Amateur •

Amber wilson naken

2020-12-14T13:43:25
Add Comment
naken amber wilson

naken amber wilson

naken amber wilson

naken amber wilson

naken amber wilson

naken amber wilson

naken amber wilson

naken amber wilson

naken amber wilson

naken amber wilson

kvinnor stora naturliga bröst
naken amber wilson

naken amber wilson

naken amber wilson

naken amber wilson

naken amber wilson

naken amber wilson

naken amber wilson

naken amber wilson

naken amber wilson

naken amber wilson

naken amber wilson

naken amber wilson

naken amber wilson

naken amber wilson

naken amber wilson

Myror Formicidae är en familj av gaddsteklar med små eusociala insekter. Tillsammans med getingar , bin , parasitsteklar och växtsteklar bildar de ordningen Hymenoptera. Familjen är mycket mångskiftande och består av omkring 14  arter [ 1 ] där absoluta merparten lever i tropikerna. De lever i välorganiserade kolonier som kan omfatta flera miljoner, ibland miljarder [ 2 ] , individer.

Individerna delas in i de subfertila eller sterila honorna som utgör "arbetare", "soldater" etcetera, fertila hanar som utgör "drönare" och fertila honor som utgör "drottningar". Många myror är rovdjur med mindre djurarter som bytesdjur, varför de kan fungera positivt för växter genom att minska antalet skadeinsekter. Särskilt i Kina och Amerika har man använt sig av myror för att skydda odlingar. Familjen Formicidae tillhör ordningen Hymenoptera , som också omfattar växtsteklar , bin och getingar.

Myrorna evolverade ur en utvecklingslinje inom getingfamiljen Vespoidea. Wilson och hans kollegor de fossila resterna av en myra Sphecomyrma som levt under kritaperioden. Specimentet inkapslat i bärnsten daterades till runt 92 miljoner år sedan, och har drag av både myra och geting.

Under kritaperioden förekom det ett fåtal primitiva myrarter med mycket stor utbredning över superkontinenten Laurasien norra hemisfären. Myrorna blev en ekologiskt dominerande grupp efter adaptiv radiering i början av paleogena perioden.

Av de arter som förekom under eocen , har ungefär var tionde släkte överlevt till nutid. En fylogeni över de idag existerande myrornas underfamiljer. Myror har koloniserat nästan alla landområden i världen.

Inhemska myror saknas endast på Antarktis , Grönland , Island , delar av Polynesien , Hawaii och andra isolerade öar. Utöver det har ett antal arter påträffats i enstaka exemplar. Arter inom familjen myror varierar kraftigt till utseendet. Dock har de vissa saker gemensamt. De första, eller två första lederna på bakkroppen är avsnörda och ombildade till ett smalt skaft, en konstruktion som ger bakkroppen en hög grad av böjlighet.

Antennerna är brutna utom hos vissa arters hanar. Till färgen är de svarta, bruna eller röda i olika nyanser. Hanen har oftast vingar och kallas därför ofta flygmyra , är smärt byggd med litet huvud och stora, utstående fasettögon, som används för att leta reda på honor vid parning. Även drottningen är vanligen bevingad undantaget är vandringsmyror , där drottningen aldrig under sin livstid är bevingad och mer eller mindre grövre byggda än hannar och arbetare.

De har alltså oftast flygmuskler till skillnad från arbetare, det vill säga en grövre mellankropp, tjockare bakkropp och större huvud, vars fasettögon är mindre och inte så utstående.

Arbetarna, det vill säga sterila honor, är alltid vinglösa, har smalare mellankropp och ett huvud som liknar drottningens men är större i förhållande till kroppen. Myror har tre punktögon, oceller , uppe på hjässan. Dock saknar arbetarna hos vissa arter bland annat ettermyrorna i släktet Myrmica sådana. Hos vissa arter saknar arbetarmyrorna ögon helt.

Hos andra är fasettögonen ersatta av ett enda punktöga på vardera sida om huvudet. Arbetarna är sterila honor hos vilka förträngning av de yttre könsorganen omöjliggör parning och som därför endast kan lägga obefruktade ägg. Arbetarnas äggstockar har endast mycket få äggrör, ibland inga alls vilket gör dem fullständigt sterila. Myror bildar samhällen där det finns tre olika slags individer: hannar, honor drottningar och arbetare.

Hos vissa myror som lever som boparasiter hos andra myrarter, till exempel släktet Anergates , saknas dock arbetare. Hos de arter där det finns en särskild klass av arbetarmyror är det nästan uteslutande dessa som uträttar alla de för samhället nödvändiga sysslorna, som grävning och byggnadsarbete, anläggande av vägar, anskaffande av föda, vård av avkomman, bladlössen och myrgästerna , bevakning av honor och hannar, transport av larver och puppor vid flyttningar och försvar mot samhällets fiender.

