albumomslag

albumomslag utländska

albumomslag utländska

albumomslag utländska

albumomslag utländska

albumomslag utländska

albumomslag utländska

albumomslag utländska

albumomslag utländska

albumomslag utländska

albumomslag utländska

kvinnor stora naturliga bröst
albumomslag utländska

albumomslag utländska

albumomslag utländska

albumomslag utländska

albumomslag utländska

albumomslag utländska

albumomslag utländska

albumomslag utländska

albumomslag utländska

albumomslag utländska

albumomslag utländska

albumomslag utländska

albumomslag utländska

albumomslag utländska

albumomslag utländska

Avståndet mellan skratt och förtvivlan är fruktansvärt kort på första och sista skivan med Purple Mountains. Alternativt tv-serie på HBO. Bara att läsa hans sida på Wikipedia är ett större äventyr än de flesta romaner som släpptes i år. Musikern, låtskrivaren, tecknaren och poeten från Williamsburg, Virginia hade ett minst sagt komplicerat förhållande till livet i allmänhet och sin far i synnerhet.

Pappa Richard är en ökänd politisk hök och lobbyist för, exempelvis, vapen- och tobaksindustrin. Han tillhör den motsatta sidan av den politiska skalan från sin liberala son.

David har kallat sin far för en demon och sagt att han antastar mänskligheten. När David Berman försökte ta sitt liv med en häxgrogg av smärtstillande piller och crack ville han inte åka till sjukhuset. Han checkade i stället in på Lowes Vanderbilt Hotel i Nashville och krävde att få samma svit som Al Gore bodde i när rösterna räknades om i Florida efter amerikanska valet år Han kunde sitt mörker.

Det märktes på alla skivor som han gjorde med bandet Silver Jews och det blir ännu tydligare här, på det första och sista albumet under namnet Purple Mountains. I tio perfekta låtar sjunger Berman om sina tillkortakommanden och depressioner, misslyckade förhållanden och självmordstankar. Det är, paradoxalt nog, en av årets roligaste skivor. Avståndet mellan skratt och förtvivlan är fruktansvärt kort.

Texterna är lika välskrivna som melodierna. Den skoningslösa klarsynen och humorn brukar bara finnas hos människor som har gett upp. David Berman tog sitt liv i New York i höstas. Han blev 52 år gammal och hade just gjort sitt livs skiva. Det är som att lyssna på renässansmålning. The Bad Seeds reduceras till ett bakgrundsljud. Trummorna och gitarrerna är borta. Kvar finns Nick Caves röst, spökkörer och en svävande atmosfär.

Han har aldrig skrivit vackrare om vår förbannade existens, våra förbannade liv, den förbannade kärleken och våra förbannade förluster. Han var missnöjd, uppgiven, deprimerad och trodde att han hade förlorat allt. Showalter hade i princip gett upp när gitarristen Carl Broemel ringde. Om Timothy skrev nya låtar skulle medlemmarna i My Morning Jacket hjälpa honom. Ett sorts terapisamtal av soulamericana.

Showalter förvandlade sina dåliga tankar och upplevelser till wide screen-rock som svämmar över av värme och liv. Du kan checka in när du vill, men du kan aldrig lämna det. Men det här är klassisk årgångssoul från Precis som Johnny Cash kommer Cohen bli lika hågkommen för det sista han gjorde som för de tidiga klassikerna. Bon Iver var gåtfull och sårbar i en tid som jagar självklara svar. Olika skivor är bra på olika sätt, fyller olika funktioner och trycker på olika känslomässiga knappar. Således har jag egentligen inga särskilt övertygande argument för varför just Bon Ivers fjärde album är bättre, viktigare eller mer än något annat på den här listan.

Jag vet inte heller om det är en starkare skiva än någon av Justin Vernons tre tidigare. Vernon bygger vidare på sin vision, som långt nere i botten alltjämt är grundad i en singer-songwritertradition men som för varje album blir allt friare och på något sätt mer självklar i sin frihet.

