Amateur

Ayame sex naruto

naruto ayame sex

naruto ayame sex

naruto ayame sex

naruto ayame sex

naruto ayame sex

naruto ayame sex

naruto ayame sex

naruto ayame sex

naruto ayame sex

naruto ayame sex

kvinnor stora naturliga bröst
naruto ayame sex

naruto ayame sex

naruto ayame sex

naruto ayame sex

naruto ayame sex

naruto ayame sex

naruto ayame sex

naruto ayame sex

naruto ayame sex

naruto ayame sex

naruto ayame sex

naruto ayame sex

naruto ayame sex

naruto ayame sex

naruto ayame sex

Inside Mari för några veckor sedan gav också mersmak, så sista veckan har det nästan uteslutande blivit japanskt.

Inga storverk tyvärr, men hyfsad underhållning är inte helt fel det heller! Vad jag läst:. Jag gillade som sagt Oshimis Inside Mari oväntat mycket så jag gav The Flowers of Evil en ny chans efter att förut ha gett upp den.

Och jodå, den blev mycket riktigt bättre och mycket mer intressant efter några album. Serien börjar när Takao Kasuga, en ung tonåring en dag mer eller mindre av misstag stjäl klasskamraten Nanako Saekis gymnastikkläder. Sawa Nakamura, en annan klasskamrat, ser dock det hela och tar chansen att utpressa Takao att följa hennes order och det är inga trevliga sådana hon ger: Hon vill tvinga Takao att erkänna inför sig själv och i förlängning inför alla andra också att han är pervers.

I början är det mest obehagligt när Sawa tvingar på Takao en roll mer för att Sawa är arg på allt och alla och därför vill att någonting, vad som helst, ska hända för att dämpa hennes tristess och ångest. Takao kämpar emot så gott han kan men vågar inte trotsa henne med tanke på vad alla andra ska tycka om hon avslöjar vad han gjort, och det hela verkar vara en ojämn kamp mellan en mycket timid pojke och en utåtagerande flicka.

Men det visar sig efter hand att även Takao önskar att livet vore annorlunda. Seriens titel kommer givetvis från Baudelaires Les fleurs du mal , en älsklingsbok för alla tonåringar som anser att samhället är sjukt och som vill riva allting, och det är också den bokslukande Takaos favorit.

Mer och mer inser han att Sawas inställning är någonting han delar, och att han vill göra sig fri från sitt timida yttre. En riktigt bra skildrad klassisk tonårsrevolt av samma typ som filmer som Det grymma landet Badlands där katastrofen är oundviklig.

Men ovanligt nog fortsätter Oshimi även efter denna, och det är nog den delen jag tycker är mest lyckad: Inte helt begriplig, speciellt mot slutet, men mycket intressant att se vad som kommer efter explosionen.

Sista kapitlet efter några som sagt smått obegripliga är också suveränt, så plus för en bra avslutning! Hm, märker när jag skriver om serien att jag tycker lite bättre om den nu efteråt; när jag läste den tyckte jag att den var bra men inte i närheten av Inside Mari.

Betydligt mer lättviktig är Aho-Girl , en serie om den minst sagt lindrigt begåvade Yoshiko Hanabatake som alltid får bottenbetyg och inte kan lära sig någonting. Det hela är mycket frustrerande för grannpojken Akuru Akutsu som alltsedan de var små har tussats ihop med Yoshiko för att hjälpa henne.

En komedi alltså, men ärligt talat inte så rolig. Yoshiko är för endimensionellt korkad och Akuru är för otrevlig mot henne när han ständigt påpekar hur hon inte förstår någonting.

Men nä, det är en alldeles för tunn soppa och att några bipersoner har mer karaktär hjälper inte när huvudpersonerna är så tråkiga. Nästa serie tack! Den här japanska zombie-serien har jag egentligen nästan ingenting att säga om men alltid kan jag varna någon för att läsa den. Den är egentligen inte dålig, bara hopplöst själlös, med en zombie-epidemi som bryter ut i Japan och snabbt tvingar alla att anpassa sig. Vi får följa några skolungdomar och får givetvis se en ohygglig massa blod, vuxna män som tar chansen att omedelbart grunda apokalyptiska kulter där alla kvinnor tillhör dem, sexiga skarpskyttar because reasons , osv, osv.

Så ointressant var den att jag gav upp efter fyra volymer trots att det bara finns sju totalt; det är väldigt sällan jag inte avsluter någonting jag börjat läsa så det säger en del om hur uttråkad jag var. Och nu när jag kollar upp serien på nätet innan jag skriver om den ser jag att det inte ens finns ett ordentligt slut eftersom serien lades ner när författaren dog så jag hade inte ens fått veta hur det gick om jag hade fortsatt… Nästa serie tack!