Hos vissa arter med små honor deltar honorna dock ivrigt i arbetena. I de fall en ensam, befruktad myrhona grundlägger ett nytt samhälle, är hon hänvisad uteslutande till sig själv för att föda upp de första arbetarna, men övergår sedan till att enbart ägna sig åt äggläggning. Hos de olika slagen av arbetare har man i vissa fall kunnat påvisa en arbetsfördelning.

Exempelvis hos stackmyror förekommer arbetsfördelning mellan små och stora arbetare. De minsta är särskilt lämpade att behandla små bladlöss , medan de av släktet Myrmecocystus uppstöter föda åt vanliga arbetare. I sin rymligare kräva, som i fyllt tillstånd ger deras bakkropp ett mycket uppsvällt utseende, bär de hem den saft till boet, som de små arbetarna har avlockat bladlössen och i sin tur anförtrott åt sina större kamrater.

Hos vissa myrarter stannar somliga arbetare, som i övrigt liknar de vanliga, ständigt i boet och tjänstgör som ett slags behållare för den nektar som de vanliga arbetarna fört hem. Mest kända bland dessa så kallade honungsmyror är Camponotus inflatus från Australien samt några arter av släktet Myrmecocystus från Nordamerika. De myror som tjänstgör som honungsbehållare sitter sida vid sida i det välvda taket till vissa av boets kamrar, som är mycket stora.

Uppsvällningen av deras kräva pressar alla andra organ mot kroppsväggen och gör att den ofantligt uttänjda bakkroppen blir klotrund till formen. Myror kommunicerar i hög grad med varandra genom så kallade feromoner , doftämnen, som bland annat styr sammanhållningen inom samhällena.

Hannar finns i boet endast en kortare tid, nämligen till dess svärmningen ägt rum, vilket inträffar vid mycket olika tider för olika arter, vanligen dock på sensommaren. Vid parningen försöker arbetarna hålla kvar några av de befruktade honorna i sitt eget bo. De flesta av de befruktade honorna sprider sig dock för att grunda nya samhällen mer eller mindre långt från det bo där de fötts. Hannarna, som nu spelat ut sin roll, dör snart.

De bortflugna honorna irrar omkring på marken och försöker bryta loss vingarna genom att trycka ned dem med mellanbenen. De små smutsvita eller gulaktiga äggen klibbar fast vid varandra till klumpar, vilket gör det mycket lättare att transportera dem. De små nykläckta larverna hänger också klumpvis fast vid varandra med hjälp av hår som är krusiga eller greniga och försedda med hakar i spetsen. Därför kan en enda arbetare bära många samtidigt.

Myrornas larver är antingen cylindriska, styva och oböjliga eller plattade, med betydande förmåga att kröka ihop kroppen. Det är endast de rörligare larverna som spinner en kokong före förpuppningen. De styva larverna bildar nakna puppor. Kokongerna, ofta felaktigt kallade "myrägg", består av en seg, gulvit eller gulbrun, pergamentartad vävnad. Kokongen har trubbigt avrundade ändar. Från larven avförs en exkrementsäck, som ser ut som en svart fläck, i en av ändarna. När puppan är färdig att kläckas avlägsnas kokongen av arbetarna, eftersom den däri inneslutna myran inte klarar att själv ta sig ut.

Larverna matas dels direkt ur arbetarnas mun med söta safter som arbetarna har transporterat hem i krävan , dels av fasta födoämnen, från såväl växt- som djurriket, som delas ut i små portioner. Fullbildade myrors näring är både animalisk och vegetarisk; insekter, inte minst larver, såväl som söta frukter och frön förtärs.

Många myror hämtar en väsentlig del av sin näring från vissa bladlöss och sköldlöss i form av en söt vätska som är lössens exkrementer. När inga myror finns på plats utgjuts vätskan som ett klibbigt överdrag på bladen, känt under namnet honungsdagg. Somliga myror uppsöker bladlössen på yttre växtdelar och stryker dem med antennerna så att de utsöndrar den söta saften.

Eftersom myrorna tar hand om bladlössen och skyddar dem mot fiender kan man betrakta dem som myrornas boskap. En del myror murar ett skyddande hölje av jordpartiklar kring lössen. Andra myror håller bladlöss och sköldlöss som husdjur i sina gångar, där de får suga på rottrådar. Arten Lasius flavus samlar in ägg som bladlössen har lagt ute i det fria på hösten och förvarar dem i boets kamrar, där de får övervintra för att kläckas nästa vår.

