Amateur

Nicaragua flickor nakna

nakna nicaragua flickor

nakna nicaragua flickor

nakna nicaragua flickor

nakna nicaragua flickor

nakna nicaragua flickor

nakna nicaragua flickor

nakna nicaragua flickor

nakna nicaragua flickor

nakna nicaragua flickor

nakna nicaragua flickor

kvinnor stora naturliga bröst
nakna nicaragua flickor

nakna nicaragua flickor

nakna nicaragua flickor

nakna nicaragua flickor

nakna nicaragua flickor

nakna nicaragua flickor

nakna nicaragua flickor

nakna nicaragua flickor

nakna nicaragua flickor

nakna nicaragua flickor

nakna nicaragua flickor

nakna nicaragua flickor

nakna nicaragua flickor

nakna nicaragua flickor

nakna nicaragua flickor

Varför står det en dalahäst i ett nicaraguanskt kulturhus? Och varför finns Evert Taube översatt till spanska? Det här är berättelsen om hur ett unikt kultursamarbete slöts mitt under brinnande krig, och hur effekterna lever kvar än i dag.

Managua i maj , precis innan regnen faller. Det känns som att brinna upp och dunsta bort samtidigt. Den vida boulevarden ner till Managuasjön är tom på bilar och folk. En glödande bris sveper genom lövverken som skuggar de stupade revolutionärernas minnesmonument, och bland palmer och fontäner höjer sig statyerna av Nicaraguas två viktigaste nationalhjältar: talspoeten Rubén Darío — modernismens fader — och general Sandino, gerillaledaren som drev amerikanska styrkor till vansinne i början av talet och som inspirerade talets revolutionära front att kalla sig sandinister.

På Managuasjöns strand uppenbarar sig en gigantisk vit koloss. Taket vilar på smala pelare och panoramafönster öppnar upp en stor del av byggnadens framsida. Innanför glasdörrarna på nationalteatern Rubén Darío är luften så kall att huden stramar och linserna torkar. Kristallkronor gnistrar i taket och vaga toner av pianomusik och operasång strömmar ner för de blanka marmortrapporna. Vi smyger in i mörkret på läktaren vid den stora scenen och tittar ut över 1 röda sammetsstolar och tre våningar gyllene balkonger.

På scenen, som används till allt från dans-, musik- och teaterföreställningar till privata bröllop, testas ljuset. Och ljudet. Funkar också. Vid entrén visar en vakt oss den stora metallplattan där teaterns historia finns ingraverad. Den här sortens svensk närvaro snubblar vi över lite varstans i Nicaragua. Tackskyltar, svenska flaggor, dalahästar och midsommarstänger dyker upp i kulturhus, bibliotek, museer och kloster, och påminner om kopplingar länderna emellan.

En kort promenad bort ligger kulturhuset Grand Hotel. Innan jordbävningen som raserade närapå hela Managua, var byggnaden ett femstjärnigt hotell. I ruinerna efter hotellet började kulturevenemang arrangeras och det blev ett viktigt tillhåll för Managuas kulturutövare. Idag står byggnaden hel och stadig och bakom de limegröna fasaderna hörs ett sorl av unga röster. Men innan vi kliver in, och berättar hur det gick till när Sverige fick en särskild plats i Nicaraguas kulturhjärta, måste vi backa hem till Malmö.

Och På bilden har Nicaraguas kulturminister Ernesto Cardenal lagt av sig sin svarta basker och trätt ett Björn Borg-pannband över det vita håret. Vid ett köksbord belamrat med spritflaskor, Marabouchoklad och cigaretter sitter han böjd över en bok.

Jag har fortfarande kvar den, den är för jävla bra. Och fönstren ni ser på bilden är de där borta, säger Mikael Wiehe och pekar genom arbetslägenheten i Malmö. Det hänger gitarrer och svartvita fotokollage på väggarna, och det står inte längre ett bord framför fönstren. Men var det alltså här Nicaraguas kulturminister — den legendariska prästen, poeten och revolutionären Ernesto Cardenal — satt och "drack som en svamp" med den svenske proggaren Mikael Wiehe. Anledningen till Sverigebesöket var en inbjudan till de internationella Poesidagarna i Malmö, som poeten och översättaren Lasse Söderberg ordnade i många år.

Den nicaraguanska revolutionen blev ett ljus i mörkret. Den kom helt lagom. Den som var med på talet minns säkert hur Nicaragua lyckades engagera en hel värld. När sandinisterna störtade diktatorn Somoza den 19 juli blev Nicaragua ett av få länder i Latinamerika som inte styrdes av en militärjunta.