Ok, lite uppåt i kvalitén igen, men bara lite. Utan jobb och utan bostad hamnar hon tack vare en gammal vän istället hos en familj där mamman jobbar som manga-skapare med den tonåriga sonen som hjälpreda, och Narumi börjar jobba som kombinerat hembiträde och manga-assistent, utan talang för någondera. Plotten cirklar runt någonting klart iffy: Narumi blir attraherad av Yun, sonen i familjen, och han är en typisk tonåring som inte har någon som helst kontroll över sina känslor.

Inte  så kul precis, men till skillnad från de två serierna närmast över har åtminstone Narumi en personlighet som inte känns alltför klichéartad, och det räddar serien från att jag helt skulle bryta med den.

Jag gillar också Yuns föräldrar som känns uppiggande annorlunda. Men det är svårt att bortse från den tvivelaktiga plotten, och att det mycket abrupta slutet åtminstone förbättrar allting en smula kan inte hindra mig från en smått icky känsla från serien. Ah, lite roligare läsning igen när Fujisawa, mannen bakom den utomordentliga serien GTO , återigen ger sig i kast med Japans skolsystem med underhållande resultat.

Här handlar det återigen om en skola där eleverna tappat tilltron till de vuxna, och vad som förändrar situationen är en Kamen Teacher, en lärare som med mycket fysiska metoder löser upp knutarna som fått eleverna att fördriva tiden med att slåss istället för att studera. Det som fungerade i GTO fungerar också här: Fujisawa vet hur man använder fysisk humor på bästa sätt, och han vet hur man skildrar unga män som försöker vara tuffa på ett både ömsint och roligt sätt.

Så roligt har jag när jag läser, inte tu tal om annat. Men tyvärr saknas det som lyfte GTO från sprudlande humor till någonting mera. Här skildras exempelvis i praktiken bara manliga elever så den där intressanta skärningspunkter mellan macho-killar som samtidigt vill imponera och relatera till de jämnåriga kvinnliga eleverna saknas helt.

Och trots några små försök blir inte heller de manliga eleverna så intressanta; de känns mest som de mer anonyma gängmedlemmarna i GTO — The Early Years som huvudsakligen tjänar som kanonmat.

Samma problem finns med läraren som mest känns som en flera snäpp ointressantare kopia på Onizuka själv; den här läraren har inte Onizukas blandning av en inte helt smart men medkännande vuxen och någon som är ännu barnsligare än sina elever. Kort sagt, en Onizuka som är alltför perfekt och därmed vare sig gripande eller lika rolig.

Det är hur tydligt som helst att Fujisawa fastnat i sin alldeles egna nisch av fysiskt våldsamma lärare som humoristisk får icke-fungerade elever att fungera igen, och att han numera gett upp kampen att ta sig ur den. De försök han gjorde med andra serier föll inte väl ut, och efter det har han förutom klonen Kamen Teacher gjort nya serier med Onizuka där den senaste, GTO — Paradise Lost , känns rätt rejält trött och till och med humorn känns plattare.

Synd, och: Nästa serie tack! Ta Naruto men ersätt ninjor med superhjältar och presto: My Hero Academia! Allt som man kan vänta sig av en typisk shonen-serie:. Är My Hero Academia bra? Är My Hero Academia dålig? Tja, jag skulle säga att den helt enkelt gör det som den ska, med ingredienserna nämnda ovan. Det är småtrevligt, det är förutsägbart, och det är aldrig överraskande.

Det som nog är viktigast i genren är att karaktärerna fungerar och känns intressanta att följa eftersom handlingen är så förutsägbar, och jag skulle säga att My Hero Academia får med tvekan godkänt här. Här är de flesta alldeles för tydligt mallade för att vara som alla andra shonen-serier.

Och alltför många av de manliga eleverna har fått den där kaxiga och sorgligt vanliga spretiga frisyren vilket gör att de är snudd på omöjliga att hålla isär. Om jag inte riktigt visste varför jag ens nämnde Highschool of the Dead gäller samma sak för den här serien om japanska ungdomars vardagsliv. Men jag tror ändå att det finns en helt OK serie här, om jag som sagt bara kunde förstå och komma ihåg vem som är intresserad av vem, vem som är ihop med vem, och hur alla ser ut!

Så de som är bättre på sånt än jag är kan ge serien en chans och sen berätta för mig om jag borde anstränga mig lite mer. När serien börjar har han aldrig träffat någon, men det visar sig snart att det finns flera stycken på skolan: En vampyr, en snökvinna, en dullahan, en succubus och det skulle inte förvåna mig om fler dyker upp framöver. Och eftersom han är vetenskapligt lagd börjar han intervjua dem om deras vardagsliv.