Än mer gripande och genuint mänsklig blir Vernon när hans tunna röst parar uppgivenheten över klimatet, skenande ekonomisk ojämlikhet och Donald Trump med djup självrannsakan av sin egna fel och brister. Det är musik som till skillnad från de just nu snabbast växande krafterna i samhället aldrig erbjuder några förenklade svar utan i stället vågar vara både gåtfull och sårbar.

Att Bon Iver vid senaste Sverige-besöket spelade på en så stor scen som Globen visar att Justin Vernon erbjuder något vi verkligen behöver.

Nick Cave hamnade i precis den mardrömmen när hans årige son Arthur föll ned från en klippa för fyra år sedan. Han har använt sitt artisteri som terapi sedan dess, och som en bieffekt levererat sina kanske bästa album och konserter i karriären. Skildringarna av självtvivel, missbruk och en allt annat än enkel uppväxt i Göteborg drabbar mer än något annat svenskt jag hört i år. Särskilt som Alme lägger dem över förtjusande enkla och självklara melodier någonstans halvvägs mellan Jackie Wilson och Jonathan Richman.

En jublande kväll på Slaktkyrkan i Stockholm, bara några veckor efter att den här skivan hade släppts, kunde hela publiken redan alla texterna.

Det säger förmodligen en del. Nu blir det bedrövligt nog inte mer. Angel Olsen sjöng hjärtat ur kroppen på sitt mest känslosamma album hittills. Det är filmiskt, dramatiskt men framför allt oförutsägbart. Genom åren har Olsen hittat hem i det ångestfyllda oavsett om hon ägnat sig åt intima folkballader eller energisk indierock. Nu har dramaturgin i hennes känslosamma värld blivit allt större. Som lyssnare går det aldrig att veta vart man är på väg.

Isande tystnad bryts av explosiva stråkar som skakar om ljudbilden och påminner om en musikalisk panikattack. Men trots att resan börjar i sorg och förtvivlan är Olsens fjärde album det mest hoppfulla hon har gjort. Sången har växlat från hennes nonchalanta ton till påtaglig sorg och uppgivenhet. Det är hennes mest känslosamma och skickligaste verk hittills.

Ändå, eller kanske just därför, känns det som att det bästa ännu väntar för Angel Olsen. Men Nick Cave gör det om och om igen. Alltid med en smärtsam ärlighet, oavsett plattform. Här går han igenom sorgens olika faser med hjälp av vackra metaforer och råa konkreta bilder. Det är en ständig dragkamp mellan att tappa all tro och finna lite hopp. Videon blev viral och plötsligt stod hon med ett skivkontrakt i handen. Tillsammans med producenten och tidigare Vampire Weekend -medlemmen Rostam Batmanglij fångar hon tonårens mest avgörande stunder och sjunger med så mycket närhet att det känns som att få ett samtal från en nära vän.

Det handlar om att bli kär i sin bästis men hålla tyst om känslorna. Om paniken i att träffa sitt ex på en hemmafest. Om att vara euforiskt lycklig och om att inte vilja leva alls. Jag kan i skrivande stund inte komma på något annat album som skildrar ungdomen lika bra. Genom albumets nio låtar spelar Londonbandet som att livet hänger på hur hårt de tar i. Frostbitna ulvar, svält och misskörd inspirerade årets bästa metalskiva. Nej, det handlar inte om utan om Sverige mot slutet av talet.

Den drygt tolv minuter långa låten visade upp en skör men ståtlig sida av hårdrocken som genast berörde. På sitt andra album riktar svenska Wormwood strålkastarljuset mot den stora misskörden och svälten i Sverige under talets slut.