Den kom helt lagom, säger Mikael Wiehe. Men revolutionsdrömmarna blev kortlivade. USA såg sandinisterna som ett kommunistiskt hot och började finansiera en högergerilla, så kallade Contras, och krig bröt ut. Världen skrek i protest, alla pratade om Nicaragua, och allra mest pratade Mikael Wiehe. Han och Björn Afzelius var redan engagerade i länder som Sydafrika, Chile och Kuba, och sommaren gjorde de en lång turné där de spelade in en miljon kronor till den sandinistiska regeringen — en promille av vad president Reagan gav till Contras.

Året därpå deltog de tillsammans med artister från USA, Nicaragua, Kuba och Sverige på en stor stödgala i Stockholm, där även Ernesto Cardenal framträdde med en egen dikt. Galan, som lockade över 8 personer till Johanneshovs isstadion, blev startskottet på ett statligt kulturbistånd och ett nära kultursamarbete mellan Sverige och Nicaragua. Mikael Wiehe vill dock tona ner sin egen roll. Biståndet kanske gjorde skillnad, men på frågan om han tror att han och Björn Afzelius påverkat Nicaragua slår han ifrån sig med ett skratt.

Men jag tror inte vi har påverkat dem. Men det var ju inte så att befolkningen stod på gatorna och viftade med flaggor när vi kom dit. Kanske är det naivt att tro att två svenska proggare skulle kunna förändra världen. Men samtidigt, kanske inte. Det här är nämligen även en historia om envishet, och om hur några enskilda personers initiativ spelade en avgörande roll när Managuas två viktigaste kulturella platser rustades upp.

Den ena envisa människan var en nicaraguansk dam vid namn Socorro Bonilla, och den andre var Francesco Ippolito, Björn Afzelius bäste vän.

Socorro Bonilla var skådespelare och regissör, stenhård sandinist och under talet direktör för Nicaraguas nationalteater Rubén Darío. Teatern, som diktatorn Somozas fru låtit bygga, var enormt påkostad, men varken luftkonditionering, ljus eller ljud fungerade som det skulle. Efter revolutionen hamnade teatern i folkets händer och Socorro Bonilla började drömma om en nationalscen som var öppen för alla, inte bara överklassen. Hennes dröm var på intet sätt unik i Nicaragua under den här tiden.

Många av sandinistledarna och gerillakrigarna var erkända författare och poeter, och när de tog makten var kulturen ett givet område att revolutionera. Många av dåtidens sandinister får fortfarande tårar i ögonen vid minnet av hur tusentals ungdomar gav sig ut på landsbygden i en omfattande alfabetiseringskampanj.

På fem månader höjdes läskunnigheten från 55 till 90 procent. Det startades hundratals poesiverkstäder, och i överklassens gamla klubbhus öppnades kulturhus med gratis utbildningar. Idéer fanns det gott om, men kriget mot Contras gick hårt åt den redan magra statskassan. Francesco Ippolito drev vid den här tiden Teater Narren i Stockholm och administrerade han Tältprojektet — det uppmärksammade samarbetet mellan teatergrupper och musiker som turnerade runt i Sverige med ett stort cirkustält och spelade föreställningar om arbetarklassens historia.

Överallt hjälpte folk till gratis med att sätta upp tältet och sälja biljetter, och Francesco Ippolito minns det som den roligaste tiden i sitt liv. Tillsammans med andra var man fanimej kapabel att lyfta vad som helst nästan. Det var jättespännande. Med Tältprojektet åkte Francesco Ippolito till Kuba, och under renoveringsarbete på en teater korsades hans och Socorro Bonillas vägar.

Hon hade minsann också en teater som behövde rustas upp. Om Socorro Bonilla hade levt idag hade hon garanterat sagt detsamma om Francesco Ippolito. Han beslutade sig för att använda sitt stora kontaktnät, och i Tältprojektets anda få saker att flyga även i Nicaragua. Resultatet blev stödgalan i Stockholm och en miljon kronor i biljettintäkter. De resterande fyra miljonerna som behövdes för att rusta upp teatern kom från Sida.

Teaterprojektet tajmade perfekt med det nya kulturbiståndet som gav organisationer engagerade i solidaritetsrörelser möjlighet att söka pengar. Under de följande tjugo åren gick 60 miljoner kronor till olika kultursamarbeten med Nicaragua, vilket skapade livslånga band mellan kulturarbetare över Atlanten.

De största samarbetena var mellan bibliotek och museer, men även ABF fick en nära relation med sin nicaraguanska motsvarighet APC — Asociación de promotores de la cultura.