Det som gör att jag gillar den här serien är den godmodiga och lugna stämningen. Det finns inga konflikter i samhället orsakade av demis, och Tetsuos vänliga inställning när han får chansen att hjälpa sina udda elever att förstå hur de fungerar och de problem som följer av att till exempel vara en tonåring som vill umgås med alla andra men samtidigt ha ett huvud som alltid måste bäras omkring, eller oron över att man utan att mena det ska skada någon annan med sin förmåga att kyla ner omgivningen gör läsningen till en stillsam men charmerande läsning.

Jag måste erkänna att jag började läsa serien helt enkelt eftersom det lät som en eventuellt underhållande intrig med demis bland människor, men serien visade sig vara bra på ett helt annat sätt än jag väntat mig. Inga stora ord, inga stora känslor, utan helt enkelt trivsamt.

Förstå mig rätt, det är ingen genial serie eller så, men efter lite väl många menlösa och ibland gapiga serier med karaktärer som inte fångade mig alls var det väldigt skönt att läsa någonting lugnare, med personer som är lätta att bry sig om och att tycka om. Så yay för det! Oooookej, nu får det räcka; undrar om inte det här är mitt längsta inlägg någonsin.

Men åtta serier är förstås en hel del, även om det var några som jag hade svårt att komma ihåg vad de handlade om. Det känns som om det var igår Vertical Inc började med sin utgivning av Toru Fujisawas tredje serie om Eikichi Onizuka, lärar-huliganen med det stora hjärta och den lilla hjärnan; GTO — 14 Days in Shonan är 9 album proppfulla med den för GTO typiska blandningen av buskishumor och allvar, med tonåringar som svikits av det vuxna samhället.

Den här gången är Onizuka på tillfällig flykt 14 dagar, närmare bestämt från skolan där han arbetar som lärare och han bestämmer sig för att återvända till sin tonårsmiljö: Shonan, förorten till Tokyo där den tidigare serien GTO — The Early Years utspelade sig.

Där kommer han i kontakt med den vackra som alltid hoppas Onizuka på att äntligen få till det, istället för att nöja sig med självhjälp föreståndaren för ett familjehem för ungdomar som av olika anledningar inte kan leva med sina föräldrar. Jag är oerhört svag för den här serien, precis som jag var för GTO.

Om det bara var humorn som hittade rätt så skulle serien vara läsvärd enbart därför för Fujisawa vet precis hur han ska utnyttja Onizukas loser-status när det gäller sex och hans desperata och misslyckade försök att hamna i säng med någon, vem som helst, och hur Onizukas närmast övermänskliga styrka när det kommer till råkurr kan leda till de mest absurda situationer. Men det som verkligen lyfter GTO är hur hundraprocentigt allvarligt det blir när ungdomarnas problem handlar i fokus, och att humorn aldrig används för att förminska dem.

Onizuka och föreståndarna får göra sitt allra bästa för att hjälpa barnen; att barnen ibland gör Onizukas jobb nästan omöjligt genom sina sabotageförsök är bara förståeligt eftersom de blivit så svårt svikna förut. Onizukas fel är uppenbara, men vi har också personer som översta chefen för familjehemmet här, en liten förkrympt man i övre medelåldern som är fascinerad av militärflyg och gärna går på nattklubbar med mycket lättklädda kvinnor och framställs som allmänt löjlig.

Dock, när borgmästaren i staden av politiska skäl bestämmer att alla barn ska återförenas med sina föräldrar kämpar han tappert emot det, med sitt liv som insats.

Han misslyckas visserligen grundligt men precis som Onizuka har han hjärtat på rätta stället, och det är bara för att hans kropp är svag och inte riktigt lika vansinnig som Onizuka som han inte klarar av det. Barnen är som sagt inte heller några änglar till exempel försöker några av dem mörda föreståndarinnan bara för att de hatar alla vuxna men de är lika förtjänta av att få hjälp ändå. Sen är det förstås roligt att återse några av Onizukas gamla vänner från Shonan i den här serien, men egentligen går den lika bra att läsa för vem som helst, man behöver absolut inte ha läst de tidigare GTO-serierna innan.

GTO — 14 Days in Shonan är en ypperlig serie, helt enkelt, som inte påminner om något annat. Förlaget som gav ut den, Tokyopop, imploderade spektakulärt efter att under många år fullkomligen ha vräkt ut manga av varierande kvalité, och GTO:TEY var ett av offren när utgivningen upphörde. Mycket sorgligt eftersom jag är väldigt svag för GTO i alla dess inkarnationer. Men så tidigt i våras beslöt sig förlaget Vertical Inc oväntat för att ta vid där Tokyopop slutat, och i snabb följd har man nu gett ut de sista 5 tjocka samlingarna av GTO:TEY.