Bland annat genom att sobert skildra både människoöden och karga landskap. Norrtälje-kvintetten fångar och förmedlar känslor av förtvivlan och vemod genom en uppsjö av sorgsna melodier, och deras melodiska dödsmetall får dessutom sofistikerat sällskap av fiol och en rad andra influenser från folkmusiken. Många formuleringar skulle lika gärna kunna höra hemma på en diktantologi från förr. Och jag verkar vara långt ifrån den enda som har fallit hårt för det sjuspåriga albumet.

En bedrift få extrem metal-band förunnade. Främst stämplades experimentella band som laborerade med såväl rock och metal som jazz och elektronisk musik, samt fokuserade mer på nyanser och stämningar snarare än tyngd och riff. Bandet besitter, utöver stor teknisk skicklighet, en unik förmåga att förmedla känslor av svärta och svårmod.

Bland annat med hjälp av Jessica Mengarelli vid mikrofonen, och som tillsammans med gästsångerskorna Mirella Hautala och Frida Herchenröther tillför stor dynamik och dramatik till ljudbilden. På gruppens tredje skiva har musiken vackert konstruerats kring en skräddarsydd story av science fiction-författaren Nils Håkansson.

Berättelsen tar sin början på ett bårhus, där obduktionen av ett lik med en mystisk tatuering blir starten på ett omvälvande äventyr. Alltsammans har resulterat i en svindlande sofistikerad skiva som rent genremässigt verkar i gränslandet mellan stoner rock och psykedelisk progrock.

Lite som om Mastodon tolkat en H. Lovecraft -novell höga på hallucinogena svampar. Jag vill bara sitta under en korkek och lukta på blommorna med Skraeckoedlans säregna rock som soundtrack. Amerikanska Devil Masters oheliga allians av influenser får hjärtat att klappa snabbare. Ett extra plus i kanten för skivtiteln.

En skiva som håller en i handen när livet känns tufft. Magiskt är bara förnamnet. Det är inte ofta, men i bland kommer ett album som är allt. Jag hade väntat troget. Ezra Koenig slipar sina texter till ett disciplinerat historieberättande och hans Vampire Weekend befäster sin position som ett av världens sista relevanta popband. Men, det bör betonas, de arton spåren är mer ett verk signerat Koenig och producenten Ariel Rechtshaid än resultatet av ett band harvande i replokalen.

När popmusik sätter hela ens tillvaro på kant på det viset vet man att det handlar om årets bästa. Sedan dess har jag lyssnat på varje lo-fi-poppärla som lämnat hennes sovrum. Trots att Clairo här produceras av Vampire Weekend-avhopparen Rostam Batmanglij — överraskande subtilt, dessutom — verkar hennes musik aldrig riktigt lämna sovrummet.

Där krafsar hon ner sina tankar om demoner, bisexualitet och relationer i en blå anteckningsbok. Där andra står med skyltar och viftar smyger Solange som en leopard. Om man synar musikens vackra färgteckning noggrant belönas man sakta.

5 Comment

  • Detta och mycket mer ingår i kurserna på "Malmö fotoskola". Lukas Moodysson hade precis släppt en ny film vid namn Terrorister och Bob hunds singel Den Lilla Planeten var med i inledningsscenen. Oven and Stove spelades vid några tillfällen på P3 med låten Wrong Lola. Nationalmuseum hade också en utställning om skivomslag och accepteras som en del av vår samtids kultur. Expressen gav albumet 2 av 5 i betyg, och detsamma gjorde Helsingborgs Dagblad. Om att vara euforiskt lycklig och om att inte vilja leva alls. Samma år fick Bob hund även en grammis som årets rockgrupp.

Leave a Comment

Privacy Settings
We use cookies to enhance your experience while using our website. If you are using our Services via a browser you can restrict, block or remove cookies through your web browser settings. We also use content and scripts from third parties that may use tracking technologies. You can selectively provide your consent below to allow such third party embeds. For complete information about the cookies we use, data we collect and how we process them, please check our Privacy Policy
Youtube
Consent to display content from Youtube
Vimeo
Consent to display content from Vimeo
Google Maps
Consent to display content from Google