Utan stödet hade APC inte kunnat driva sina kulturhus under talet. Mikael Wiehe och Björn Afzelius gjorde flera resor till Nicaragua och lärde känna landets mest älskade artister: Katia och Salvador Cardenal i syskonduon Guardabarranco och bröderna Mejía Godoy. Tillsammans gjorde de stödkonserter i Skandinavien och med hjälp av danska och norska biståndspengar kunde även kulturhuset Grand Hotel renoveras. Vem som drog i trådarna? Francesco Ippolito, så klart. Men det var inte alla som jublade åt kultursatsningarna.

Kritiken inom biståndsvärlden var stor och journalister älskade att fråga: Vad spelar kulturen för roll i ett land där folk svälter? Joakim Thåström, som var i Nicaragua flera gånger med Imperiet, svarade i en intervju: "Äsch det får du väl fråga dem, det är inte jag som är hungrig.

Fläktarna snurrar tappert i taket, och de svartklädda balettdansarna kämpar med att hålla sig från fnitter trots lärarens allvarliga instruktioner. Femte position. När de blir tillsagda att vila börjar de virvla runt som små älvor och försätter sig i galna akrobatiska poser.

Brygga över balettstång, handstående split och foten uppkastad bakom örat. På andra sidan den upphöjda innergården, som också fungerar som scen, övar teatergruppen på att integrera akrobatik och dans i sina föreställningar.

De kastar sig runt på plastmattor och transformerar kropparna till allt från katter och krigare till älskande par. Intill har Nationalorkestern förunnats ett luftkonditionerat rum, och några av Managuas mest kända konstnärer har sina ateljéer här. Kulturhuset Grand Hotel drivs av det statliga Kulturinstitutet och hyser de nationella utbildningarna i dans, teater, musik och konst.

En trappa upp har Kulturinstitutets chef installerat sig och vi får chans att ställa frågan som Thåström inte ville svara på. Luis Morales Alonso signerar en bunt med papper medan han berättar hur Nicaragua mitt under brinnande krig blev centrum för världens solidaritetsrörelser. Konstnärer, författare, musiker och skådespelare strömmade till landet. De kulturella uttrycken växte och blommade otroligt mycket. Biståndspengarna hjälpte så klart till att bygga upp och bevara projekten, men solidariteten, kärleken och stödet från folken, och artisterna var värt mycket för oss under den här svåra tiden.

Men vad spelar kulturen för roll i ett land där folk svälter? Kulturen har att göra med den andliga delen av att vara människa, och det hjälper till att utveckla folken och länderna.

För oss var det viktigt att Sverige fokuserade på detta när kriget förstörde allt annat. Strax utanför Managua kliver vi in i sångerskan Katia Cardenals vilda trädgård. Årets första regn har strött rosa blomblad över tomten, och på terrassen klättrar en kelig katt omkring bland kaffekopparna.

Den som sett Björn Afzelius-dokumentären "Tusen bitar" minns när Katia Cardenal berättar om deras nära relation.

3 Comment

  • Och varför finns Evert Taube översatt till spanska? De spelade in en skiva i Danmark, och stödgalan i Stockholm var deras största konsert någonsin. Hon hade inga planer på att satsa på en solokarriär, men när Åge Aleksandersen föreslog att hon skulle översätta visdiktaren Alf Prøysens sånger till spanska, nappade hon. De resterande fyra miljonerna som behövdes för att rusta upp teatern kom från Sida. Resultatet blev stödgalan i Stockholm och en miljon kronor i biljettintäkter. Även den svenska ambassaden i Managua stängdes. Beslutet att frånta organisationerna deras rättsliga status fattades tidigare i veckan av landets parlament, där regeringstrogna ledamöter anklagar dem för att ta emot pengar för att finansiera en statskupp.
  • Francesco Ippolito, så klart. Många medlemmar säger att de hittar mer webbkamera sex och cybersex chatt på Adult FriendFinder än på någon annan sajt. I dag jobbar hon hårt för att överleva som artist. Men revolutionsdrömmarna blev kortlivade. Beslutet att frånta organisationerna deras rättsliga status fattades tidigare i veckan av landets parlament, där regeringstrogna ledamöter anklagar dem för att ta emot pengar för att finansiera en statskupp. Många av dåtidens sandinister får fortfarande tårar i ögonen vid minnet av hur tusentals ungdomar gav sig ut på landsbygden i en omfattande alfabetiseringskampanj. De kastar sig runt på plastmattor och transformerar kropparna till allt från katter och krigare till älskande par.

Leave a Comment

Privacy Settings
We use cookies to enhance your experience while using our website. If you are using our Services via a browser you can restrict, block or remove cookies through your web browser settings. We also use content and scripts from third parties that may use tracking technologies. You can selectively provide your consent below to allow such third party embeds. For complete information about the cookies we use, data we collect and how we process them, please check our Privacy Policy
Youtube
Consent to display content from Youtube
Vimeo
Consent to display content from Vimeo
Google Maps
Consent to display content from Google