Jag har skrivit om GTO:TEY förut så bara en mycket kort rekapitulering av vad den handlar om: Eikichi Onizuka och hans bästa vän Ryuji Danma är de hårdaste tonåringarna i Shonan, och tillsammans med sina vänner råkar de oupphörligen i bråk med andra gäng, blir kära och oftast besvikna; vad gäller Onizuka alltid , och ibland går de till och med i skolan.

Jag har lite svårt att beskriva varför jag tycker om GTO så mycket, men mycket beror nog på att jag tycker att Fujisawa lyckas perfekt med att blanda humor och allvar. Humorinslagen överväger definitivt, men även om de verkligen är roliga tycker alltså jag, Fujisawas timing passar mig perfekt så skulle serien vara mycket svagare utan de inslag av allvar som då och då dyker upp.

Serien är uppbyggd av tydliga kortare historier som varierar i längd från ungefär tjugo sidor upp till några hundra, och omväxlingen i historiernas stämning är det som gör att jag aldrig tröttnar på att läsa den.

Efter något tiotal sidor med ren buskis kan det dyka upp en längre berättelse om verkligen kärlek den japanska titeln är den mycket passande ungefär Shonans äkta kärleksgäng ;   djup och äkta kärlek är viktigt för alla personerna här, även om de förstås ofta drabbas av den mycket enklare känslan av extrem kåthet det senare går aldrig bra… , eller om en tonåring som inte längre kan erfara känslor och därför ger sig ut på en suicidal jakt på kickar.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Blandningen av känslor påminner mig om Garth Ennis serier när han är som bäst, som i Hitman , och det är en blandning som jag är synnerligen svag för när den lyckas, som här. Det roliga blir roligare, det emotionella drabbar mig hårdare, när jag som här aldrig riktigt vet vad jag kommer få läsa. De första böckerna har inte riktigt den rätta blandningen och är mer ren slapstick med tuffingar som är så hårda att det inte går att låta bli att dra på smilbanden, men de allvarligare delarna dyker inte upp förrän senare.

Det är ingen teckningsstil som jag skulle säga ser inbjudande ut men den är extremt effektiv, och ibland förbluffande känslig när det behövs. Fujisawa största styrka är tveklöst ansiktsuttrycken, men han är också bra på att skildra action på ett tydligt sätt; till skillnad från en hel del andra serier som också de ibland exploderar i slagsmål så är det aldrig svårt i GTO:TEY att följa med i vad som händer.

En stor eloge till både Tokyopop och Vertical Inc för översättningarna som känns väldigt bra. Det kan ofta bli lite styltigt när japanska ska översättas till ett indoeuropeiskt språk men här flyter det på väldigt bra, och man har också bemödat sig om att översätta det myller av text i mycket litet format som rutorna är pepprade med.

Det är dags för ett bland-inlägg igen, med en bunt nylästa serier som det inte riktigt behövs separata inlägg om. Fyra stycken, varav två gjorda av serieskapare jag skrivit om förut medan två var för mig nya åtminstone nästan… ; vi börjar med de senare:. Ojingogo av Matthew Forsythe: Upplockad på bokrean igår blev den här lilla boken utgiven av Ordbilder förlag. Jag har småsneglat på den förut men inte nappat; teckningarna såg nog så trevliga ut men jag är oftast inte så värst förtjust i serier utan text.

5 Comment

  • Det är en uppgift som tar honom långt in mot den nybebyggda kontinentens farligaste platser och upp i den farofyllda himlen. Det sägs att Agathias mytomspunna, fördömda krigare kan kallas fram när de behövs som mest. Men det finns ett litet hopp. Han har allt man kan önska av en pojkvän, men är ödesbestämd att bli så mycket mer än så. Quote 1 Post by Comet »
  • Jag ska hålla ett tal om matförgiftning -. Då känner man att man gör något rätt. Här kan du förutse gratis eller ladda ner den av din mobil enhet genom att klicka på knappen Hämta. Om du väljer att göra ett försök att gå till Filmer efter titel A Promise of Time Travel , du är på en erfaren hemsida. Jag kommer ihåg väntan på att andra delen av serien skulle komma efter att ha stått ut med en massa fillers för att sedan få se introt och dö.

Leave a Comment

Privacy Settings
We use cookies to enhance your experience while using our website. If you are using our Services via a browser you can restrict, block or remove cookies through your web browser settings. We also use content and scripts from third parties that may use tracking technologies. You can selectively provide your consent below to allow such third party embeds. For complete information about the cookies we use, data we collect and how we process them, please check our Privacy Policy
Youtube
Consent to display content from Youtube
Vimeo
Consent to display content from Vimeo
Google Maps
Consent to display content from Google