De unga bladlössen bärs omedelbart till de växtdelar som de ska suga sin näring från. Även fjärilslarver i familjen Lycaenide , samt i tropiska länder stritar , har ett liknande symbiotiskt förhållande till myrorna. De flesta myrarter bygger bon. Bland myrornas bon finns många varianter, både beträffande val av boplats och byggnadsmaterial och beträffande byggnadssätt. Genom de olika botyperna har olika myrarter utvecklat förmåga att frodas i många olika miljöer.

De nomadiserande vandringsmyrorna slår sig endast tillfälligt ned i något ihåligt träd eller annat skyddat gömsle, där alla de oerhört talrika samhällsmedlemmarna sitter sammangyttrade till en enda klump, som i sitt inre döljer larver och puppor och sålunda själva utgör det egentliga, av levande material bildade boet. Dock har vissa vandringsmyror iakttagits välja sig något mindre tillfälliga, men dock kortvariga uppehållsplatser i andra, fördrivna myrors bon.

Övriga myror är dock bofasta och inreder sitt bo på många olika sätt, för samma art ofta högst växlande efter lokala omständigheter. De vanligaste slagen av bon är gångar och kamrar, utgrävda i marken, ofta under någon ytligt liggande sten. En mer komplicerad form av dessa bon är tuvorna, som av vissa myror uppförs av ur markboet uppgrävd jord, med användande av växtligheten till stöd. En del tropiska myror konstruerar ett slags klotformiga jordbyggnader högt uppe i träden, kring någon grenklyka.

Överallt från dessa bons yta skjuter små groddplantor ut, vilket möjligen kan antyda att myrorna själva sått frön där, för att rötterna ska ge byggnaden stadga. Ett annat slags bon är de som är utarbetade ur trä eller bark, varvid framför allt av röta angripna trädstubbar föredras, och en del av boet är förlagd i jorden därunder. Vissa myror kan också ur ganska fast material utarbeta sina i många sammanhängande våningar fördelade kamrar.

Så är till exempel fallet med släktet Camponotus , särskilt dess undersläkte Colobopsis , där de storhuvade arbetarna spelar rollen av portvakter, genom att de med sina väldiga, av hårt pansar skyddade huvuden spärrar ingångarna till bona.

Vare sig bona är grävda i ren jord eller i någon stubbe kan de ha en överbyggnad av hopsläpade torra växtdelar, ibland ganska lite men ofta hopat till en mer än en meter hög stack som är flera meter i omkrets. Stackar byggs i Sverige av arter av släktet Formica. Såväl tuvor som stackar är till för värmereglering för avkommans skull. För den högsta temperaturen utsättes pupporna.

Av en helt annan typ är de så kallade kartongbon, vars byggnadsmassa utgörs av söndertuggat trä och andra växtdelar, hopklibbade med någon körtelutsöndring. Sådana bon byggs i Sverige i ihåliga träd av Lasius fuliginosus , på vars nybyggda cellväggar ett sammetslikt ludd bildas av en svamp, Cladotrichum myrmecophilum.

Svampens trådlika och förgrenade mycelium , som växer i cellväggarna, bidrar till deras fasthet. Kartongbon av fastare beskaffenhet byggs i tropiska länder i det fria av en mängd myrarter som tillhör släktena Azteca , Polyrhachis , Dolichoderus och Cremastogaster. Särskilt intressanta är de myrbon av levande, sammanböjda blad, vars kanter är hopfogade med hjälp av en tät vävnad av silkestrådar och som man funnit förfärdigas av Camponotus senex Brasilien , Polyrhachis diues Indien samt den i såväl Indien som Australien och Afrika utbredda Oecophylla smaragdina.

Några myror som sitter i rad på bladet håller bladkanterna intill varandra, medan andra håller varsin av myrornas egna larver mellan käkarna och låter dem fästa sina ur munnen framväxande silkestrådar växelvis vid ena och andra kanten, till dess att den avsedda sammanbindningen åstadkommits.

Myrorna, som själva saknar spinnkörtlar, begagnar sig alltså här på sätt och vis av redskap, om än levande sådana. Vissa myror anlägger vägar som strålar ut från deras bon. De kan vara fördjupade fåror i marken och delvis tunnelformiga Lasius , Camponotus och Formica pratensis eller också helt enkelt breda och långa avröjda gångstigar, som till exempel vår vanliga skogsmyras vägar i barrskogarna.

You may also like

2 Comment

Leave a Comment

Privacy Settings
We use cookies to enhance your experience while using our website. If you are using our Services via a browser you can restrict, block or remove cookies through your web browser settings. We also use content and scripts from third parties that may use tracking technologies. You can selectively provide your consent below to allow such third party embeds. For complete information about the cookies we use, data we collect and how we process them, please check our Privacy Policy
Youtube
Consent to display content from Youtube
Vimeo
Consent to display content from Vimeo
Google Maps
Consent to display content from Google
Save